Affärsvärlden blundar för sin egen roll i twitterflödet och bloggflocken

Afv kastar sten i glashus när de skriver om riskerna med flockbeteenden när många följer samma rekommendationer. Bortsett från den blinda fläcken för den egna rollen är det dock en ganska bra artikel om vad en småsparare som läser andras tankar själv bör tänka på.

Affärsvärlden tar för andra numret i rad upp det växande flödet av ekonomitexter från amatörer (länk till den kortare gratistexten). Ett betydligt sämre inlägg i debatten kom från Aktiespararna häromveckan när de kommenterade Vardias nedgång (länk) Jag är ju själv en intresserad amatör som bloggar om våra investeringar, så det är förstås ett ämne värt att fundera kring. En första viktig poäng Afv missar är att samtal mellan intresserade människor, amatörer eller proffs, i grunden är något positivt inte ett problem. Självklart bör alla vara öppna med vem de är (länk till min egen beskrivning). Frågan är väl dock om det verkligen finns så många naiva investerare som helt utan eget omdöme av misstag följer just en enskild bloggare (eller journalist för den delen). Om det nu finns de som utan reflektion kopierar andras beslut, är det då inte snarare värt att skriva om bristen på eget ansvarstagande?

Jag betvivlar dock att särskilt många verkligen är de offer för andras investeringshypnos som det ibland hävdas. För övrigt är ju effektiva marknader en ovanligt bra plats att vara korkad på, eftersom priset för det mesta avspeglar känd information. Så lite tycker jag man kan ta jeremiaderna om bloggflockar och annat nedlåtande formulerat med en nypa salt. Däremot finns det forskning som visar att det finns en del om hur man själv fungerar som är relevant att tänka på när man investerar. En bra sammanställning finns i den här läsvärda studentuppsatsen (länk kolla s. 19 och framåt). Följande är i flera studier bevisade kognitiva problem.

• Övertro på sin förmåga

Analytiker (och journalister på t.ex. Affärsvärlden) tenderar att överskatta sin förmåga. Problemet ökar om investeringsbeslutet är komplext och informationen är begränsad. Proffs kan överskatta sin förmåga bland annat baserat på sin upplevda expertis (exempelvis: jag är journalist på Affärsvärlden, alltså kan jag mycket om investeringar och därför blir mina gissningar automatiskt relevanta). Det finns alltså en specifik risk att en person som getts en formell roll ger dåliga råd. 

Amatörer hamnar kanske oftare i den senare situationen - brist på information gör att egna insikter övervärderas. Det är en möjlig fälla med de populära värdeinvesteringsstrategierna (Graham m.fl.). Du matar in data enligt din värderingsformel, överskattar de slutsatser som detta ger och underskattar att andra som haft tillgång till samma information kommit till en annan slutsats. Jag gillar värdeinvestering men det här är en metodologisk utmaning som alltså förstärks av psykologiska aspekter.

Det här är för övrigt är min favoritstatistik - de flesta tror att de är smartare än snittet. Det är sällan det går en dag utan att jag noterar att detta påstående stämmer, både i arbetslivet och exempelvis på Shareville (och ja, jag är själv ett offer för denna vanföreställning). 

• Flockbeteende

Det mycket av debatten fokuserar på är när en investerare ignorerar sina egna åsikter för att istället imitera någon annan. Normalt är förebilden någon med bra resultat historiskt sett. Det här är ett allvarligt problem, eftersom det finns ett inbyggt missledande argument i att visa upp historisk avkastning. Affärsvärlden och andra ekonomitidningar är starkt bidragande till de här problemen i och med att de alltid lyfter fram just historisk avkastning i sina texter. 

Det finns tre skäl att vara mycket försiktig med att blint haka på andras investeringsbeslut. Det första är att historisk avkastning ofta inte ger en relevant jämförelse. Det kan handla om dolda fördelar när avkastningen beräknas. Affärsvärlden gör sin modellportfölj inte gör riktiga affärer utan med någon dags förskjutning med mer information kan välja bland slutkurser. Deras köp av Cellavision häromveckan var ett bra exempel på en nästan affär med väl bra odds. [Rättelse: här angavs tidigare felaktigt att Afv inte inkluderar utdelning i sitt jämförelseindex. De gör de numera. Bra!]

Det finns även en urvalsbias. Dåliga resultat och portföljer rensas ut av slumpen kvar blir de som har gått bra. Den som vill se hur man kan göra om det här till ett avancerat bedrägeri kan med fördel kolla in filmen Boiler Room (länk till Imdb). Det är ofta så här storbankerna arbetar. De har ett gäng fonder och så låter de stegvis de lågpresterande gå upp i de som genom slumpen nått ett bra resultat. Kvar är fonder med en fin historik. Likadant är det på Shareville eller för den delen med vår avkastning. Det finns inga som helst bevis för att det just är skicklighet som lett fram till resultatet. Det kan precis lika gärna vara tvärtom. Jag bloggar och beskriver min portfölj, eftersom den nått bra resultat. Det får det att verka som om jag vet något om investeringar. 

Det andra är att resultatet av en slumpmässig process inte nödvändigtvis bevisar om beslutet som ledde fram till resultatet var rätt. Det här vet alla som spelat poker. Om du och din motståndare är all in och det trillar in en hålstege som avgör dealen är det inte ett bevis på att den som hade tur också gjorde rätt. I princip alla aktieportföljer, professionella eller inte, är för små och ägs under för kort tid för att slumpen ska jämna ut sig. Problemet blir förstås större när portföljer har sämre riskspridning. Att äga en aktie i ett förhoppningsbolag är att satsa på hålstegen. I ett stort urval som ska selekteras på kort sikt, exempelvis i Börs-SM som Aktiespararna och Dagens Industri marknadsför, är det en bra strategi. I de flesta andra sammanhang är det inte det.   

För det tredje har forskning upprepade gånger visat att historisk avkastning inte har något samband med framtida resultat (länk). Det kan ju verka lite motsägelsefullt för det är trots allt en stor industri som försöker tjäna pengar på aktier. Poängen är att den här industrin, i ett lite längre perspektiv, faktiskt fungerar och känd information återspeglas i snitt i priserna. Det går alltså inte att haka på någons redan gjorda investeringar. Det går bara att fatta nya investeringsbeslut till aktuella kurser. Det är en stor skillnad. Kvar är då att man bedömer att den som fattade besluten har en särskild förmåga för att samla in och värdera ny information om investeringarna. Så kan det vara, åtminstone i enstaka fall och under en begränsad tidsrymd. Det finns dock alla anledning att vara skeptisk till att personer eller institutioner i sig själva är bärare av en viss förmåga. En bättre strategi är att lyssna på skickliga personer och sedan jämföra deras slutsatser med andra skickliga personers iakttagelser för att därefter fatta ett eget beslut. Så fungerar sanningssökande inom juridiken och det är ingen dålig metod inom investeringar. Mer fokus på informationen och mindre (men en del) på avsändaren helt enkelt. En bra metod för att nå hit, som det vore uppskattat om Affärsvärlden anammade, är att ange källhänvisningar när information används. Det minskar fokus på avsändaren och ökar kraven på informationen.

En annan aspekt av flockbeteende kopplar både till överskattningen av den egna förmågan och nästa punkt social bedömningar och egna uppfattningar. Det finns en hel del forskning som visar att även löst sammansatta grupper, som Shareville, utvecklar grupptänkande. Det innebär att vissa fakta värderas upp och andra värderas ned eller helt ignoreras. Det beror dels på att självöverskattning gör att individer lättare känner igen och accepterar argument som stärker den egna uppfattningen. I en grupp där samma fakta cirkulerar kan detta leda till en form av eko. Flera bildar en uppfattning av ett, i och för sig legitimt skäl, men missar gemensamt att det finns andra faktorer som talar emot deras bedömning. Jag, som läser ganska mycket utländska tidningar, kan konstatera att exempelvis alla tyska tidningar har samma argument för varför ECB:s kvantitativa lättnader är fel (det försenar nödvändiga reformer) medan engelskspråkiga tidningar nästan helt handlar om huruvida QE får kapitalmarknaderna att fungera. Två helt olika och båda relevanta argument som leder beslut i olika riktning. Var och en får väl bedöma om Affärsvärlden är bra eller dåliga på att titta utanför sin egen bubbla av kontaktpersoner runt Stureplan och på de stora börsbolagens finansavdelningar. Fler utblickar vore uppskattat kan man väl konstatera. 

• Sociala bedömningar och egna värderingar

Forskning visar att vi, som tur är, inte är kallt rationellt kalkylerande varelser. Tvärtom har vi förmåga i beslut väga in mjuk information (ofta benämnt intuition). Om du blir förolämpad när du är på väg in på en restaurang, kommer du då stanna och äta där? Kanske inte, om det inte är en fransk lyxkrog förstås. Är det ett felaktigt beslut? Troligen inte. Minimum är det antagligen en onödig risk att ta att sätta sig till bords på en restaurang där du nu vet att de behandlar gästerna illa i entrén. Antag vidare att du fått råd om att det ändå är en bra restaurang antingen från en matkritiker eller från en god vän. De flesta följer i första hand rådet från vännen. Det betyder inte att vännen kan mer om mat än kritikern. Det innebär bara att du som tar emot rådet kan bedöma fler nyanser hos din vän än hos matkritikern. Du vet om vännen alltid överdriver, bara bryr sig om öllistan eller precis som du innerst inne tycker att bemötandet är viktigare än smaken. Allt det här visar forskningen att du kommer att ta hänsyn till när du investerar. En del av dina bedömningar kommer ta former som i förstone verkar irrelevanta. Vi är många som "gillar" HM. Det behöver dock inte vara fel. I värderingen ligger en närhet som skapar en relation. För vi är också många som skulle bli besvikna om HM plötsligt behandlade sina små aktieägare illa.

Den sociala aspekten av investeringar skapar dock ett antal fällor. Det här ägnar Affärsvärlden en stor del av sin text åt. Mjukare bedömningar kan skymma hårda fakta. HM har höga p/e-tal just nu men jag gillar ju bolaget, som ett exempel. En alldeles särskild risk är när de mjukare bedömningarna kombineras med självöverskattning och flockbeteende. Alla har nog en inre bild av när (andra) investerare går och lyssnar på något mikrobolag som ger ett trevligt intryck och dessutom gör något viktigt, som att bota cancer. Där och då känns det nästan fel att inte teckna emissionen. 

Samtidigt är just sociala bedömningar en viktig byggsten i effektivare informationsspridning. Genom att fler hjälps åt kan mycket mer information delas och användas. Det bygger dock på att det skapas någon form av socialt sammanhang. Den här nya ekonomin har bloggaren Våra placeringar skrivit bra om (länk). Det ekonomiska värdet av ett nätverk som Shareville har jag bland annat skrivit om här (länk). Affärsvärlden skriver ganska välformulerat om de sociala riskerna och det är den här delen som Aktiespararna riktade in sig på i sin podd om bloggflocken. När man läser deras inlägg ska man dock ha i åtanke att båda tidningarna är potentiella förlorare på informationsflöde i en sharing economy. Det behöver dock inte sluta så, för båda redaktionerna är pigga på att norpa information från andra (vilket är bra), så om de kan bli en del av informationsflödet snarare än att eftersträva att styra det så har de tack vare sin kompetens säkert framtiden för sig.

• Riskaversion och svårt att bedöma risk

Det finns mycket forskning om hur människor hanterar risk. Ställda inför matematiska förutsättningar brukar de flesta välja säkra men mindre vinster framför osäker men högre avkastning. Det finns också forskning som visar att vi har svårt att förstå riktigt höga och låga sannolikheter. Vi köper lotter bland annat för att vi inte tar till oss hur dåliga oddsen är. Samtidigt undervärderar vi värdet av nästan säker avkastning. Det syns på att lågbetainvesteringar gett högre avkastning än högbetainvesteringar (även om just detta bland annat beror på begränsningar i lånemöjligheter). Ett konkret område där de flesta tar för låg risk är pensionen. Många är onödigt rädda även för en ganska begränsad nedsida. 

När det gäller förhållandet till risk kan man väl lite tillspetsat säga att det finns både lotteriförsäljare och sådana som lever på andras ångest. Det här är väl ganska jämt fördelat mellan proffs och amatörer. Möjligen att proffsen och inte minst journalisterna är lite mer benägna att sälja rädsla. Alla de här riskerna tar du - visste du om det? Amatörer å sin sida har kanske en tendens att lyfta fram sina lottsedlar som säkra kort. 

Några slutord

Det tog mig tre timmar att hitta forskningsunderlag och skriva den här artikeln. Min huvudsakliga invändning mot Affärsvärlden och för den delen Aktiespararna är att journalisterna inte tog sig motsvarande tid. I sak tycker jag det är en helt central uppgift för alla som investerar att försöka förstå vem de lyssnar på och varför samt hur de egna besluten formas. Vägen dit tror jag dock snarare går genom att fundera på hur man själv agerar inom de områden som behandlas ovan än att byta ut en rådgivare mot en annan. Bra artiklar om det finns t.ex. i förra numret av Businessweek "The investing issue" (länk).

Allra sist... fick jag bara be Affärsvärlden med flera om en enda sak så skulle det vara: använd källhänvisningar är det en anonym källa skriv det men med hänvisning till personens roll eller kunskap. Annars blir artiklarna bara tyckande och ni fastnar i precis det problem ni tycker att nätet har.