Har vi själva ett effektivt familjesparande?

Med juli lagt till handlingarna har familjen i år gått drygt 377 tusen kronor plus. Det är kul med bra börsår men frågan är om en barnfamilj i Stockholm egentligen tjänar på att marknaden går upp.

Den senaste budgetuppföljningen ligger nu under fliken RR & BR. Semester med barn kostar en del, är väl ett iakttaggelse. I stort sett rullar det dock på - konstigt vore väl annars under ännu ett hett börsår. Ett tillfälle att fundera på annat således.

En diskussion med Skalman på Shareville väckte frågan om vi själva sparar optimalt utifrån våra behov. Det beror lite på.

Vi sparar delvis av Joakim von Anka-skäl (vi tycker om att lägga pengar på hög och känna oss rika) men förstås även av rationella orsaker. Viktigast är ekonomisk frihet till vilket jag räknar förmågan att klara även rejäla smällar (ja, vi har varit med om sådana). Möjligheten att kunna jobba mindre senare i livet lockar också. En dröm är ett ställe på Rivieran, så det finns några olika tankar. En annan mer jordnära aspekt är finansiering av rätt boende under barnens uppväxt och därefter.

Men ok, en utgångspunkt är att fundera på besparingarna ur Joakim von Anka perspektivet. Hur ska vår lilla förmögenhet bäst förvaltas.

Basfakta

Vi är en familj med två vuxna i fyrtioårsåldern och två barn på 3 och 6 år. Ekonomin i detalj framgår av länken ovan. Till exemplet nedan behövs några data. Vi har lån på drygt 4 miljoner och tjänar knappt en miljon om året efter skatt. Aktieportföljen är värd 1,5 miljoner. Därtill har vi buffertsparande.

Villan vi bor i är en sådan där som får personer från andra delar av landet att skaka på huvudet. Det är ett högst ordinärt hus på 100+40 kvadratmeter som förutom att det ligger nära tunnelbanan inte har så värst mycket till läge. Renoveringsmöjligheter saknas inte heller. Runt 6,5 miljoner är ungefär priset just nu. Vi betalade 4,5 miljoner 2010.
 

Reflektion från ett portföljperspektiv

Ser man rent analytiskt på vår ekonomi så har vi ett starkt kassaflöde, som möjligen kan växa några år till. Ett problem är att runt 75 procent av tillgångssidan ligger i en enda tillgång - huset. Det är dessutom en tillgång, vars värde i vissa scenarior kan komma att behöva skrivas ned. Skulderna är ungefär lika stora som det egna kapitalet (fyra miljoner vardera) och belåningen ligger på 3,2 gånger intäkterna före skatt (vilket skulle vara det man jämförde med i ett bolag).

Om vi amorterade skulle det minska riskerna för likviditetsproblem men även sänka hävstången i vårt lilla bolag. Det här är Riksbankens val, de skulle gärna se att hushållen krympte sina balansräkningar. Tanken är att detta skulle göra oss mindre benägna att minska vår konsumtion om räntorna stiger. Om vi sparar i aktier minskar bostadens andel av familjeekonomin och vår skuldsättningsgrad. Däremot påverkas inte belåningen.

Vad kan då hända? Ett scenario är att räntorna går upp. Då sjunker värdet på vår bostad och efter ett tag även på aktieportföljen. Vi har dock inte arbeten som brukar vara kortsiktigt hotade om räntorna fortsätter ändå upp till en konjunkturvändning. I det här scenariot skulle med andra ord vårt kassaflöde antagligen vara en hedge mot den övriga värdeminskningen. Vi skulle exempelvis antagligen nästan få det lättare att köpa ett större hus i det här scenariot. Från vårt perspektiv är det därför knappast ett problem.

Dessutom visar erfarenheterna från de senaste åren att om räntorna pressas till en nivå där tillgångspriserna vacklar, så är det troligaste scenariot att centralbankerna tar hänsyn till detta. Det är kanske lite cyniskt men frågan är om inte Riksbanken vill att hushållen minskar sina balansräkningar just för att de vet att de annars blir tvungna att ingripa om det blir problem.

Ett annat scenario är att vi blir sjuka eller drabbas av någon annan olycka. I den situationen skulle vårt kassaflöde försvagas. I så fall skulle vi behöva använda våra besparingar. Här är huset en tillgång som är svår att kapitalisera på. Vi vill antagligen inte flytta i den situationen och banken lär inte låna ut till någon med problem. Alltså är ett sparande i någon annan form ett bättre alternativ.  

Kanske är bank det bolag som närmast liknar ett hushålls ekonomi. Det har stabila kassaflöden som bäst förräntas med hög belåning och statlig uppbackning. Som sagt lite cyniskt kanske men notera hur ovilliga bankerna är att sänka sina avkastningskrav på eget kapital genom att öka sitt kärnkapital. Man kan väl säga att vi resonerar likadant :)