Låna till aktier och annat sparande

Ska man låna till sitt sparande? Faktum är att nästan alla gör det. Medvetet eller omedvetet. Frågan är hur många som planerar sitt lånande.

Läsarfråga

Det här var en fråga jag fick häromdagen.

Hej Gottodix

Jag sitter på 45 tusen men orolig om man skall investera nu. Känns som om man kommer in i sent läge. Min tanke är att se vad som sker och hoppas på en kraftigare dipp. Köpa 3-4 aktier som Handelsbanken, Intrum, kanske Investor etc… 

Kanske en liten belåning för att få en hävstång och ta 2 mer vågade kort.  

Hur ser du på det resonemanget? Du får gärna tipsa om annat! 

Tack för mycket läsvärd blogg som jag följt ett tag nu:)/Anders

Tilläggas ska att Anders förtydligade att det här var början på ett pensionssparande, dvs långsiktigt.

Den inledande frågan gav jag mitt svar på i kommentarsfältet till Anders fråga. Jag fick också en liknande fråga nyligen som jag besvarade i det här inlägget. "Hur ska en panikslagen 50-åring som vill ha guldkant på pensionen investera?".

Låna till sparandet?

Den andra halvan, grönmarkerad, tycker jag är lite spännande. Ska man låna till sitt sparande?

Frågan rymmer förstås många bottnar. Trygghet - vill man ha skulder? Moral, skulle vissa lyfta fram - är det "rätt" att spekulera? Särskilt om samhället står en del av risken om det går dåligt. Hållbarhet - ska en generation ta det utrymme som lånen motsvarar från en senare. En annan fråga är om samtidiga lån och skulder är en produkt skapad av finansindustrin för att öka försäljningen.

Den här bloggen handlar dock om investeringar - så när jag bedömer om det är rätt att låna till sparande är det utifrån förväntad avkastning.

I vanlig ordning tänkte jag trassla till svaret genom att dela upp frågan.

• Varför lånar man till sparande och investeringar?
• Har det lönat sig att ha hög belåning?
• Kommer det på sikt att löna sig med hög belåning?
• Hur mycket ska man låna? 
• Vad ska man belåna?
• Finns det alternativ till att låna själv?
• När ska man belåna sig under en konjunkturcykel?

Varför lånar man till sparande och investeringar?

Uppenbarligen är belånade investeringar stort i Sverige. För frågan är hur mycket aktier och fonder småsparare skulle äga om verkligen alla bostads- och studielån löstes först. Därtill så sparar alla, även de som tagit lån, till sin pension, via stat och arbetsgivare.

Har du valt soffliggarfonden i premiepensionen, så har du upp till hög ålder en fond som lånar för att höja avkastningen. Det kommenterade jag i "Läge kliva ur PPM:s icke-väljarsoffa" och "Välja fond till PPM - det svåra sätet".

Kort sagt - nästan alla med lån sparar mer än de amorterar. Varför är det så? Den grundläggande tanken är att det går att höja avkastningen genom att göra finansieringen till en fast räntekostnad medan intäkterna är rörliga. Det som kallas för en hävstång. Det skulle kunna formuleras som att man säljer en del av tryggheten i sin egen ekonomi till banken. Det är förstås en tillgång att vara ung, frisk och anställd men hur ska man höja avkastningen på den tryggheten? Jo, genom att belåna sig.

Samtidigt innebär det här också, vilket är viktigt att förstå, att man faktiskt har sålt en del av sin trygghet. Blir du sjuk och intäkterna faller så ska lånen ändå betalas. Resonemanget är det samma för företag och stater. Belåning höjer avkastningen men ökar risken.

Har det lönat sig att ha hög belåning?

Vinnarmodellen de senaste 25 åren har varit att låna dig rik. Det här har tre ganska olika grupper prickat in - värdeinvesterare, riskkapitalister och köpare på Stockholms bostadsmarknad. I grunden har de haft samma strategi, nämligen högbelånade köp av så kallade lågbetatillgångar. Tanken är att istället för att ta hög risk i investeringen, så tar man risken i finansieringen. Genom att använda en hög hävstång blir även ett litet och förhoppningsvis säkert kassaflöde till en stor intäkt.

Långivaren är också nöjd. Eftersom det är en stabil underliggande tillgång lånet avser, kan banken hålla lite kapital som säkerhet. Finasieringen blir ironiskt nog också en lågbetainvestering med hög belåning.

Sammantaget blir det där en kreditdriven ekonomi med stigande tillgångspriser. Till en dag då en nål sticker hål på värderingarna, som skedde 2007. Det har dock varit undantaget. För därefter har modellen, med stöd av centalbankerna, varit i full sving. För närvarande är det få, utom när svenska bopriser diskuteras, som ser sparande som något annat än ett problem. Det är bra beskrivet i den här artikeln "The bias against saving" (Economist).

Källa: Economist

Men det där med enträget sparande till dess alla skulder är betalda, är det bara en moralitet att det skulle fungera? Ett svar på den frågan ger Tyskland där hushållen är obenägna att ta lån och när så sker prioriterar amorteringar framför investeringar - "Saving in Germany: Worse than nothing" (Economist).  Effekten av det har varit att tyska förmögenheter är mindre än i nästan alla jämförbara länder, trots höga inkomster från arbete. "German financial habits: Under the mattress" (Economist)

Nu är bilden ovan två år gammal men redan i skuldkrisen 2012 var det alltså så att tyskar och finnar med lägre förmögenheter löste ut rikare spanjorer, greker och italienare. Något som i ett tidigare inlägg fick mig att syrligt påpeka att även om de tre sistnämnda ländernas medborgare förstås har sina principer, så får man ibland göra ett undantag och faktiskt betala skatt.

Det var en utvikning men den viktiga poängen är att rätt belåning är viktigt för den som vill maximera sin förmögenhet.

Kommer det på sikt vara bra att låna? 

Investeringar blickar framåt inte bakåt eller som det brukar stå i reklamen "historisk avkastning är ingen garanti för framtida resultat". Vad händer med höga skulder i en värld där tillväxten avstannar Här är ett tillspetsat exempel. 

Antag att du är en av många som vill sätta undan pengar i en ekonomi som inte växer alls och där ingen handlar på kredit. Vad får du för ränta? Rimligen noll minus kostnaden för att hålla dina pengar säkra. I en sådan ekonomi vill du förstås inte göra ont värre genom att låna för att sätta av ännu mer pengar.

Hur realistisk är då det exemplet? Följer man ekonomiska diskussioner just nu är det allt fler som tvekar kring utvecklingen framöver. Det framgår exempelvis i den här artikeln "Peak profits: The age of the torporation" (Economist). Där ingressen är att:

Big listed firms’ earnings have hit a wall of deflation and stagnation

Storbolagens vinster, åtminstone i mogna ekonomier, är på väg ned. Det framgår även i den här mycket läsvärda artikeln "The future and how to surive it" (HBR). Två citat ur den artikeln.

From 1980 to 2013 global corporate after-tax operating profits grew 30% faster than global GDP; today they stand at about 9.8% of global GDP, up from 7.6% in 1980. Corporate net income grew more than 50% faster than global GDP, from 4.4% of global GDP in 1980 to 7.6% in 2013. North American and Western European companies now capture more than half of global profits. North American firms increased their post-tax margins by 65% over the past three decades; today their after-tax profits, measured as a share of national income, are at their highest level since 1929.

Det har alltså på intet sätt varit en normal period vi har bakom oss. Det har funnits gott om investeringar som sökt kapital och gett god avkastning. Nu växer världen långsammare och där det växer, i tillväxtländerna, är företagen i betydligt större utsträckning antingen statligt ägda eller familjeägda. Avsaknaden av stora publika bolag att investera i gör tillvaron betydligt svårare för spararna. Dessutom är regelverken och insynen på tillväxtmarknaderna helt annorlunda än vad västerländska investerare är vana vid. Det är bortaplan helt enkelt. 

Nästa problem är att behovet att spara växer. Det här citatet gäller bolagens perspektiv men illustrerar problemet.  

Aging is also a big problem in the Western multinationals’ home markets. One-third of today’s workers in advanced countries could retire in the next decade, taking valuable skills and experience with them. In countries such as Germany, Japan, and Korea, nearly half the workers will be over the age of 55 in another 10 years, and replacing them with younger individuals would require politically challenging changes in immigration policy.

Det här är en artikel rik på innehåll och jag tänkte som sagt återkomma till den men poängen är att det ser strukturellt helt annorlunda ut om man tittar framåt trettio år än vad en blick bakåt skulle ge vid handen.  Nu ökar andelen äldre på jorden. Många länder sitter i rävsaxen att det är svårt att öka arbetskraften eller hitta utländsk tillväxt på kapital. Det här skulle kunna minska investeringar och tillväxt under en lång period. Det som brukar kallas permanent stagnation  (secular stagnation).

Dessutom har många stater, bolag  (i mindre utsträckning) och hushåll redan skruvat upp sin hävstång till historiskt höga nivåer. Den som då lånar med tillgångar som säkerhet riskerar att få påhälsning av banken om sänkta lån i hela ekonomin, driver ned tillgångspriserna.

Det jag ville visa här är att även grundläggande antaganden måste ifrågasättas i långsiktiga investeringar. Med facit i hand hade varit ett misstag för en långsiktig investerare, exempelvis Anders som pensionssparar, att inte ha en hävstång. Det innebär inte att det automatiskt är rätt att ha låna lika mycket framöver.

Det är med andra ord långt ifrån säkert att högbelånad säker avkastning är framtidens melodi. Detta sagt är det ändå en inbromsning vi talar om inte ett fullt stopp. Den genomsnittliga gissningen är att både den globala tillväxten och avkastningen på kapital inte kommer tillbaka till tidigare nivåer men däremot inte att de helt slutar växa. 

Svaret på frågan blir då att det kommer löna sig att låna till investeringar men eftersom utbudet av kapital växer när fler måste spara och efterfrågan på kapital sjunker när avkastningen på investeringar faller så kommer jämviktspunkten - den optimala belåningsgraden - att sjunka. 

Till det här kommer också frågan om hur anpassningen nedåt kommer ta sig ut. Det kan vara så att det är direkt dåligt att låna på kort sikt, eftersom räntan eventuellt normaliseras och tillgångspriser sjunker. Det är mer en spekulation än ett faktum. Det bör väl dock vara en faktor när ett beslut om lånenivå tas. 

Hur hög belåning ska den långsiktiga investeraren ha?

Det svåra svaret på frågan om belåning är alltså att den spelar stor roll för resultatet men att det inte finns något enkelt svar på frågan om hur hög den bör vara. Noll är antagligen för lite och över värdet på tillgången antagligen för mycket. Någonstans däremellan är det rätta i snitt och just nu är nog lite lägre än genomsnittligt en rimlig tanke.

Så långt den stora ekonomin. Den andra faktorn i ekvationen är den egna ekonomin. Här tycker jag riktmärket ska vara just hur mycket trygghet är du beredd att sälja? Svaret på det beror på din personlighet men även din livssituation. Det förra tänkte jag inte kommentera men det senare kan vara värt några ord.

Den som har en stark resultaträkning med god tillväxt kan överväga att låna. Det innebär höga inkomster och låga utgifter. Problemet när lånefällor diskuteras är ofta att lån använts för att täcka löpande kostnader inte investeringar, dvs höga utgifter. Bolag eller privatperson, den som lånar för att hålla sig flytande har ett stort problem.

Den andra faktorn är att ekonomin måste klara likviditetskriser, intäktsbortfall, stigande räntekostnader och stora nedskrivningar i tillgångar. Lånen ska som sagt aldrig användas för löpande kostnader. Därför får inte hävstången bli för hög. Det kan komma engångskostnader (den största vi haft har varit på en halv miljon), du kan bli sjuk eller arbetslös, räntorna kommer stiga någon gång och du vet aldrig säkert vad det du investerar i kommer att avkasta eller vara värt.

Den optimala belåningsgraden är teoretiskt den där räntekostnaden är så hög att det inte går att höja avkastningen på eget kapital med mer lån. I realiteten inkluderar dock räntekostnaden delar som kanske inte prissätts fullt ut. Är du beredd att tvingas lämna huset eller sälja aktier med förlust - exempelvis.

Det kanske är ett flummigt svar men räkna ut vad du skulle kunna låna givet restriktionerna ovan och sänk sedan det med en ganska stor marginal.

Vad ska man belåna?

En av punkterna ovan var att undvika att säkerheten för lånet faller för mycket i värde. Det bästa den som är mitt i arbetslivet kan belåna är därför antagligen sina inkomster. Det kassaflödet är troligen relativt säkert, särskilt om arbetslöshets- och sjukförsäkringar räknas in. I realiteten är det också denna variabel som styr de flesta lån till hushåll. Därefter kommer fast egendom, som hus, de kan minska i värde men historiskt inte lika mycket som exempelvis aktier. Farligast att belåna är förstås framtida värde av företags kassaflöden och alldeles särskilt så om de handlas via börsen i form av aktier. Här är det helt normalt med svängningar på upp till 30 procent eller mer på ett år.

Det sagt är det egentligen bara andelen av säkerheten som belånas som spelar roll. Jag ser inget problem med att lågt belåna aktier istället för att högt belåna en lägenhet exempelvis. Så länge risken är låg att säkerhetens värde inte faller för mycket spelar det egentligen ingen roll var finansieringen till investeringarna kommer ifrån.

Finns det alternativ till att låna själv?

För vissa kan det vara svårt att bära risken med ett lån själv. Finns det något sätt att ändå få en hävstång?

Svaret är ja. Det går att köpa tillgångar som är högt belånade eller till och med tillgångar med hög bolagsrisk och få samma effekt (vilket ju Anders nämner som alternativ).

Ett problem är att köpa in sig i hög belåning eller hög bolagsrisk hos någon annan är förenat med hög så kallad agentrisk. Du vet ju inte om bolaget har valt rätt risk och hur ledningen agerar vid problem.

Ett annat problem är att högbetainvesteringar är precis det som underpresterat sett bakåt i tiden. Det är den här typen av investeringar och belåning som till exempel  Warren Buffet varnat för. Det beror dels på att det är svårbemästrade risker, dels på att avkastningskraven historiskt legat för lågt.

Det finns minst två teorier för varför det är så. Den ena är att investerare har svårt att värdera låga sannolikheter rätt. Vi överskattar chansen att vinna på lotteri. Den andra är att begränsningar i lånemöjligheter gör att många tvingas söka avkastning på det här sättet.

Det finns dock ett fullgott alternativ och det är att köpa fonder eller investmentbolag som har hävstång. Med andra ord placera pengarna i soffliggarfonden till exempel.

När ska man belåna sig under en konjunkturcykel?

Slutligen är det en intressant fråga när hävstång ger störst riskjusterad avkastning. Svaret är när avkastningen är som högst och volatiliteten som lägst. Den optimala tidpunkten är med andra ord när marknaden bottnat efter en krasch. Dår dessutom räntorna som lägst.

Tyvärr tenderar lånebeteenden att följa konjunkturen. Riskviljan stiger med ekonomin. I den fas vi är nu med hög volatilitet och svårbedömd avkastning är det visserligen en poäng att ha tillgång till likviditet. Mer långsiktigt är det dock snarare läge att minska lånen.

Jag brukar tänka att i botten- och återhämtningsfaserna vill jag höja risk och hävstång. Då kan lån eller offensiva derivat vara intressant. I överhettnings- och (förstås) kraschfasen vill jag sänka risk och hävstång. Då är det snarare amortering och defensiva derivat som lockar.

Avslutande tankar

Så hur ska Anders göra? Svaret tycker jag är att se lånande som en lika seriös del av investeringsbeslutet som alla andra delar.

Men ok, ett enkelt svar. Den som inte vill krångla köper någon gång i livet ett boende och har någon del av det belånat (men inte för mycket). Det räcker långt.