Makromånaden mars avgör börsvåren

Rapportmånaden februari blev till slut en angenäm upplevelse. Förklaringen var dock att blickarna redan vandrade vidare till hopp om mer centralbankspengar i mars. Nu är vi där men hur går det?

Makromars

En intensiv makromånad har börjat. Först ut var inköpschefsindexen. Det gick sådär. Det tidiga måttet för USA brukar vara industrins inköpschefer i mellanvästern, Chicago PMI. Det landade på usla 47,6 ned från 55,6 - "US Midwest factory sector contracts" (FT). Husförsäljningen gick inte heller något vidare - "U.S. Pending Home Sales Tumbled 2.5% in January" (wsj). Till att råga på allt verkar Europa ha svårt att ta över stafettpinnen för tillväxt från USA och i Europa vacklar viktiga Tyskland allt mer när den kinesisk efterfrågan inte stöttar - "Global slowdown spreads to the eurozone" (FT).

Levererar ECB?

Mycket mörker således. I vår underliga värld är det inte automatiskt dåliga nyheter för börsen. För nu är alla övertygade om att ECB ökar sina stödköp av obligationer den 10 mars och de flesta tror att Fed inte höjer räntan igen före sommaren. Båda de här premisserna är centrala för att den pågående uppstudsen på börsen ska hålla i sig. Förra året lurade Mario Draghi marknaden och lyckades leverera ännu mer än även då uppblåsta förväntningar.

I år är tongångarna annorlunda - "ECB: oroad för förväntningar inför mars" (VA Finans). Samtidigt får man stundtals känslan att läget är nästan desperat som i  artikeln "German Bund yields drop to 10-month low" (FT). Tyska 2-årsräntor ligger under minus en halvprocent och tioårsräntan dallrar runt nollstrecket. Samtidigt faller inflationen - "Energy price slump sends eurozone into deflation (BBC).
Notera dock skälet till att inflationen sjunker - de fortsatt låga energipriserna och hade man kunnat tillägga ett svagare stöd från dollarn.

Det sagt är det nog inte långt till panikknappen i när ECB möts den 10 mars. Så ja, Ecb lär leverera. Frågan är mer om storleken på leveransen räcker för att mätta marknaden.

En närmast galen detalj när Europa diskuteras är Sverige. "Swedish economy storms ahead. Your move, Riksbank" (FT). Med 4,5 procents tillväxt, driven av exportindustrin, är det i vår pressade omgivning svårt att försvarar varför kronan ska hållas kvar på en undervärderad nivå med en intensiv penningpolitik. För eller senare lär Riksbanken få acceptera det som dess ledamöter redan tycker, om än enbart i princip, kronan är för billig. Det i sin tur lär märkas på börsen både genom nivån på index och i vilka sektorer som är vinnare och förlorare. Även här lär Ecb-mötet den 10 mars vara ett tillfälle att kolla in hur det går.

Kraschar Kina?

Artiklarna om hur bedrövliga strukturerna i Kina ser ut haglar tätt. Två läsvärda aktuella exempel är "Industry in China - The march of the zombies" (Economist) och "China’s : The state-owned Zombie economy" (FT). I den förra konstateras bland annat att Kina fortsätter investera sina olönsamma statliga bolag men flyttar kapitalet till nya branscher som bilar och aluminium. I den senare är en av intressant detalj att de statliga bolagens tillgångar växer samtidigt som deras vinster faller. Förklaringen är växande lån.

Hur klarar bankerna att låna ut till bolag med allt sämre ekonomi? Svar genom att staten ger dem mer utrymme. "China injects cash to boost growth and counter capital outflows" (FT). ¨
Det här var också läsvärd  "China Frees Banks to Boost Lending, in Shift on Yuan Stance
Central bank, caught in a bind, cuts reserve requirements for lenders, a move that threatens downward pressure on currency" (wsj). Helt bakvänt således - "China’s rebalancing paradox hits home - As services stall, Beijing has no option but to support the industrial sector" (FT).
Kina är alltså på väg rakt in i den nedåtgående spiral jag skrev om i "Broken China blir ingen Chinastrophe 2016". Slutsatsen där var:

Det troligaste är att Kina när sista raden räknas ihop 2016 har fortsatt öka sina skulder. Det i sin tur förser resten av världen med kapital och köphungriga kinesiska konsumenter. Signaler om svagare konjunktur skrämmer men blir bara tillfälliga orosmoln. Däremot fortsätter Kina pressa basindustrin och råvaruproducenter - både genom lägre efterfrågan och genom att sälja sina överskott till underpris. Bra för vissa bolag i väst men långtifrån för alla.

En del i den analysen var att dollarskulder var ett problem när den här spiralen rullar vidare för helst vill staten kunna plocka hem skulderna från hushållens och bolagens balansräkningar om den måste. Precis det som inledde zombiefieringen av den japanska ekonomin. Det har dock inte Kina kunnat för då stärks valutan när staten växlar hem sina reserver till yuan. Det i sin tur klarar inte de skuldtyngda bolagen, så lösningen kan bli problemet. För att undvika det här har Kina redan nu sänkt sina dollarskulder och lovar omvärlden att inte devalvera. "G-20 Hears China Say There Will Be No Yuan Devaluation" (wsj) även om resten av världen inte riktigt låtit sig övertygas. "Market Still Out on Chinese Central Bank’s Charm Offensive" (wsj).

Det är lite som de där filmscenerna när någon med svettpärlor i pannan försöker desarmera en bomb - ska man klippa den blåa eller den röda tråden? En av årets verkliga paradoxer kan alltså bli att det ligger i Kinas intresse att hålla sina problem på hemmaplan. Precis som det låg i Japans för 25 år sedan. Tur för oss, i längden synd för dem.

Inflationen är game changern

Källa: Twitter Ole S Hansen och Fed St Louis

Det här för oss till den tredje brickan i spelet - den amerikanska räntan. Den 15-16 mars är det dags igen. Den som trodde att FED-möten skulle förlora sin lyster trodde fel. Det blir tydligt i den här artikeln "Summer rate rise could heat up dollar bulls - Jobs data from February could point to June move from the Fed" (FT).

Den alltid lika viktiga siffran över nya jobb som kommer på fredag är om möjligt ovanligt het nu. 188 tusen nya jobb är konsensus men blir det mer kan det skynda på en Fed-höjning. Det gäller särskilt om lönetillväxten fortsätter tillta.

Källa: wsj

"Don’t Panic Over Falling Inflation Expectations" (wsj). Tvärtemot vad man skulle kunna tro så påverkas inflationsförväntningar på sikt av vad som borde vara tillfälliga effekter som starkare dollar och billigare olja. Kärninflationen i USA är dock redan nu 2,3 procent i USA och som framgår av grafen är lönetillväxten ok och på uppåtgående.. En viktig fråga blir då - när bottnar de tillfälliga effekterna?

Hur viktiga de tillfälliga, så kallade transitoriska effekterna är, framgick på Fed:s presskonferens i december - "Yellen: Inflation Softness Due to Transitory Factors" (Bloomberg). Den som föredrar det kan kolla in mitt referat och resonemang i frågan via den här länken. Poängen är att Fed inte vågar agera om det finns ett tryck nedåt på inflationen, om än av tillfälliga skäl. Det räcker dock med att det bottnat för att Fed ska prioritera finansiell stabilitet och fortsätta höja räntan.

Titta på den sammansatta bilden ovan. Jag plockade upp bra data från läsvärda Ole S Hansen, chefsstrateg för råvaror på Saxo Bank. Den tunga ryggsäck som dollarn haft i form av att många spekulerat i räntedifferensen mot eurozonen har avtagit snabbt. Nu ser dollarpositionerna betydligt mer balanserade ut. Det samma gäller för två faktorer som haft stor effekt på amerikansk inflation. Euron har stabiliserats och troligen även oljepriset. I en annan tweet konstaterar Hansen att det nu, istället, ligger stora positioner i stigande oljepriser. Det är i princip ett bet mot dollarn. 

Räkna alltså med att Fed håller fast vid det som sades i december. När inflationssignalerna är tillräckliga så fortsätter höjningarna. Det hjälper nog inte att risken är en på fem enligt VD:ar och ekonomer att det blir en amerikansk recession inom ett år - "Economists, CEOs: Recession Risk Rising" (wsj). Med andra ord är det man ska titta på nu på fredag om trycket från den underliggande inflationen, mätt som lönetillväxten, blir tillräckligt högt.

Min reflektion

Vad betyder då detta? Det blir ingen höjning i mars men det kan mycket väl bli en guidning om att det kan bli flera höjningar i år och en i juni. Vi är alltså i högsta grad kvar i den centralbanksstyrda börs, som varit ett återkommande ämne på bloggen. Det går fortfarande inte att avgöra åt vilket håll ekonomin lutar, möjligen mer åt det negativa hållet. Det som möjligen kan skönjas är dock att det är mycket kapital som legat vid sidlinjen som nu chansar på att det är dags att gå in. Det gör att risken för en besvikelse, motsvarande den som Ecb bjöd på i december, känns betydande. För vår del har jag jag gjort som de stora pengarna och vridit upp vår kontantandel. Eller mer jordnära uttryckt - better safe than sorry.