Våga #visaportföljen !

Det har kommit en bra hashtagg på Twitter - #visaportföljen. Bra tycker jag, för vad är egentligen alla goda råd och reklamblad värda om du inte ens vet hur avsändarens portfölj ser ut?

Vem i hela världen, kan man lita på?

Ett ämne som med rätta engagerar är vad man ska tro om möjligheten att på sikt få bättre avkastning än snittet. Vi översköljs ständigt av budskapen "bara index fungerar", "den här strategin är modellen" eller "den här förvaltaren kan det". Det leder vidare till frågan Hoola Bandola Band ställde på 70-talet "Vem i hela världen, kan man lita på?".

En investeringsstrategi vore att lyssna på råden i radioplågan från förra decenniet "Everybody's Free (to Wear Sunscreen)" (Luhrmann). Det här svaret, som jag ska visa är väl förankrat i forskning, ger han:

Be careful whose advice you buy but be patient with those who supply it
Advice is a form of nostalgia, dispensing it is a way of fishing the past
From the disposal, wiping it off, painting over the ugly parts
And recycling it for more than it's worth

But trust me on the sunscreen

Slavar kedjade vid snittet

Jag läser just nu "A random walk down Wall Street" (Burton Malkiel, här beskriven av Investopedia) och "Lögn, förbannad lögn & prognoser" (Riple, här recenserad av Lundaluppen). Kanske är vi trots allt bara ett gäng pilkastande apor som snurrar i samma loop genom rymden.

Det finns dock även forskningsstöd för att marknaden kan ha systematiska felprissättningar som sedan avtar under lång tid. Det kan synas i momentumstrategier, smart beta, strategisk allokering (hedgefonder) med mera. Det kan också finnas investerare som överpresterar, ibland över långa perioder. Där bör man dock flika i att den som väljer ut en slumpvis grupp framgångsrika fondförvaltare inte heller kan förvänta sig någon överavkastning, beskrivet av Ekonomistas som jag länkat till flera gångar.

Det verkar helt enkelt finnas det som kallas mean reversion för överavkastning. Det innebär att i en marknadsekonomi kommer det lönsamma utnyttjas till dess marginalnyttan för ytterligare investeringar är noll. Om det finns någon metod som fungerar bättre än snittet kommer tillräckligt många utnyttja den för att vinsten ska ebba ut. Dessutom beror många avvikelser på slumpen eller fenomen som är övergående. Ett exempel på det senare är att inflationen sjunkit i två decennier efter att ha stigit i två. Det påverkar många historiska grafer men säger inte nödvändigtvis så mycket om framtiden.

Slutsatsen blir att det kan gå att hitta en strategi eller ta rygg på någon som lyckats men räkna inte med att det håller för evigt. Det skrev jag om i "Smart beta? Ja, på kort sikt".

Exemplet Smart beta

En intressant artikel i ämnet kom i veckan - "‘Godfather of smart beta’ defends attack" (FT). Där beskriver en av pionjärerna, Rob Arnott, inom investeringsformen Smart Beta att allt som glimmar inte är guld. Utgångspunkten för Smart Beta är att köpa och behålla aktier med någon "smart" egenskap. Det kan vara utdelningsaristokrater eller lågriskbolag (low beta). Det kan lika gärna vara lågt värderat eget kapital, stabil tillväxt eller en matematisk formel för undervärderade bolag (kvantitativa modeller). Ungefär vad som helst således.

Det är ett av problemen Arnott pekar på. Över tiden urvattnas tanken med varianter till dess definitionen till slut inte betyder något. Självkritiken går dock djupare än så. I "Smart beta ‘could go horribly wrong’" (FT) konstaterar Arnott att intellektuellt bygger Smart Beta på tre svåra antaganden:

1. Historiska fenomen upprepas i framtiden
2. Marknaden förstår inte detta utan fortsätter felprissätta tillgången
3. Du kan ändå få ut överavkastning från tillgången

Det här gör att de flesta, från början fungerande, smart beta-strategier flammar upp som eldsken men sedan slocknar. För att de ska fungera över en längre tid krävs att de är svåra att kopiera. En sådan, min personliga favorit som jag också skrivit om tidigare, är lågbetastrategier. Den bygger på att alla inte har samma lånekapacitet, därför måste många söka avkastning i högriskprojekt medan de som kan belåna sig istället kan få samma avkastning genom hög hävstång men säkrare investeringar. Det här hemligheten exempelvis bakom Warren Buffets magnifika framgång, beskrivet i även den tidigare länkade "The secrets of Buffett’s success - beating the market with beta" (Economist).

Den som har tillgång till stort låneutrymme, exempelvis genom ett lönsamt försäkringsbolag, kan haka på den strategin. Det är ju dock inte situationen för den vanlige investeraren men då kan vi väl köpa in oss i Berkshire Hathaway eller en fond som fungerar som en riskkapitalist? Ja, till vilket pris då? Rimligen till ett pris som gör att marginalnyttan jämfört med andra investeringar försvinner. Du får alltså betala så mycket för aktien eller fonden att det blir ett likvärdigt val att välja en indexfond. Resultatet som Ekonomistas artikel ovan visade på.

En kul parentes är att svenskar de senaste decennierna faktiskt haft en möjlighet att investera som mästaren. Alla har kunnat låna tungt i sina bostäder och sedan köpa utdelningsaktier för pengarna. Det har varit en fantastisk affär som gjort många rika. Frågan är väl dock om den hävstången blir lika lönsam framöver. För en risk i modellen är om värdet på den finansierande verksamheten, i det här fallet bostaden, skulle börja falla. Då arbetar hävstången åt andra hållet.

Den andra formen av Smart Beta är fenomen som tar tid att slå igenom i ekonomin och få rätt prissättning. BRIC:s, om någon kommer ihåg det, är ett bra exempel. Efter Asienkrisen i slutet på nittiotalet föll värderingarna på tillväxtmarknader samtidigt som alltmer globaliserade kapitalflöden gick i andra riktningen. Det var lätt, till och med mycket lätt, att finansiera nya investeringar i allt från gruvor till tillverkningsindustri. Effekten blev en boom som räckte ända fram till finanskrisen. Under åren det pågick var det en utmärkt strategi att köpa och behålla fonder riktade mot BRIC:s. Eran tog dock slut eller pausade, beroende på vilken framtidsbild man har.

Ett annat mer avgränsat men lika spännande exempel skrev Arne Kavastu Talving om i "Klar förändring" (Arne Talving). Det klassiska fenomenet, uppmätt under decennier, att 60 procent av börsuppgången inträffade runt månadsskiftet, har ebbat ut och försvunnit. Ett elegant exempel både på att marknaden till slut jämnar ut felprissättningar men även att det kan ta lång tid.

En utmaning

Det är alltså en verklig utmaning för en sparare som ska välja strategi. Jag tänkte illustrera med ett exempel. Antag att du ställs inför fyra reklamtexter (förstås formulerade av mig, så ingen missförstår det).

Välj Prior Nilsson Aktiv Sverige. Våra erfarna förvaltare tillhör de allra bästa och har sedan starten 1 oktober 2012 avkastat 79 procent. Vi har äkta aktiv förvaltning och investerar i de bästa svenska bolagen.

Välj Gottodix familjeportfölj. Jag är en bloggande amatör med stort aktieintresse. Sedan starten 1 oktober 2012 har vår portfölj avkastat 123 procent. Vi har alltid runt 15 aktier och aldrig högre volatilitet än SIXRX. Vi handlar i Norden, Tyskland och USA. Du kan alltid följa vår portfölj live på Shareville.

Välj Aktienovisens veckoportfölj. Jag är en bloggande amatör som varje vecka köper nya svenska aktier till minicourtage. I det här exemplet utgår vi från att jag presterar som förväntat. Det vill säga du får en avkastning motsvarande SIXRX men med högre volatilitet. Det hade gett 66 procents avkastning sedan den 1 oktober 2012.

Välj Avanza Zero. Fonden följer de största bolagen på börsen och har därför bara avkastat 46 procent sedan 1 oktober 2012. Över längre tid kan du dock vara säker på att få en avkastning nära men strax under index.  

Vilken fond skulle du välja? De två första hävdar att de genererar överavkastning (jag hävdar egentligen inte det för vår del men vi kör den tanken i den här jämförelsen).  De två sista ger avkastning på eller nära index men med olika volatilitet.

Vad vet du mer? Du vet att två av alternativen historiskt presterat bättre än index - båda uppgifterna går att kontrollera via Morningstar samt via Shareville. Du vet vidare att Prior Nilsson är professionella förvaltare med lång specialistutbildning och erfarenhet. Förhoppningsvis vet du en del om Gottodix efter att ha följt bloggen. Frågan är dock om du vet vad som gett överavkastningen. Tur eller skicklighet? Och om det var skicklighet är den tillfällig eller kan den fungera även framåt?

Från forskningen vet du att historisk avkastning, på riktigt, inte är någon garanti för framtida avkastning. Du måste alltså själv ta ställning till hur länge det kommer hålla i sig för de här två kandidaterna. En annan förvaltare skulle tio gånger av tio välja personens bakgrund före avkastningen när de startade en ny fond. Förvaltarna på Prior Nilsson kan gå vidare till en konkurrent men en amatör skulle inte enbart på avkastning få ansvar för miljardbelopp.

Det går också att vända på det där - vår portfölj är tillräckligt liten för att storleken sällan ska vara ett hinder. Vi kan tjäna en slant på handel även i mindre bolag, där större förvaltare bara med möda tar sig in och ut.

Kärnfrågan återstår dock. Om du, som jag hoppas, inser att vår portfölj i ett större perspektiv och framför allt från din utgångspunkt måste betraktas som en slumphändelse, varför ser du då annorlunda på Prior Nilsson? Svaret måste bottna i att du, likt andra fondförvaltare, hellre anställer någon med erfarenhet och utbildning till jobbet att förvalta dina pengar. Kruxet är att forskningen visar att det inte räcker. För att upprepa mig - förvaltare som har överpresterat har, enligt data i Ekonomistas inlägg, inte större sannolikhet än andra att överprestera framåt.

Nu vet jag, från kommentarer på tidigare inlägg, att det vrider sig i själen på en del läsare. Men Didner & Gerge eller Carnegie? Warren Buffet eller George Soros? Momentuminvesteringar? Det måste väl ändå vara så att det finns kompetenta människor och ibland strategier som går bättre än index. Annorlunda uttryckt - det måste väl vara bättre att vara smart beta än dum beta?

Det tror jag också. Jag tror att Prior Nilsson gjort något bra de senaste åren och de verkar vara duktiga på sitt jobb. Det har också framgått exempelvis när de intervjuats i Privata Affärer. Skulle jag köpa in mig där vore det dock en investering som blickade framåt. Det är förknippat med risk och jag måste själv ta ansvar för köpet, ungefär som när jag köper in mig i ett bolag.

Det duger inte att köpa HM på gamla meriter, som var en av kommentarerna jag fick på förra inlägget. Nej, och det samma gäller för förvaltare. Du behöver kunna följa vad de gör för att kunna utvärdera hur det går. Vem vet om det var tur eller förmåga att läsa centralbanksprotokoll som tog hos hit men du kan vara säker på att den dagen kommer att komma när vår portfölj drabbas av mean reversion. Det kommer Prior Nilsson också att drabbas av, liksom Didner & Gerge.

Det här för oss till en stor fördel med de bägge sistnämnda alternativen - du vet vad du köper och kan räkna med att det beter sig på ett förutsägbart sätt. Indexfonden kommer prestera lite sämre än börsen och din egen breda slumpmässiga portfölj kommer att gå lite bättre men också svänga lite mer. Du behöver inte oroa dig för att stjärnan har slocknat.

Det här tycker jag är lärdomen - aktiva investeringar, i aktier eller fonder, måste betraktas som just aktiva. För att vara aktiv behöver du först och främst insyn. Kring vem det är som sköter pengarna, vad planen framåt är men mer än något annat kring vad du äger och varför. Därför borde det vara självklart för alla som på något sätt påverkar andras investeringar att öppet och live redovisa sin portfölj.

För det är väl den enda stora fördelen med att välja Gottodix framför Prior Nilsson i exemplet ovan. Här vet du också exakt vad det är som ingår. När den dagen kommer att resultaten börjar dala, då kan du se vad det berodde på och ta ställning till om det är dags att hoppa av. Precis som i vilket bolag som helst. Hade alla aktiva fondförvaltare varit lika öppna tycker jag valet ovan hade varit självklart till deras fördel. Nu är jag inte lika säker - för vem vill köpa grisen i säcken?

Förhoppningsvis är det en tidsfråga innan fler analytiker, bloggare, media, insiders, fonder (särskilt pensionsfonder) med flera lägger upp sina portföljer offentligt och live. Jag förstår att det finns affärsmässiga argument för hemlighetsmakeri men jag är inte säker på hur hållbara de egentligen är för exempelvis Prior Nilsson. Ett minimum vore att ha lika fin redovisning av innehaven som exempelvis Investor har. För goda råd är alltid en form av nostalgi. Det är kurvor med historisk avkastning också.