När smäller Kina?

Oron för kinesiska skulder vill inte lätta, åtminstone inte i väst. Det är nog kört på sikt men frågan är hur mycket det egentligen betyder den närmaste tiden.

Kina är där Sydkorea var

1987 hände något märkligt. Året efter var det dags för OS i Seul. En folklig resning lyckades med till synes relativt liten ansträngning förändra och demokratisera det politiska systemet i Sydkorea. Förra året kom landet på 22:a plats i Economists demokratiindex. Det var inte så att förändringarna i Sydkorea var väntade eller självklara.

Det fanns därtill, liksom i Japan före det, idéer om att kulturella aspekter eller helt enkelt ren politisk och ekonomisk makt förhindrade en verklig demokratisering. Ändå kom den och relativt fort. I slutet av åttiotalet var det som bekant många regimer som föll, dock inte den kinesiska.

Vad var skillnaden och viktigare är den bestående? En artikel i senaste Economist får mig att tvivla-
"Chinese society - The new class war" tyder på att förändringens vindar blåser hårdare över Kina än vi tar till oss.

Bästa portföljerna på Shareville? Kolla in mina förslag på Sparskolan.se

Konsten att dra av ett plåster

Ett populärt ämne just nu är att en "Kinesisk bankkris kan smitta av sig" (DI). Jag har följt det här i ett antal inlägg de senaste åren. Inför 2016 gick jag relativt grundligt igenom vad som är skrivet i frågan från forskare, konsulter och media. Det mynnade ut i inlägget "Broken China blir ingen Chinastrophe 2016".

Det är visserligen så att kinesiska banker, både statskontrollerade och skuggbanker, har stora dåliga lån särskilt till olönsamma statliga bolag. Det är också så att lösningen har varit att öka lånen ännu mer under 2016, eftersom försöken att bromsa skuldtillväxten bromsade in tillväxten för mycket.

Andelen av bolagens intäkter som går till att betala räntor är också förfärande hög. Siffran jag citerade i "Kina bortom räddning" var att 40 procent av nya lån går till att täcka kostnader för gamla.
Samtidigt ligger de samlade skulderna från stat, hushåll och företag någonstans mellan 250-300 procent av BNP - att ingen vet exakt är oroväckande i sig. Lägg till det att Kina envist har utflöden av kapital, inte minst är det kineser som gör vad de kan för att växla till sig andra valutor, vilket framgick senast i en sammanställning från Goldman Sachs. Den stora valutareserven är därför inte längre så imponerande.

Det låter ju onekligen inget vidare. Det finns i själva verket inget som tyder på att Kina löser de här problemen inom ramen för sitt nuvarande ekonomiska system. Det har regimen insett och försöker styra över tillväxten till en konsumtionsdriven ekonomi - inte olikt insatserna som föregick förändringarna i Sydkorea för trettio år sedan.

Det nuvarande systemet kan bota symptomen men inte lösa problemen

Det finns två problem med diskussionen om Kina. Det ena ligger hos oss och det andra hos kineserna. 

Vårt är att vi agerar som att Kina är en öppen ekonomi med normala ekonomiska mekanismer, åtminstone när det passar oss. För i andra sammanhang finns istället en övertygelse att centralplanering kan lösa problem andra ekonomier misslyckas med. När den nuvarande ekonomin analyseras finns i bakgrunden tanken att det blir en finanskris ungefär som när Lehman Brothers gick i konkurs. 

Kinas banksystem är dock huvudsakligen slutet och cirkulerar, ungefär som i Japan, inhemska lån och skulder. I och med att statens låneutrymme är stort går det relativt länge att helt enkelt flytta skulderna från statliga bolag till statens balansräkning. Det pågår och det finns inget som tyder på att regimen mer än, genom olika ytliga utspel lyckas vända den trenden. 

Däremot kan inte staten vända trenden. För det skulle kräva nedläggningar av statliga bolag och neddragningar i andra. Även här finns det exempel på att staten och ibland till och med regionerna agerar i den riktningen men det är alldeles för lite och mycket för sent. Det var därför staten fick backa i vintras och åter skruva på skuldkranen. 

För det andra problemet är kinesernas. De kan inte inom ramen diskutera en lösning på sina ekonomiska problem. För det skulle kräva uppoffringar, i form av arbetslöshet och förlorat sparande, från den växande medelklassen. Det finns det inte utrymme för inom det nuvarande politiska systemet. 

Till dess något händer inom politiken håller jag därför fast vid min slutsats från årsskiftet - här formulerad för bara någon vecka sedan i en rapport från Wharton Knowledge - "China’s Growing Debt: Are the Fault Lines Beginning to Show?" (Wharton):

“There is nothing alarming,” says Minyuan Zhao, a Wharton management professor. “Banks are not at the brink of default. If anything, the government still has money to pump into the system to bail out banks. With the implicit endorsement from the government, the likelihood of a bank run or financial crisis is remote.”

Det är ungefär som Sveriges bostadsmarknad. Det går att principiellt peka på problem men så länge det råder ett utbudsunderskott och räntorna på 10 års sikt är noll, så lär det snarare blåsas in mer luft i ballongen. 

Sedan ska man heller inte glömma att sedan Sydkorea släppte taget och införde demokrati har det faktiskt gått ganska bra. Kanske ska den som gillar att oroa sig istället ta en titt på dagens 3 snabba nedan.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här  eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser
Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!