Peak teknik eller innovationsöverskott?

Vi kan närma oss en peak för utbudet av datakapacitet. Frågan är om det spelar någon roll när den ändå inte utnyttjas som den borde.

Vår modell för makrobedömning

Jag använder en ganska enkel modell för att göra våra makrobedömningar. Modellen är inte så avancerad men den bottnar i grundläggande nationalekonomi, där utbud och efterfrågan ska mötas. Jag tar ställning till nivå och utveckling på tillgången på kapital, arbetskraft, råvaror och teknik. Sedan tittar jag på hur efterfrågan utvecklas inom privat och offentlig konsumtion, investeringar och världshandel. Slutligen tittar jag dels på hur finanssystemet mår, dels på om hävstången i ekonomin (lånen) är på väg att öka eller minska.

Den senaste för första kvartalet i år var "Makrobedömning q1 2016: det kraschar inte (ännu)". Bedömningarna använder jag för att ta ställning till vilken risk vi vill ta och var kortsiktiga möjligheter och hot finns men även för att förstå var det finns möjliga case att ta ställning till. Genomgångarna har dock även en annan poäng - de ger input till var de riktigt långa trenderna är och hur de förändras. Nästa tänkte jag färdigställa om några veckor.

Det kan förstås låta som en del att hålla reda på men nästan alla parametrarna har mått man kan hitta exempelvis på TradingEconomics. Dessutom är det områden som behandlas dagligen i affärspressen och fördjupas i diverse rapporter. Ibland för ett område, som IEA:s återkommande oljerapport, ibland samlat som IMF:s World Ecnomic Outlook. Det här är också mitt egoistiska skäl till att blogga och twittra så pass mycket som jag gör. Det är en löpande sortering av de intryck jag tar in.

Teknikens luriga roll

Ett viktigt område som jag tycker det är svårt att få ett bra grepp om är teknik. Ingen skulle säga emot att en de faktorer som verkligen driver och förändrar samhället är innovationer. Däremot kan det vara svårt att mäta både utbudet av och efterfrågan på teknik. Vad är det ens? Ett möjligt exempel från historien skulle kunna vara industrialiseringen. Några grundläggande innovationer, som ångdrivna maskiner, öppnade upp för investeringar i allt från spinning Jenny till nya fartyg och järnvägar. Elektricitet möjliggjorde både ny produktion och helt nya områden för konsumtion.

Översatt till nutid går det att argumentera för att tre pågående, djupa, teknikskiften är digitaliseringen, energieffektiviseringen och biotechrevolutionen. Jag funderade på att lägga in länkar här men insåg att det blir nästan oändligt, för det finns förstås många uppfattningar om vad som är de allra största trenderna. Mina tre val kommer dock med på många listor, så det är åtminstone inte tagna ur luften.

Digitaliseringens utbud och efterfrågan

Tittar man på den första trenden, digitalisering, har den drivits av en fantastisk utveckling för effektiv databehandling. Moore's lag att datorkraften till en viss kostnad dubblas vart annat år har hållit mycket längre än någon trodde var möjligt. Det och den tillhörande miniatyriseringen har gett ett utbud på tekniska möjligheter som haft en otrolig effekt både på investeringar och konsumtion under ett halvt sekel.

För att sätta ord på förändringarna har jag kopplat en trend till varje del av makromodellen. Digitaliseringen har banat väg för e-handel. Den har förändrat den offentliga förvaltningen och välfärdstjänster världen över (tänk bara på hantering av beskattning eller patientdata). Industrin har genomgått en automatisering som inte står industrialiseringen efter. Slutligen har även hela det finansiella systemet digitaliserats. Det är en faktor som inte ska underskattas när globaliseringens historia ska skrivas.

Allt sämre lönsamhet för hårdvara

Hur ser då nuläget ut för de här olika trenderna? Om vi börjar på utbudssidan så går det inte att komma ifrån att den underliggande trenden, som beskrivs i "After Moore's law" (Economist). Många har förutspått slutet för fortsatt ökad dataeffektivitet och fått fel. I en inte alltför avlägsen framtid lär vi dock vara där. När dataeffektivitet närmar sig chip med transistorer på atomnivå lär det finnas en vägg i närheten.

Det finns andra vägar, som kvantmekanik (rätt översatt från quatum computing?), men det är inte lösning för alla problem. Det finns också många andra sätt att effektivisera datahantering men den bild Economist ger är ändå att det är ett paradigmskifte. Eran när tillgången på datakapacitet alltid överstiger efterfrågan, åtminstone över tid, är på väg mot sitt slut.

Det blir kanske som med peak oil att dyrare lösningar blir intressanta och driver på utbudet. En annan likhet kan vara att nya innovationer lär knuffa fram tidpunkten längre än man tror. På många områden märks redan förändringen. Exempelvis har kundernas utbytestid för Iphones förlängts. För telefoner i allmänhet, liksom för många andra teknikprodukter, faller priserna snabbare än efterfrågan kan möta. Förbättringarna i hårdvaran är helt enkelt inte längre tillräckliga för att driva lönsamhet.

Efterfrågan alltmer tjänstebaserad

Själv tillhör jag generationen som med stor glädje spelade på Commodore. Spel köptes i butiken eller via underliga kassettband som spreds via helt andra kanaler. Fokus var trots allt själva datorn. Så är det inte längre. Ett bra exempel är "Can Robo Advisers Replace Human Financial Advisers?" (wsj). Det är själva tjänsten bankrådgivare som i allt större utsträckning digitaliseras. Det är som med självkörande bilar en bit kvar till man helt tar bort människan. Däremot blir uppgiften människan ska utföra alltmer kontrollerad och standardiserad av automatiseringen.

Därför log jag lite när jag läste "Americans Think the Robots Are Coming for Many Jobs, But Not Their Jobs" (wsj). De flesta ser varför andras arbeten lika gärna kunde utföras av en dator men inte den egna arbetsuppgiften. Tvärtom oroar sig fler för låglönekonkurrens. Slutsatsen forskarna drar av båda är att de ökar antalet jobb men bara på sikt och bara med helt nya arbetsuppgifter - ungefär som under industrialiseringen således.

Det är slående hur stor effekt det inbyggda motståndet är mot digitalisering både på individ- och organisationsnivå har. Individerna har kanske, i någon kollektiv mening, insett det som den amerikanska undersökningen i förra länken visar. Det behöver inte vara deras vinst bara för att det är samhällets att automatisera olika tjänster. 

Samma problem finns för organisationerna men då på nivån affärsmodell. Här kommer några exempel. 

Det första är "High tech meets low finance - For all the money spent on technology, banking is not efficient" (Economist). Det ligger inte i de traditionella bankernas intresse eller förmåga att anpassa sina tjänster till digitala möjligheter. Ta bara en sådan sak som vem som äger kundens transaktionsflöde. En typisk, samtida, digital lösning är att det flyter runt i delar runtom på Internet. En bank lär däremot av många skäl vara högst obenägen att släppa in andra i sina datamängder. Det samma gäller exempelvis för hur kreditbedömningar görs. Google kan i teorin göra det baserat på allt du gör på nätet medan banken är inskränkt till inhämtade data från kunden och utvalda centrala system.

Här hade jag även kunnat ta upp myndigheternas arbete med att digitalisera det förtroende som tidigare fanns genom mötet, exempelvis med tjänstemannen på Försäkringskassan eller Skatteverket. Hur ska exempelvis skattemoral upprätthållas i ett system som är helt digitalt? Myndigheterna blir å ena sidan effektivare men får å andra sidan trovärdighetsproblem när de reduceras till en av många som följer dig på nätet. 

Det leder för övrigt mot en annan iakttagelse - vinnarna är de som äger dataflödena och som kan bygga universum runt sina applikationer. När Skatteverket köper plats i det offentliga rum som Facebook numera är för att informera om nyheter i årets deklaration - vem är det då som är staten? Eller för den delen om du betalar en avgift till Apple eller Alphabet, via handlare och annonsörer, för den infrastruktur som ditt digitala liv är, vem är det då som tar ut skatt? 

Det där resonemanget kanske svävade iväg en aning men det är inte så långt från det som står i den här artikeln "Deutschland ist bei der Industrie 4.0 auf dem Holzweg" (Die Welt) - ungefär Tyskland är på fel spår inom Industri 4.0. Iakttagelsen är att trots stora statliga satsningar och industrins betydande åtaganden så är det amerikanerna som leder. Förklaringen är att det varit enklare att bygga industri runt teknikbolagen än att ta in teknik i industrin. 

Ett liknande resonemang finns i "Retailing - Shops to showrooms" (Economist). I städer är det redan nu rationellt att inte hålla lokala lager, exempelvis i en klädbutik. Det vore kostnadseffektivare om kunden provar och köper på plats men får varan levererad från ett lager direkt till dörren. Det här lockar e-handlare som byggt sin modell på det här sättet men inte etablerade handlare som redan optimerat sin distribution och sitt utbud utifrån butiksmodellen.

På område efter område är det alltså samma grundläggande fråga - kommer bolag med sitt ursprung inom teknik slå ut befintliga bolag inom respektive nisch. Det skrev jag om bland annat i "När slår utmanaren mästaren - Zalando eller HM? Netflix eller Disney?".

En reflektion

En sak jag läst sjönk in när jag skrev det här inlägget. Övergången från hårdvara till mjukvara och från produkt till tjänst är en av de mest fundamentala teknikskiftena just nu. Säkert befinner vi oss i en hype av samma sort som för femton år sedan kring tjänsternas internet. Det hindrar dock inte att det är där som lyftet av digitaliseringen på längre sikt kommer. Det finns lite olika sätt att förhålla sig till det men mina favoriter är i många fall de traditionella bolag som är bäst rustade. Särskilt på marknader där staten lägger sig i kan det vara en bra mix. 

Så hur ser jag på teknik nästa gång jag gör en makrobedömning? På den nivån är min iakttagelse att det skifte som just nu pågår snarare bromsar in än accelererar tillväxten. För ett problem som diskuteras för lite som förklaring till de bristande investeringarna i världen är möjligen att för många bolag fortfarande väntar på att efterfrågan på hårdvara ska öka medan för få investerar i att förändra världens mjukvara.