Läsarfråga: är det läge för amerikanska utdelningsaristokrater?

Fick en fråga vad jag tror om att passa på att köpa en fond med amerikanska utdelningsaristokrater. Är det läge?

Frågan

Hej vargen!
Första gången jag kommenterar här, men hänger med i bloggen, och kvartalsinläggen är alltid något av en höjdpunkt! Jag tar lite halvt rygg på din strategi, kanske äger 50% av bolagen i din portfölj och 50% ”egna”. 

Har gått och grunnat på en börsfråga som jag misstänker du kan ha något klokt att säga om, nämligen utdelande ETF:er. Huvuddelen av mina investeringar är nordiska och en liten del amerikanska aktier, men utifrån att man aldrig kan vara säker på att man faktiskt fattar kloka beslut är jag sugen på en liten investering vars sammansättning jag inte själv kan rå över. Tänkte att ett sätt att kombinera det med en annan önskan – att få in en slant i månatlig eller kvartalsvis utdelning – kunde vara just utdelnings-ETF:er. Det egentliga målet är förstås att få bra tillväxt på sikt (utdelningar + värdeökning), samtidigt som jag skulle vilja få lite utdelningar varje månad/kvartal. Men när jag börjar kika runt på olika ETF:er inser jag att jag är pinsamt okunnig.

Jag har förstått att det finns allt från högutdelande globala till de som följer amerikanska utdelningsaristokrater eller globala utdelningsaristokrater mm mm. Gissar att de ETF:er med hög direktavkastning investerar i mindre kvalitativa bolag, och att man därför kan förvänta sig sämre värdeökning? Hur tycker du jag ska tänka kring val av ETF? Är det bra köpläge just nu innan dollarn (ev) går upp? Blir som sagt inte hel klok på det hela, och när jag funderar på vem/vilka som kan veta dök din blogg upp i tankarna. :)

Ursäkta den långa frågan (frågorna) – förväntar mig inte alls ett lika långt svar!

Riskspridning mot sin egen dumhet är bra idé

En del av frågan handlar om att komplettera sin egna perspektiv med någon annans. Det tycker jag är en utmärkt utgångspunkt. Man utgör själv en av de största riskerna med sina investeringar. Det finns flera skäl till det. Ett centralt är att alla ser världen från sina perspektiv och är därmed mer eller mindre blinda för andras. Ett bra exempel på det nyligen var när den nya, billigare och mindre, Iphonen skulle kommenteras. Bland kommentarerna märktes vissa som ifrågasatte poängen med den nya telefonen. Den är svår att ta ställning till om den inte sätts in i sitt sammanhang, att Apple försöker öka försäljningen i Kina och etablera sig som en stor spelare i Indien. 

Dessutom kommer varje enskild person att se en mycket mindre del av helheten än vad som krävs för att sprida riskerna tillräckligt. Det går inte att vara specialist på allt. Det är därför jag som startportfölj brukar föreslå att köpa några investmentbolag och välja ut en eller två aktier. Därtill finns det en olycklig bias i ens kunskaper som gör att investeringar gärna klustras kring vissa egentligen rätt slumpmässiga områden. Ett exempel är att vi äger mycket svenska bolag, för att det är där jag bor. Det finns ju inget som säger varken att det ger den bästa avkastningen eller att det är det bästa sättet att minska mina risker. Exempelvis har jag ju min lön (och löneteillväxt) i Sverige och är mer beroende av den svenska tillväxten för min pension än vad som händer i andra länder. I den meningen vore det bättre att låta någon annan satsa vårt sparande någon annanstans i världen.

I början hade vi en strategi där en del av portföljen låg i indexfonder. Det var faktiskt min fru, Affärsmodellen, som tyckte att det var onödigt. Hennes poäng var att aktieportföljen, även om den nu vuxit till sig, ändå bara är en del av vår samlade förmögenhet. Det skrev jag senast om i "Orangea kuvertet: minusräntorna i pensionsekvationen". Även om man räknar bort långsiktigt viktiga delar i vår ekonomi som fastigheter och kommande arv, så står aktieportföljen bara för en fjärdedel av vårt totala sparande. 

Vi har faktiskt kommit till slutsatsen att det snarare blir ett bra komplement till övrigt sparande att vi förvaltar en del själva. En annan reflektion från det inlägget som även passar här är att ju större inflytande och insyn man själv har över sparandet, desto högre andel kan och bör vara aktiv. Med andra ord fondinvesteringar på fjärran marknader eller placerade via komplicerade tjänstepensioner ska så långt det går vara billiga indexfonder. 

Så i princip tycker jag en andel av sparandet i fonder är en klok tanke men det kan vara en poäng att ta hänsyn till att rätt mycket kapital i ditt namn redan förvaltas av andra än dig själv.

Ett annat sätt att se på utbetalningar

Många ser utdelningen som investeringens verkliga intäkt. För ett enskilt bolag är det rätt att utdelningar plus det restvärde som finns kvar när bolaget avvecklas eller säljs ger värdet på bolaget, om det justeras för den risk investeraren tar över tid (diskonteras).  För en portfölj är det däremot likgiltigt hur en investerings värde växer. 

Sedan är det rätt skönt att inte själv fundera på portföljens stabila utbetalningsförmåga. En poäng med utdelningar är att företaget redan gjort bedömningen att de är långsiktigt hållbara. Det är per definition medel ni ägare anser att bolaget kan avvara. Litar du på den bedömningen får du på det sättet en stabil avkastning utan att urholka värdet i din portfölj. Det förutsätter dock att utdelningsförmågan är minst lika stor framöver.  

Stabila utdelningar

Så vad är en utdelningsstrategi för investeringar? Det skulle kunna delas in i två alternativ.

Det första alternativet är en strategi som möjliggör så höga och över tid stabila utbetalningar som möjligt från den egna portföljen. De enda gemensamma nämnarna för portföljerna är att ger bra avkastning till ägarna. Det här blir rätt tydligt när man tittar på "Top 100 Highest Dividend Yield ETFs" (ETFdb). Där årets bästa avkastning kommer från ETF:er med inriktning på Brasilien. Nästa år lär det vara någon annan fond. Den bästa utbetalaren i den listan över tid blir helt enkelt den bästa fonden - förstås inte så lätt att gissa i förväg. Jag gissar att därför att den här definitionen inte intresserar så många svenskar, som numera vant sig vid att fonder inte ger utdelningar.

Det den som letar efter stabila utbetalningar egentligen borde titta på är snarare utdelningen och att betavärdet (hur mycket fonden svänger med börsen) är så lågt som möjligt. En som använt denna strategi är Warren Buffet. Sedan har han använt en hel del lånat kapital för att få upp hävstången och därmed avkastningen i investeringarna men han kunde också nöjt sig med att få mindre men till lägre risk. Warren Buffet har valt att inte ha utdelning från sitt investmentbolag Berkshire Hathaway men om han hade haft det - hur skulle han ha kunnat tänka då?

En typisk långsiktig avkastningskalkyl är 2 procents inflation, en procents riskfri realränta och fem procents avkastning på risken som följer med att äga aktier. Det ger tillsammans 8 procents genomsnittlig avkastning per år, före skatt och avgifter. Om syftet är stabila utbetalningar kan den rationelle egentligen lika gärna placera i indexfonder som i utdelningsaktier och sedan ge sig själv en "utdelning" ur portföljen på säg 4 procent, årligen fördelat med de utbetalningar man önskar. Den som nettosparar kan istället, exempelvis, minska sitt sparande med hela eller en del av avkastningen år då portföljen går plus.

En länk som kan vara värd att nämna är "Here’s Why Dividend ETFs Are Bad for Investors" (InvestorPlace). En av invändningarna i den är att om det är det är långsiktiga köp i de mest stabila, långsiktiga bolagen med den säkraste utdelningen man letar efter, vad är poängen med att betala en årlig förvaltningsavgift för att äga dem? 

Utdelare som värdeinvesteringar

Det för vidare till den andra definitionen av en utdelningsstrategi, nämligen att se det som en av många möjliga inriktningar för att nå hög riskjusterad avkastning. Tanken är då att bolag som delar ut har någon kvalitet som är värd att investera i. En avgränsning skulle kunna vara följande tre möjliga investeringsstrategier där direktavkastningen är särskilt intressant.

• Utdelningsaristokrater

Bolag med växande utdelning under ett visst antal år, där caset är att det är lönsamma bolag som växer (tänk Vitrolife).

• Utdelning lika säker som säkra obligationer 

Det kan om det är hög och stabil utdelning vara att det är en säker affärsmodell som nästan fungerar som en obligation (tänk Telia).

• Chansbolagen med gott om pengar (går att jämföra med högriskobligationer)

 Det kan också vara bolag där marknaden inte är beredd att betala särskilt mycket för den höga utdelningen på grund av att det beror på engångshändelser eller risker framöver (tänk Eniros preferensaktie).

Det finns möjligheten att investera i alla former av utdelningsbolag och ETF:er finns med alla möjliga utformningar om du väljer vägen via en fond.

Tankefällan med pengamaskiner

Det finns många riktigt duktiga utdelningsinvesterare. En är Petrusko, här skriver han om att "Utdelningshöjarna slår index rejält!". Det stämmer för övrigt även för det senaste tiden.

Källa: Google Finance

En fond Petrusko gillar är "iShares Core High Dividend ETF". En annan specialist i ämnet är Stefan Thelenius, som har en uppskattad utdelningsportfölj som många följer. Den skrev han om bland annat i "Utdelningsstrategi som pensionssparande - strategisk allokering" (z2036).

Det var, bland annat, en del i en diskussion med mig och mitt svar blev "Funkar utdelningsaktier som pensionsstrategi?". Från det svaret är det en sak jag skulle vilja lyfta fram här och det är varför man ska investera i utdelningsbolag. Det är, precis som du konstaterar, både utdelning och värdetillväxt som räknas och inget säger att aktier med hög utdelning med automatik är det bättre alternativet för en investerare. Så här skrev jag i det länkade inlägget:

Det är ett alltså investeringsbeslut bland andra att välja att placera i bolag med stabil och växande utdelning redan nu. Det går att anse att utdelningsbolag på sikt presterar bättre än tillväxtbolag men det är viktigt att komma ihåg att det är en bedömning investeraren gör. 

Historiskt har inte utdelningstunga bolag varit befriade från farligt hög prissättning. En bra genomgång av bubblor görs i läsvärda "A random walk down Wall Street" (Malkiel). På sjuttotialet frodades idén om buy-and-hold för de allra bästa företagen. "Nifty fifty" - femtio tillsynes fina bolag som Polaroid, Disney och McDonalds, ansågs ha de kvaliteter med stabilitet och hög tillväxt som dagens utdelningsinvesterare söker. De handlades därför i tur och ordning till p/e 90, 83 och 76. Smällen blev obarmhärtig.

Lärdomen är att det finns inga patentlösningar. Så visst är det bra att köpa en utdelningsaktie om du tror att den stiger mycket i värde fram till din pension men då är det precis lika bra att köpa ett tillväxtbolag som stiger lika mycket.

Jag tycker det är en viktig poäng att försöka rensa sina förväntningar från att någon viss investeringsmodell är överlägsen andra, åtminstone över längre tider. Om något, så visar forskningen att portföljer med god riskspridning presterar som index med de flesta strategier. Det kan vara rätt, som var en kommentar jag fick till ett inlägg, att köpa aktier och behålla dem i decennier. Det kan också visa sig vara fel. Inte ens påståendet att aktier alltid är en bra investering på lång sikt går att se som helt självklart. Det har gällt för den som följt den amerikanska börsen men den som placerade på den japanska i slutet på åttiotalet väntar fortfarande på sin belöning.

Källa: Fed St Louis

Ett argument för att försiktighet är på sin plats är att många omvärldstrender kan löpa mycket djupt och länge. Titta exempelvis på hur kurvan över den amerikanska 10-årsräntan utvecklats sedan 50-talet. Den har ett samband både med aktievärdering totalt sett och vilken typ av aktier som blir vinnare. Räntan (främst inflationen) låg i en trend där den steg i trettio år och har sedan varit i en fallande trend lika länge. 

För min del tycker jag därför inte att man ska välja en utdelningsportfölj för att det skulle vara en pengamaskin utan i så fall för att man tror att det är inslag som ger önskad risk och förväntad avkastning i den egna portföljen. 

Vettiga strategier, som utdelningsaristokrater, har inte heller något som direkt skulle tala emot dem. I och med att man köper många bra bolag, ofta utan alltför stor koncentration till länder eller branscher, så uppfyller man även mer allmänna kriterier för investeringar. Så visst kan utdelningsaristokrater vara en bra strategi, som huvudinriktning eller som i frågan komplement. 

När de gäller de andra strategierna, obligationsliknande utdelningar och chansbolagen, är de svårare att entydigt rekommendera. Om utdelningarna verkligen är stabila, så kan det vara ett bra alternativ men ofta är stabila utdelningar en inledning på en nedgångsperiod. Än värre är det i chansbolagen. I princip är det dock endast en prisfråga. 

Några ord om nuläget

Hur ser då nuläget ut för olika utdelningsstrategier. Det uppenbara problemet, åtminstone i USA, är att prognoserna för vinsterna är fallande och många bolag redan förra året delade ut och återköpte aktier för större belopp än de drog in - "Amerikanska bolag delar ut mer än de drar in". Risken är då att det blir en situation där utdelningarna faller och multiplarna med dem. Eventuellt stiger samtidigt räntorna. En tydlig nedsida således. Omvänt går det att argumentera för att bolag som lyckas fortsätta höja utdelningarna, aristokrater, belönas i den miljön. En starkare dollar skulle i många fall innebära att de här bolagen tappar export. Så för min del skulle jag nog vara försiktig med USA.

I Sverige skulle det däremot kunna vara läge för bolagen som kan visa både lönsamhet och tillväxt. Det var jag inne på i vår "Inriktning för investeringar q2 2016".