Grexit - vad står det egentligen i tidningen

Den som tar sig tid och läser rapporteringen om Greklandskrisen kan notera flera förändringar de senaste veckorna. Den uppenbara är att både långivare och låntagare nu offentligt tagit avstånd från både de senaste buden och varandra men det finns mer subtila signaler om att det här spelet närmar sig slutet.

Economist konstaterar i ”Greece and Germany: Irreconcilable differences?” (länk) att skillnaderna till slut kan ha blivit för stora mellan den allmänna uppfattningen i respektive land för att deras politiker ska kunna komma överens. Artikeln beskriver att de inblandade i och för sig är överens om att de vill ha Grekland kvar i euron och att det kräver ömsesidig förhandling. Problemet är att varje drag i schackpartiet låst ställningen allt mer.

Fångarnas dilemma

Den spelteori som Gianis Varoufakis skrivit avhandlingar om kan i slutändan bli det som avgör resultatet. Men istället för en grekisk seger ligger ett fångarnas dilemma närmare verkligheten. För den som kan sin spelteori vet att förtroende och trovärdigt agerande (oavsett om det är ett hot eller löften) är det som leder framåt. Båda parter i den här konflikten har vid det här laget en stark bild av vad de förväntar sig att den andra ska göra och det är inte att uppoffra sig för att nå en lösning. För att bara ta ett exempel från dagens Financial Times ”Defiant Tsipras accuses creditors of ‘pillaging’ Greece” (länk). Den misstron är nog så svår att reparera. Det har jag skrivit om på min i inlägget ”Graccidents happends” (länk).   

Frågan är om det händer så mycket

Det är alltså en relativt stor sannolikhet att Grekland försätter sig i en situation där de inte kan lösa sina lån. Vad händer då? Kanske mindre än man tror. Det har det skrivits om en hel del den här våren. Ett exempel från de senaste dagarna är ”Europe Markets Go Back to the Future on Greece” (länk wsj).

Andra stater har köpt upp Greklands skulder så det blir skattebetalarna runt om i Europa som åker på en smäll. Osäkerheten som följer skulle kunna göra det svårt för andra europeiska länder med svag ekonomi att låna. Det problemet minskas högst väsentligt av att ECB pumpar ut lån genom de kvantitativa lättnaderna.

Inte ens händelserna i Grekland är helt höljda i dunkel, som framgår av “Q&A: a third way for Greece in the form of a parallel currency” (länk Financial Times). En betalningsinställelse leder till någon form av reglering av inhemskt kapital, som på Cypern för något år sedan. Därefter börjar ett manövrerande som ger många möjligheter att låta Grekland vara kvar i euron.

Om landet ändå skulle lämna euron är det många som skulle se det som en lättnad, vilket jag för egen del insåg när jag läste vad tyska analytiker tyckte om saken, vilket jag skrivit om i inläggen ”Tysk vår” (länk) och ”Tyskar gillar tyska börsen” (länk).

Det värsta problemet verkar snarast vara den psykologiska effekten på förväntningarna på en Brexit eller ännu värre en Frexit. Frågan är dock hur tunga dessa argument är. En allmän bild är trots allt att Grekland inte borde ha släppts in i euron.

Möjligen är det här ett exempel som stämmer med schackspelaren Bobby Fischers klassiska citat ”I don’t believe in psychology, I believe in strong moves”. Det skulle kunna vara så att det starkaste draget i det här partiet, faktiskt är att offra Grekland. Det skulle också kunna vara så att det är det övriga Europa har insett.