Affärsvärlden goes värdeinvestering

Marknaden har ju känts lite stabilare ett tag. Dags att plocka upp värdeinvesteringarna i tillväxtländer, olja och el nu? Kanske det men det verkar inte brådska.

Teckentydarna

Jag läser  med intresse analyserna från olika börsredaktioner. Några av de jag följer är SvD Börsplus, vars portfölj och många av analyserna nås via Shareville, Dagens Industri, Affärsvärlden, Börsveckan  och Aktiespararna.

Det är oftast kloka men ibland lite ytliga analyser. Konstigt vore det annars med tanke på hur livet som journalist är. I slutändan är det en läsvärd mängd text per dag som ska ut.

Däremot är många journalister fantastiskt duktiga på att läsa av vad som är på gång. Tolka sentimentet på marknaden, som det heter på fikonspråk. Allra bäst i den här genren är Affärsvärlden och Dagens Industri. Redaktionerna träffar väl helt enkelt löpande så många näringslivspersonligheter att de håller sig nära pulsen. De är duktiga journalister helt enkelt.

Jakten på värde

Foto: Pixabay Källa. Börsdata

Det var intressant att senaste numret av Affärsvärlden lutade rätt tungt mot värdeinvesteringar eller åtminstone att börsredaktionen valde jakt på låg värdering snarare än fokus på uppsidan i bolagen.

Veckans graf visade ett växande gap mellan p/e-talen för USA och tillväxtmarknader. Från att båda 2007 värderas till ett shiller-p/e 27, snittar tillväxtländerna numera till schiller-p/e 9,4 medan börser på mogna marknader har shiller-p/e på över 26,5 igen. Schiller p/e är när vinsten beräknas på de tio senaste åren. Så här kommenterar tidningen förändringen:

Värdeinvesterare bör släppa USA-börserna och fokusera på världens tillväxtmarknader.

För att förstå siffrorna behöver man dels uppfatta hur djupt och snabbt vinsterna föll i USA efter finanskrisen medan de till en början var mer stabila i en del av tillväxtländerna. Det är först mot slutet som förhållandena har vänt. Skillnaden som gör skillnad är förstås råvarukraschen och den starka dollarn. Den första slog ur intäkterna i många länder medan den senare pressat finansieringen. Det har alltså inte varit en omotiverad nedvärdering av många av bolagen på tillväxtmarknaderna.

Överflödsekonomin

Källa: Fed St Louis

Det var inte många som såg att finanskrisen skulle leda till den överutbudsekonomi vi nu lever i. Pengar är gratis, arbetskraft finns med enstaka undantag i överflöd, digitaliseringen och annan teknik ger gott om möjliga effektiviseringar och investeringsmöjligheter. Inget har dock kommit nära vändningen i råvaror. Förra året skulle det bli peak oil, enligt en del prognoser. Nu skulle resan nedåt börja. Den väntades styras av minskat utbud och höjda priser inte obegränsat med olja och svag efterfrågan. Det sista låg dock faktiskt i prognoserna det med och numera diskuteras att all tillgänglig olja kanske inte kan eller kommer utnyttjas. Till glädje för miljön men skräck för de som sitter på reserverna.

Källa: IEA

Samtidigt finns en kvardröjande känsla hos många av att det ändå är en kris inte en förändring vi går igenom. Om världsekonomin kommer tillbaka upp på banan igen, borde inte balans mellan utbud och efterfrågan komma tillbaka? Första kvartalet gav, till slut, en stabilisering både i råvarupriserna och valutorna, ett exempel ges. IEA räknar i sin aprilprognos med balans i år när länder utanför Opec drar ned och investeringar minskar. Utbudet första kvartalet har också minskat en aning, även om det till del är en säsongseffekt.

Caset att det bottnat

Källa: Börsdata

Affärsvärlden rekommenderar köp i det norska oljebolaget DNO med verksamhet främst i svåra områden som Kurdistan. För billigt och stabilare utsikter måste komma även om det är svårt att veta när är tidningens slutsats, där det också framhålls att det är en svår investering med betydande risker.

Källa: Börsdata

Köprekommendation får också vindkraftsbolaget Eolus Vind. Högt substansvärde och på sikt bra lönsamhet är några av argumenten. En ny input för mig, som jag gillade, var att Eolus sålt en del anläggningar till försäkringsjätten Muenich Re.

Det här var två flugor i en smäll. Nyttighetsbolag, som Eolus, har länge fått finna sig i värderingar under eget kapital - helt enkelt för att den faktiska och på sikt realistiska avkastningen numera är lägre än avkastningskravet marknaden ställer på denna typ av bolag. Lite hopplöst läge således. Samtidigt befinner sig försäkringsbolagen närmast i kris, eftersom de garanterat högre avkastning till en given låg risk än de kan leverera i minusräntans För dem är en den avkastning som är för låg för Eolus betydligt högre än de kan få på statspapper.

Motiverade säljare och köpare således. Räkna med att mer tillgångar kommer att säljas från nyttighetsbolag till försäkringsbolag framöver. Säkert med staternas goda minne och uppskattning.  De blir ju av med problemet vad de ska göra med de olönsamma men systemviktiga försäkringsbolagen och kan kanske få ny fart på infrastrukturinvesteringarna. Ungefär den här lösningen nämndes faktiskt i en artikel i Economist nyligen "Transport Infrastrucutre - Life in the slow lane". Framtiden för nyttighetsbolagen verkar ligga i att bygga, sälja och sedan drifta anläggningar medan försäkringsbolagen köper och äger på lång sikt. Se där två branscher med för mig nya intressanta investeringscase.

Det var kanske mer en utvikning. Det Affärsvärlden landar i är att utbyggnaden av vindkraft lär fortsätta och elpriserna måste stiga någon gång (samma resonemang som tidningen för om oljan). Den viktig iakttagelsen för båda investeringsförslagen är att värderingen av eget kapital (p/b-talet) inte varit så låg på länge samtidigt som marknaderna enligt redaktionen borde se en vändning framöver. Med andra ord - två värdecase.

Sakta i backarna

Jag är inte främmande för Affärsvärldens resonemang men turn arounds är svåra oavsett om det är i bolag, branscher eller ekonomier. För det är viktigt att förstå att det är verkliga problem, inte en förvirrad marknad som sänkt priserna på utbudsmarknaderna. I morgon, söndag, är det ett stort oljemöte i Doha med målet att komma överens om utbudsminskningar. 

Inför mötet har oljepriset stabiliserats. Det talas en del om Saudiarabiens inte helt diskreta dubbelspel, där de maxar produktionen och talar om att på den ständigt uppskruvade nivån kan de tänka sig att frysa produktionen. Det talas också mycket om de som inte är med vid mötet. Iran - som vägrar skära ned innan de fått upp sin produktion på normala nivåer. Mycket av den tänkta minskningen ska också levereras av andra som inte deltar vid mötet, främst USA. Så frågan är vad det egentligen är som ska levereras på söndag kväll. 

En beskrivning av svårigheterna finns i den här artikeln där ingressen är inkluderad "As Oil Producers Meet, Skepticism Persists Over Prospects of Freeze - World’s petroleum exporters are divided on output levels and how to enforce any agreement Questions over whether EM currencies have hit an inflection point" (Wsj). Ett konkret problem som kartellen verkar blunda för är att amerikanarna visserligen lagt en del produktion på is i år men att det de säger i intervjuer är att de vill se hur det går i Doha innan de bestämmer sig. Snygg paradox - antingen kommer utökade OPEC överens men då lär USA börja pumpa igen eller också kommer de inte överens och då lär utbudet knappast minska.

Det finns även anledning att vara lite försiktig med förhoppningarna om att det ljusnat på tillväxtmarknaderna - "Questions over whether EM currencies have hit an inflection point" (FT). Många intervjuade experter i artikeln ser ett mer eller mindre uppenbart långsiktigt case i tillväxtländerna nu. Hindren finns dock där. Det är fortsatt (för deras jämförelsetal) svag tillväxt på många ställen. Omställningen i råvarusektorn till stabila lägre priser med låga investeringar och även låg industriproduktion tillsammans med hög skuldsättning fortsätter tynga flera av länderna. Lägg därtill att det har varit mjukare förväntningar på Fed som drivit rally i tillväxtländernas valutor och et blir uppenbart att det kan komma både bakslag och vändningar framöver. Långt ifrån en lätt investering således.

När det gäller elpriser och efterfrågan där är det fortsatt en marknad med för stort produktion. Det tar tid att reglera, inte minst när politiken finns i bakgrunden och fortsätter gynna investeringar i förnybart. Bra för miljön men det löser inte hur marknaden ska fungera på sikt, något som behandlades i ett intressant avsnitt av Ekonomiekot lördag häromveckan. Insikten efter att ha lyssnat på det avsnittet är att den marknaden är politik, inte ekonomi. Så det är snarast en politisk analys att ta ställning till om elpriset stiger. 

När det gäller efterfrågan, lär inflationen avgöra. Kommer den igång (särskilt om förväntningarna börjar stiga), så sjunker realräntorna. Då lär investeringarna öka och med dem elkonsumtionen. Även det en osäker fråga på kort sikt, även om en del talar i rätt riktning.

Min reflektion

Vi har både Norsk Hydro och Millicom i portföljen av de skäl Affärsvärlden är inne på - det finns billigt värde att köpa. Jag gillar båda rekommendationerna tidningen kommer med men de är långt ifrån riskfria. Inte minst när vi är på väg in i en vår som kan komma att påverkas av rätt stora valutarörelser och förnyad börsoro kopplad till Brexitdiskussionerna som jag skrev om i "Läsarvecka: Brexit är den enda risken som räknas".

Så för mig gav de här några tankar om möjliga investeringar. Tajmingen är en helt annan sak - för det är långt ifrån säkert att grundproblemen lagt sig. Men visst billigt lockar ju alltid.