Välja fond till ppm (det svåra sättet)

Det är kanske dags att kliva ur Såfan i PPM skrev jag nyligen (länk). För vem är det läge, när och till vadå var tre bra frågor jag fick tillbaka. Här kommer ett försök att svara.

Olika personer ska tänka olika

Jag (42 år) och Affärsmodellen (38 år) och översiktligt är det här vår familjeportfölj:

• PPM 0,5 miljoner
• Övriga pensionsavsättningar från stat och arbetsgivare är cirka 3 miljoner.
• Vi har en aktieportfölj på 1,4 miljoner
• Huset är värderat till 6,5 miljoner
• Vi har en löpande buffert som rör sig runt 100 tkr

Runt 11,5 miljoner ska vi alltså förvalta på ett klokt sätt. Skulderna är, inklusive studielån, cirka 4,5 miljoner. Lägg till ovanstående att det återstår 25 år av insättningar från stat och arbetsgivare samt vårt löpande sparande. En mycket schabloniserad beräkning är att det blir 10 miljoner till, jämt fördelat mellan insättningarna och vårt eget sparande. Delvis är fördelningen avsiktlig.  Ni vet den gamla reklamen att man bara får halva inkomsten när man går i pension. Vi har nu runt 3,5 miljoner avsatt från stat och arbetsgivare och runt 4 miljoner i eget sparande (huset plus aktierna). Det känns som en vettig balans, som kan vara värd att hålla över tiden.
Det kanske kan låta högt men det är nog ungefär så det ser ut för många fyrtioåringar. Möjligen att många ligger tyngre viktade i sin bostad än vi gör - dvs. de har i vår ålder sänkt sina lån som andel av bostadens värde mer än vi har gjort men har å andra sidan något lägre finansiella tillgångar. Poängen är att jag förespråkar att man ser premiepensionen som en del av familjens samlade portfölj.

De flesta tar på sikt för låg risk

Följande är några mått att utgå ifrån när jag funderar kring premiepensionens roll i vår familjeportfölj.

• Premiepensionen är drygt 4 procent av familjens tillgångar  och drygt 14 procent av pensionen
• Det placeringsbara kapital vi har är aktierna (1,4 miljoner och PPM 0,5 miljoner). Det är knappt 17 procent av våra tillgångar

Genomsnittlig årsavkastning för inkomstpensionen är sedan starten för femton år sedan 2,4 procent per år. Jag tror värdet på det egna boendet över tid ökar i ungefär samma takt som den till låg risk investerade inkomstpensionen. Grunden för det antagandet beskrivs nedan i utvikningen om bostadspriser. Just de här femton åren har förstås varit lite exceptionella för fastighetspriser men det är nog en historisk parentes. Avkastningen för premiepensionen har samma tid legat betydligt högre, på 6,4 procent för hela investerarkollektivet (länk). Det är rimligt att det aktietunga investeringarna i premiepensionen avkastar några procent bättre än lågriskinvesteringar i räntor och fastigheter. Jag antar också att våra egna aktieinvesteringar på sikt avkastar ungefär som PPM-snittet.

Netto har vi alltså 83 procent av våra tillgångar i låg risk och låg avkastning och 17 procent av tillgångarna i hög risk och hög avkastning. Om vi skulle följa det populära rådet och sälja våra aktier och amortera på boendet skulle fördelningen skifta till 95 procent lågrisk och mindre än 5 procent högrisk. Frågan är vilken rådgivare som för ett sparande på 25 års sikt skulle föreslå den fördelningen. Så ser det dock ut för de allra flesta. Det är inte så dumt från samhällets perspektiv. Det är ett större problem om en grupp får det överraskande dåligt när de blir gamla än om alla får lägre pension än de skulle kunna få. För den enskilde, särskilt den som har råd att spara, är det dock få som är så riskaverta att de inte vore rationellt att höja risken.

Det här har Såfa-gänget insett och det är därför de har en hävstång på 1,5. För den som inte vill spekulera är det därför rimligt att ligga kvar i Såfa. Risken i den totala portföljen är antagligen ändå för låg. Den som har ordning på sin privatekonomi och inte avskyr risk över allt annat bör av samma skäl snarare investera i aktier eller aktiefonder än amortera. Det är åtminstone så här vi resonerar i vår ekonomi. När jag skriver att det kan vara lägga att lämna Såfa för oss är det alltså en spekulation i att börsen snart är för dyr. Chansningen är alltså snarare att tillfälligt sänka risken än att ligga kvar oförändrat. Alla som bestämt sig för att vänta på lägre bostadspriser vet vad det risktagandet kan kosta.

Slutsats: Den som inte vill spekulera i börsutvecklingen på kort sikt bör ligga kvar i Såfa och fortsätta att privat löpande aktiespara (eller spara i fonder).

En utvikning om bostadspriser

En långsiktigt rimlig gissning för fastighetspriser är att de stiger i takt med, möjligen något snabbare än disponibel inkomst. Det sista eftersom det finns en del som tyder på att bostadens andel av konsumtionen växer när man blir rikare (något ska man ju lägga pengarna på). Disponibel inkomst (från både arbete och kapital) stiger i sin tur i takt med BNP om inte skuldsättningen ökar eller minskar. Det cirkulerar ett underligt antagande att huspriser egentligen borde ligga stilla, justerade för inflation. Det har bland annat Cornucopia skrivit (länk), där han i sin tur citerar den oefterhärmlige Bengt Hansson på BKN. Felet de gör är att de tittar på den starkt reglerade svenska bostadsmarknden 1950-1980 och sedan ta den som utgångspunkt för vad prisutvecklingen framåt borde vara. Under deras basperiod byggdes det dessutom ett miljonprogram. Ett liknande samtida problem med stort och snabbt växande utbud kombinerat med (en begynnande) reglering av priser har Tyskland (länk till tidgare inlägg). Det syns på avkastningen på fastigheter som är lägre än på andra ställen. Det framgår av den här artikeln (länk se s. 363 ff och särskilt diagrammet på s. 365). Det är dels det här som gjort att jag varit intresserad av att köpa tyska fastighetsbolag men också det som nu gjort mig tveksam. I artikeln framgår också att avkastningen på fastigheter stiger något snabbare än BNP i de undersökta länderna (utom Tyskland). Det här går också att se i Economists (som vanligt utmärkta) interaktiva husprisindex (länk). I den framgår tydligt att bostadspriser i reala termer stigit sedan 1970 och att den starkaste kopplingen finns mellan disponibel inkomst och huspriser. Det här är även mycket intuitivt. Standarden på ett hus och hur mycket vi är beredda att lägga ned på huset stiger när vi får det bättre. Det sagt har priserna stigit även i förhållande till disponibel inkomst, vilket möjligen talar för en korrektion nedåt. Särskilt om räntorna stiger. Det är däremot spekulativt att prata om bubbla, se exempelvis det här inlägget på Ekonomistas (länk från förra året och en nyare länk) . En långsiktig investerare gör nog därför bäst i att räkna med att bostaden avkastar ungefär som andra lågriskplaceringar och att den precis som andra sådana tillgångar just nu är åt det dyrare hållet. Hur som helst är det alltså baserat på ovanstående som jag tycker årsavkastningen för inkomstpensionen är ett bra antagande för avkastningen på den egna fastigheten. 

Slutsats: på lång sikt är bostäder lågavkastande men just nu är det möjligen dyra även om det knappast är en bubbla

Är tillgångspriserna (och börsen) för höga?

Hela den här bloggen är ju en intresserad amatörs tankar om börsen och investeringar, så det är kanske lite optimistiskt att sammanfatta det i ett inlägg. Ska jag ändå koka ned frågan till två diagram så blir det nedanstående. 

Det första diagrammet visar att de senaste årens börsuppgång varit nära kopplad till den likviditet som centralbankerna har pumpat in på börsen (och i alla andra tillgångar). Den andra är en hemsnickrad illustration av hur finansmarknaden hänger ihop med tillgångspriser. Tidigare under våren har jag citerat både Danske Bank och Simon Blecher på Carnegie. De har båda hänvisat till att det finns en börsuppgång kvar om investerarna i större utsträckning börjar prisa in den lägre räntan i sina kalkyler.

Först en intuitiv förklaring. Om alla husägare började prisa in nuvarande räntor i sina bokalkyler så skulle priserna rusa. De gör det som tur är inte, bland annat eftersom bankerna fortfarande kräver betalningsförmåga på 7-8 procents ränta. På börsen fångas den här relationen av det omvända p/e-talet. Vinsten (e) genom priset (p) är avkastningskravet. Detta består i sin tur av den riskfria räntan och ett avkastningskrav på respektive tillgång. För aktier brukar 5 procent ovanpå riskfria räntan kunna vara en utgångspunkt. Riskfri ränta kan tänkas ligga runt 3 procent om inflationen är 2 procent (någon liten slant ska man ju ha för att skjuta upp sin konsumtion). Det är det här som gör att avkastningen på aktier över tid brukar anges till 7-8 procent (länk till när Günther Mårder förklarar samma sak).

Räknar man bakvägen på börsens bolag genom att dra av förväntningar på total avkastning (omvända nästa års p/e-tal plus utdelningar) och drar av avkastningskravet på 5 procent så får man en indikation på vilken riskfri ränta analytikerna har i sina kalkylblad. Den är definitivt över 0 procents 10 årig statslåneränta. Det Danske Bank, Simon Blecher (och jag) tror är att räntan visserligen kommer att stiga men ränteantagandena trots det kommer att sjunka. Åter till bopriserna. När räntorna börjar stiga blir det antagligen tydligt att den där rusningen upp till 7-8 procent är aningen överdriven inom överskådlig tid. Den här paradoxen har ett visst historiskt stöd. När räntorna börjar stiga brukar börsen inledningsvis följa med.

Så här långt har jag bara tagit med finansmarknaden i ekvationen. Det finns ju trots allt en verklig ekonomi också. I en hyperrationell ekonomi skulle den långsiktiga avkastningen på bolag inte svänga med konjunkturen. Om man vet att det vänder upp och ned är det förstås bara att sitta still och kamma in avkastningen på de bästa bolagen. I realiteten svänger dock de vinstförväntningar som prisas in i aktier över tiden. I uppgången av en högkonjunktur skruvas förväntningarna upp (ta IT-bubblan som exempel) och i nedgång vrids de ned (kolla vad en del helt ränteokänsliga bolag handlades till 2008). Lite förenklat skulle det här kunna illustreras med att kurvan i diagrammet ovan skiftar inåt eller utåt beroende på konjunktur. I mina bedömningar kan jag inte se något annat än att det är överflöd på hela ekonomins utbudssida (pengar, olja, arbetskraft - det mesta är billigt) men att det finns tecken på att efterfrågan håller på att hämta sig (främst konsumtion men kanske även investeringar).  

Ovanstående är det som har fått mig att, optimistiskt, tro på att på kort sikt kommer räntorna vända upp och börsen att stiga (se diagrammet ovan). Det är dock lite en tajmingfråga. Det går nämligen inte att komma ifrån att impulsen på börsen när räntorna stiger är att röra sig nedåt på kurvan ovan. Det är här sambandet med det första diagrammet kommer in. På en börs som så starkt har styrts av likviditet kommer högre pris på pengar inledningsvis att sänka kurserna. Det kommer också leda till att kapital ska flyttas till tillgångar som mer tydligt gynnas av ökad konsumtion och investeringar (inte bara bevarar värde). Volatilt och rörigt är därför en gissning.

Några tillgångar ser särskilt riskfyllda ut. Obligationer känns mest uppenbart men även tillväxtmarknader, som för det mesta ska importera kapital och allt som är förknippat med redan höga avkastningskrav (som teknik- och medtechbolag) känns som det kan pressas lite.

Nu kan ju någon invända att börsen redan stigit snabbt. Både och är nog svaret. Mycket är skiftande relativvärderingar. Världsindex mätt i dollar är upp 3,5 procent på ett år. USA har gått före och är kanske redan på den gröna linjen ovan med lite uppblåsta förhoppningar, även om vinstförväntningarna inför den stundande Q1 är låga. I resten av världen är det istället valutaeffekter och ännu mer centralbankspengar som har lyft aktiekurserna. Billiga kronor och låg ränta gör att vinsterna för exportbolag blir högre.

På sikt är vi dock på väg upp mot den gröna linjen och därtill kanske med räntor som fortsätter högre än vad investerarna så småningom vant sig vid. När den resan vänder bär det inåt och nedåt mot den röda linjen.

Men... jag blev ju så besviken över amerikansk jobbdata? Orsaken är att om det skulle vara en trend så har jag komplett fel. Då är vi trots alla ansträngningar på väg ned mot den röda linjen, i en tredje dipp efter finanskrisen. Det skulle leda till ännu lägre räntor och om det inte går till att den röda linjen skiftade ännu längre ned. Det är det dysterkvistarna tror och det finns ju forskning som visar att pessimister och optimister är ungefär lika bra på att fatta beslut, så man får nog betrakta världen med ett öppet sinne.

Så vilka fonder ska jag välja?

Trogen min personlighet har jag tagit den långa vägen till slutsatsen. Svaret på frågan är att det beror på vem man är som investerare och hur man ser på ekonomin just nu. Men bolagsanalyser då, kanske någon invänder. Problemet med PPM är att eftersom man måste välja fonder (inte enskilda aktier) så tvingas alla spekulera i makro och branscher. Lite udda men så är det. Själva fondförslagen har jag tagit från de jag gillar i Privata Affärer, för jag kan ärligt talat inte så mycket om den branschen (vi handlar med aktier).

• Passiva sparare

Behåll Såfa och månadsspara i Nordnets superfonder eller Avanza Zero. Du behöver sannolikt avkastningen aktier ger i din alltför defensiva pensionsportfölj.

• Den defensive investeraren

Den som gillar Benjamin Graham eller Warren Buffet letar inte extra avkastning när börsen börjat röra sig upp över sin långsiktiga trend, USA kanske är för hett och räntorna börjar stiga. Däremot är det en investerare som alltid letar avkastning.  Välj Carnegie Sverigefond och AMF Räntefond kort (stora delar) och resten jämt fördelat mellan Allianz Europe Equity Growth samt DNB Utlandsfond.  Byt gärna ut någon av fonderna mot en hedgefond (se förslag i Privata Affärer). När räntorna slår till är det dags att köpa Danske Invest India.

• Den aktive investeraren

Hit hör vi själva. Ligg kvar i Såfa är mitt kanske lite överraskande råd. Bra hävstång, låg avgift. Är det inte dags att stiga av så varför krångla. Satsa på aktiehandeln istället. När räntorna faller och börsen surfar vidare upp mot den gröna linjen är det dags att titta på den defensiva investerarens alternativ möjligen med en större del korträntefonder och kanske efter ett ett större fall även obligationer. För sen ska det ju bära av nedåt. Vår egen plan är just nu att mot slutet av året kanske placera om.

• Den hyperaktive investeraren. 

Den period som kommer nu bör, trots den lugna våren, kännetecknas av volatilitet. Europa och Sverige känns fortfarande som temat. Kanske en jämn fördelning mellan Didner & Gerge Sverigefond, Lannebo Småbolag, Invesco Cont European Sm Cp Eq samt en rejäl del i AMF Räntefond Sverige. Det sistnämnda eftersom cash is king på en volatil marknad. Ett alternativ är företagsobligationer med medelhög risk.

• Dysterkvisten

Är det så att marknaden ska gunga igen finns det egentligen bara ett alternativ och det är kontanter. Det närmaste man kommer detta är AMF Räntefonder Sverige (trots att du lär få räkna med negativ ränta). En del (inte jag själv) skulle även överväga exempelvis guld i det här alternativet.

Så. Det var en lång väg till svaret på frågan vilka ppm-fonder jag skulle välja.