Kina - hur ska man tänka?

Kina har till slut nått svenska medier. Det ger ett nytt tillfälle att fundera på om portföljen borde justeras.

De senaste dagarna har DI haft några, välskrivna, artiklar om effekterna av osäkerheten både i Kinas ekonomi och på dess finansmarknad. Häromdagen behandlades möjliga förlorare på Kinaoro, därefter bilindustrin och idag var det dags för en genomgång av makroekonomin.

Lite log jag, för vinklingen i artiklarna behandlades här på bloggen i början av juli i det här inlägget  "Pågår en global game changer i Kina?" Det inlägget citerade i sin tur främst artiklar och tidigare blogginlägg från april, maj och juni. Så, utan att vara allt för elak, tar det trots all digitaliseing, en stund innan svenska medier plockar upp det som diskuteras på större marknader.

Ur dagens DI. 

Nåja, det var inte för att vara syrlig som jag valde det här ämnet. Kina är en faktor som pressar rätt hårt på börsen just nu. 

Affärsvärlden oroar sig

Affärsvärlden köpte in Trelleborg till sin modellportfölj inför rappporten. Den var utmärkt men tidningen noterar, klokt, att den Kinaoro som därefter ändå sänkt kursen 10 procent inte ska underskattas. Redaktionen är därför beredda att släppa ett bra bolag med stark rapport. 

Intressant, tycker jag, Kina uppfattas med andra ord som en så stor osäkerhet att den skickliga redaktionen är beredda att inte sitta still i båten. Det slentrianmässiga råd som de flesta makrosignaler annars ofta renderar från media och analytiker.

För oss ringer förstås varningsklockorna, eftersom vi ända sedan i våras har varit investerade utifrån scenariot att Europeisk verkstad har 10-15 procent till normalisering och sedan en resa uppåt med konjunkturen. Den exponeringen har vi fått känna av de senaste veckorna när vår portfölj tappat knappa två procent mot index.

Vad är det vi pratar om?

Det är egentligen tre olika signaler från Kina som blandas ihop i mediebruset.  

En risk är en finanskris orsakad av den pågående kraschen på de kinesiska börserna. Oron är någon form av spridningseffekter motsvarande det som hände i Usa efter Lehman Brothers. "Myth of China’s retail investors understates large players’ role" (FT) konstaterades nyligen att det är något av en myt att den kinesiska börsen är obetydlig och bara har småsparare. Sant är att omsättningen drivs av småsparare på ett helt annat sätt än i väst. Däremot finns det tillräckligt många, högbelånade, större mestadels statliga investerare för att en smäll skulle kunna spridas. 

Det som ändå begränsar den här risken är att den kinesiska staten åtminstone på kort sikt har resurser att sätta in för att stötta ekonomin och sina egna bolag. Den konkursvåg som finanskrisens likviditetsbrist gav i väst är inte lika trolig i Kina. Risken på längre sikt är mer otäck - nämligen en trasselsudd av dåliga lån som leder in på en japansk väg med en zombifierad ekonomi. Kina har dock tillräckligt stark underliggande tillväxt för att hinda detta.

Den andra risken är att statens åtgärder för att komma till rätta med problemen slår emot andra länder. IMF konstaterade i våras att reminbin inte längre var undervärderad. Kina har så här långt därmed stått utanför det pågående valutakriget, där exempelvis Sverige pangar på med det krut vi har. En svagare valuta är inget hot mot den kinesiska ekonomin men väl emot många andra länders bolag. Notera hur många bolag i rapportfloden som varit tunna på organisk tillväxt och istället lutat sig mot valutaeffekter. Motvind där skulle vara tufft. Dessutom skulle det pressa ned räntorna och förlänga fasen med uppblåsta tillgångspriser.

Den tredje risken tycker jag är den värsta. Kinas skuldsättning fortsätter växa i en takt landets nya, delvis avsiktliga, lägre bnp inte klarar av. Det framgår exempelvis här. Precis som på den svenska bostadsmarknaden kan inte lånen växa snabbare än inlomsterna hur länge som helst. Det här kan bli kännbart för Kina men störst är ändå risken för alla bolag som investerat i en nystartad kinesisk superkonjunktur. Kombinationen av för stor produktion och svagare efterfrågan än väntat kan bli kännbar. Det var det som det förra inlägget här på bloggen handlade om.

Nycklarna här är att efterfrågan i resten av världen, främst Usa och Europa, ska rädda biffen. Det gjorde det (nästan) för Volkswagen häromdagen. Eller att den mer kvalitativa tillväxt som Kina nu eftersträvar gynnar marginaler och försäljning av europeiska varumärken - som i Apples eller Daimlers rapporter. 

Vårt vägal

Hur går det då? Väldigt svårt att säga. För min del känner jag ungefär som Affärsvärldens redaktion - nervaositet. Nu närmast inför BMW:s rapport i nästa vecka.

Jag är inte riktigt beredd att ändra vår inriktning ännu. Signalerna från Usa och Europa är ändå positiva men det här är definitivt ett område i ekonomin där jag aktivt letat all information jag kan hitta.

Vore jag mer försiktigt lagd och mer skrämd av hur det är att genomleva en börskrash, skulle jag nog tagit ned vår exponering nu.