 |
| En av julklapparna |
Arga gubbar on a mission
Statsvetaren Bo Rothstein tillhör de allra främsta forskarna inom området offentliga institutioner och korruption. Det hindrade inte det här förvirrade debattinlägget "Ekonomipriset till Alfred Nobels minne kan bidra till ökad korruption" (DN). Rothstein drar slutsatsen att nationalekonomer inte bör belönas, eftersom civilekonomstudenter i olika undersökningar svarat att det är beredda att prioritera ett hypotetiskt eget bolaget eller egen investeringen framför samhällsregler om exempelvis skatt. Det leder Rothtstein till att dra slutsatsen att all forskning om ekonomi, inklusive Marx och Piketty, bidrar till korruption. En hisnande långtgående slutsats baserad på en lösryckt faktauppgift.
Jag tänker på Rothtstein när jag läser Björn Wahlroos bok "De 10 sämsta ekonomiska teorierna". Wahlros är också så uppfylld av sin egen briljans att han glömmer att nyansera eller ens analysera. Ibland är det inte långt mellan doktorshatten och foliehatten kan man konstatera.
Wahlroos är, liksom jag själv, en övertygad förespråkare av fria marknader. En libertarian i Reagans skola om minimal government. Staten är inte svaret utan problemet. Det är en intressant tankefigur, särskilt nu när världen allmänt ledsnat på det som upplevs som rövarkapitalism. Klimatavtal och en omreglerad banksektor men även geopolitiska fenomen som Putins Ryssland och Kinas statsstyrda marknadsekonomi är tecken i tiden på att staten åter tar mark. För övrigt är hela Rothsteins forskning ett långt försvar för den starka staten.
Uppdrag punktera välfärdsstaten
Mest känd är Wahlroos för att ha diagnosticerat befolkningen som finansiella idioter. Något som gav upphov till den här underbara dementin från banken han är styrelseordförande i "Nordea anser inte att 80 procent är idioter" (SvD). Tack för informationen får man lust att svara. När det gäller Wahlroos uttalande, som ledare för en bank som existerar tack vare statligt stöd, kanske skolgårdens "han som sa're han va're" är rätt retur.
Så visst, pennan är satt i handen på en provokatör. Det är på sitt sätt roligt. Allt i världen måste inte vara tillrättalagt. Wahlroos väljer ämnen och skriver träffande, om än oerhört ordrikt, om den samtid vi lever i. Det finns något befriande med en arg röst, som påminner om att marknadskrafter faktiskt bidragit till mycket gott i det moderna samhället. Wahlroos sågar bland annat kritik mot åtstramningar, att jämlikhet gynnar ekonomin och att högre skatter fungerar för att minska budgetunderskott. Ärendet är framför allt att staten alltid gör skada och därför bör göra så lite som möjligt.
Problemet
Problemet är att ansatsen känns som en debattör i Ring P1. Det är tunt med argument och istället fylls sidorna ut med anekdotiska iakttagelser från samtiden med ett och annat känt namn invävt på vägen. Invändningarna, om några, läggs i munnen på de mer extrema meningsmotståndarna. Tyvärr är det här priset för den renläriga ansatsen som provokatör. Nyanserna lyser med sin frånvaro och till slut kommer jag på mig själv med att diagonalläsa sidorna för att komma till poängen.
Ett exempel
I kapitlet "Någon fri marknad finns inte" är myten som ska avlivas att staten på något sätt vid något tillfälle ska använda konkurrenslagstiftning.
Det här kapitlet är 30 sidor långt. Argumenten är att en studie visar att monopolister inte gör nämnvärt högre vinster än andra bolag, att potentiell konkurrens och låga inträdeshinder gör det svårt att behålla ett monopol samt att det inte krävs särskilt många aktörer för att få tillräckligt konkurrenstryck. Den enda invändning som får plats är att en forskare anser att det är oetiskt med lyxkonsumtion och att sådan konsumtion därför borde beskattas. Om ni har svårt att förstå varför den frågan ska behandlas i det här sammanhanget kan jag bara hålla med.
Det finns alltså, enligt Wahlroos, inga bevis för att monopol ger samhällsförluster eller ens några övervinster till monopolisten och skadliga oligopol existerar inte eftersom tillräcklig konkurrens uppstår redan vid mycket få aktörer eller helt enkelt genom hotet från nya aktörer. Irriterat påpekar Wahlroos att reglering av bankmarknaden nu åter är på modet, något som kanske ger en antydan om vad ärendet i just det här kapitlet är.
Som läsare känner man sig lite vilsen. Det är i och för sig intressant med forskningen, som Wahlroos bidragit till, om att monopol inte är mer lönsamma än andra. Det ger ju en annan vinkling på tanken att köpa aktier i bolag med en vallgrav (moat) som Warren Buffet alltid förespråkat. Samtidigt har alla jordens utvecklade ekonomier, inklusive Kina, en relativt gemensam konkurrenslagstiftning. När jag pluggade i Michigan ägnades en av kurserna uteslutande åt ämnet Industrial Organization och senare i livet fick jag chansen att läsa konkurrensrätt vid Kings College i London. Var allt det som lärdes ut där bara irrläror? Om det var det, varför bemöter Wahlroos inte någon enda del av all denna forskning?
Det blir precis som med Bo Rothsteins uttalande om att ekonomer är korrupta nästan svårt att förhålla sig till texten. Var ska man börja. Ska man dra i den lilla lösryckta fakta som lyfts fram eller höja blicken över ett jättelikt forskningsfält och försöka reda ut om staten någonsin ska reglera en marknad (en fråga Wahlroos för övrigt besvarar med nej vid varje tillfälle som ges).
Jag ska försöka ge några inspel bara för att visa att en mer analyserande text hade varit intressantare. Wahlroos ser det som ett bevis att monopol tjänar dåligt med pengar. Om det stämmer, skulle det inte kunna bero på att bristfälligt konkurrenstryck leder till slöseri och bristande utveckling? Det är argument Wahlroos själv använder för att såga statliga monopol men som inte nämns när det gäller företag.
Utan regleringar inga konkurrenshinder, anser Wahlroos. Bland skadliga hinder för konkurrens nämns regler om miljö och hälsa. Kanske det, men utan statliga regler uppstår för det mesta ändå branschstandarder som normerar och garanterar produktkvalitet. I Wahlroos anekdotiska stil tänkte jag flika in ett exempel. För många år sedan råkade jag gå in och sätta mig på fel möte i en konferenslokal. Det visade sig vara bankföreningen som hade månadsmöte med marknadschefer från bankerna. Jag har alltid undrat vad de skulle diskutera. Säkert något som inte hade med priser eller villkor att göra men lika fullt är det väl ett exempel på att regleringar uppstår även utan staten.
Dessutom är det nog bara de hårdaste libertarianerna som exempelvis vill tillåta giftiga kemikalier i livsmedel med hänvisning till att konsumenten lär sig välja bort de dåliga alternativen. Faktum är att många andra anser att statliga regleringar, om exempelvis standard på livsmedel, faktiskt främjar konkurrens eftersom konsumenter då kan lita på att alla produkter, även från nya tillverkare, som säljs är ofarliga. Bolag existerar alltså i ett samhälle med lagar. Därmed finns alltid och på alla marknader den typen av hinder för konkurrens som Wahlroos anser skapar barriärer för nya aktörer. Då borde det väl kunna uppstå konkurrensproblem?
Om bolag skapar egna gemensamma otillåtna regler, genom en kartell, är det då säkert att konkurrensen ensam löser problemet. Scania med flera lastbilsbolag är anklagade för att ha kommit överens om att bromsa utvecklingen av miljövänligare lastbilsmotorer och riggat priserna. Om inte staten belyst detta, hur hade det kommit till samhällets kännedom? Hade det räckt att det så småningom kom nya "hederligare" lastbilsleverantörer, som genom konsumentmakt slog ut de etablerade bolagen? Är det oerhört mycket mer ambitiös konsumentjournalistik Wahlroos efterfrågar (troligen inte)?
En lösning på problemet
Så här kan man fortsätta, för det är i slutändan inte särskilt många svar som ges i boken. Därmed inte sagt att Wahlroos är ointressant. Iakttagelserna är vassa och provocerande. Boken hade dock tjänat på ett lägre tonläge eller en kortare framställan. Drygt 400 sidor utan nyanser blir för mycket. Ett tips är Twitter, framgångsrikt använt av andra provokatörer som Carl Ichan.
Detta inte i första hand sagt som en sågning utan mer utifrån att jag genuint tycker det är synd att Wahlroos budskap nu för evigt är fast i ett format där de snart blir bortglömda. För mycket i boken är värt att debattera. "De 10 sämsta ekonomiska teorierna" hade helt enkelt platsat bättre i kortversionen av Ring P1.
För den som vill förstå konkurrens mellan bolag i en globaliserad värld rekommenderar jag istället "Global Tilt" som jag recenserade i det här inlägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.