Världens banker skruvar i tysthet upp riskerna igen

För stora risker gömda i för komplicerade instrument var upprinnelsen till finanskrisen. Nu visar bankernas egna beräkningar åter att de tror sig behöva allt mindre kapital. Scary.

Det finns i huvudsak tre metoder som staten använder när den försöker skydda sig mot finanssystemets risker. Före, under och efter en kris kan de sammanfattas som.

Aktieägarens risk
Om vi börjar i fel ända, dvs efter en kris inletts, så är den första riktlinjen att vara tydlig  med att aktieägarna ska stå risken. Det har ju gått sådär. Här hemma är det väl mycket tveksamt om Swedbank klarat sig utan statens trygga famn för några år sedan.

Det gjorde dock inte ett köp i Swedbankaktien till en katastrof. Tvärtom, uppbackad av likviditet och möjligheten att lyfta av risk till förmånliga villkor blev det istället en av de senaste årtiondets bästa köp att gå in i banken när det såg som sämst ut. Många har till och med gjort det till en strategi att surfa med statens direkta och indirekta stöd i bankaktier. Själva tjänade vi en hel del på affärer i Danske Bank och lite mindre på att spekulera i Deutsche Bank.

Det här har, hittills förgäves, staten försökt reglera. Till metoderna hör att staten tar över banken, att alla får fondera medel till en räddningsfond eller det jag tycker verkar vara det vettigaste nedskrivna testamenten som visar exakt hur en bank ska delas upp och avvecklas om pengarna är slut. Det sagt lever vi nog fortfarande i en värld av "to big to fail".

Under en kris - den andra modellen
Ett sätt (det bästa tycker jag) att undvika problem är att utsätta bankerna för simulerade kriser. Stresstester innebär att myndigheterna utsätter hela bankens belåning för ett negativt scenario. Klarar banken inte det blir det till att göra ett kapitaltillskott.

Bankerns gillar inte riktigt det här (vilket kanske tyder på att det fungerar). Deras invändning är dels att det inte är rättssäkert att staten kan hitta på lite vad som helst, dels att det blir teoretiskt med kollektiva scenarior. Banken ska ju känna sina egna kunder.

Förbereda för kris
Den tredje modellen är att försöka konstruera bankerna så att riskerna inte blir för stora. Precis som för hushållen är lånetak en modell. I bankspråk kallat kärnkapitalrelation. Även det precis som för hushållen, så har bankerna dock klagat på att alla risker inte är lika.

Ska verkligen alla lån kräva samma avsättning av reserv, oavsett betalningsförmåga? Tja, det är ju så bankerna och numera staten resonerar när det gäller hushållens bolån men det klämde visst mer när skon satt på andra foten.

Därför har ett det vävts ett intrikat nät av riskviktade kapitalkrav. Det ska krävas mindre i kassan för att låna till ett nybyggt hus på Lidingö än en ny gruva Pajala, exempelvis. Det kan ju kännas som en rimlig affärsbedömning som det ligger i bankens kärnverksamhet att göra.

Problemet är att staten kan inte reglera alla upptänkliga lånesituationer som finns. Det vore en planekonomi av en dimension som skulle få Sovjetunionen att framstå som Kiviks marknad. Därför skapas diverse schabloner. Den här typen av lån ska kräva så här mycket. För att det ska funka får också bankerna själva formulera schablonerna. Det är ju bara banken som egentligen känner sin egen verksamhet. Sedan blir det statens roll att sätta sig in i och kontrollera alla dessa självreglerade riskmodeller.

Hur har det här gått då? Inget vidare visar det sig. I artikeln "Risk-weighted capital: Whose model is it anyway?" (Economist) framgår att när världens banker får räkna själva kräver samma verksamhet allt mindre kapital för varje år som går. En positiv tolkning är att det beror på att bankerna effektiviserar sin lånegivning vart efter de lär sig alltmer om kunderna. Kan vara, men det är nog en lite optimistisk förklaring. En variant är att bankerna blivit allt mer obenägna att låna ut till riskfylld verksamhet. Något som tyder på det är den globala trenden sedan flera decennier att styra över lån från företag och investeringar till finansiering av boende och andra tillgångsköp.

En annan förklaring är att riskmodellerna glider så att trycket på avkastning kan tillfredställas. Är inte Tensta nästan samma marknad som Bromma? Det ligger ju ändå grannar. En variant är att modellen ligger stilla men tillämpningen glider. Kanske ligger den där villan banken belånar mer i Bromma än i Spånga?

Oavsett vad det beror på så är alltså resultatet att världens banker nu stegvis minskar den mängd kapital de anser sig behöva. Det betyder kortsiktigt högre avkastning och högre utdelningar. På lång sikt kan det mycket väl betyda något annat. Notera exempelvis att när det sägs att svenska banker är mycket välkapitaliserade, så är det givet deras egna riskbedömningar. Inklusive av lån till bostadsmarknaden. Är den risken fel inlagd så kommer kapitalet inte räcka lika långt som beräknat. Exakt det som hände i Usa 2007.

Min reflektion
Poängen är i första hand att känna till det här fenomenet. Banker har en rätt stor bolagssrisk och det gäller att förstå betydelsen av förtroende. Det är skillnad på Marginalen Bank och Handelsbanken och det är inte bara den skillnad som siffrorna visar.

För egen del är jag inte särskilt oroad över svenska banker. De har gott om pengar och möter svag konkurrens. Dessutom finns ju alltid staten där om det kapitalet ändå skulle tryta.