Lösningen - mer pengar till alla

Högre lön, ökade skulder eller helt enkelt mer pengar till alla. Där har du ekonomernas senaste lösning på nedgången i ekonomin. Lockar det?

Pest eller kolera

Det finns ett antagande om världens utmaningar som är spritt men långtifrån givet. Det är att för eller senare kommer den skulddrivna ekonomin rulla tillbaka i en era av amorteringsdriven global inbromsning. Det bygger på att världen fungerar som en hushållsekonomi. Några har till och med drivit tanken så långt att de ser världen som ett hushåll i teveprogrammet Lyxfällan.

Det här har varit ett tema både länge både i ekonomin och här på bloggen. Här kommer några nedslag från bloggflödet ur tidigare inlägg för att sätta sammanhanget.

Bloggsidan Zerohedge tillhör de som länge förfäktat att långivarnas tålamod kommer att tryta och sedelpressarna bara kan leda till inflation. Här är en av många dystra texter från sidan - "The Chilling Ways The Current Global Economy Echoes The 1930s Depression Era" (Zerohedge). En av kommentarerna kring den fullständiga kraschen här på sidan var "Fråga: kommer en global skuldkris knäcka ekonomin Svar: nej." (Molekylär Ekonomi).

Andra ser en världsekonomi fast i japansk zombiefiering. Det vill säga en ekonomi fast i en situation med sparandeöverskott, låg efterfrågan, olönsamma bolag samt banker eller en stat med uppblåsta balansräkningar fyllda av dåliga lån. Närmast den här otäcka ekonomin är, förutom Japan, grannen Kina, som jag skrev om i "Broken China blir ingen Chinastrophe 2016" (Molekylär Ekonomi). Deflationsspöket rör sig dock över hela jorden och de senaste veckorna har känslan varit att vi aldrig blir av med minusräntorna. Det i sin tur låg exempelvis under ytan i de senaste veckornas europeiska bankoro, vilket jag skrev om i "Hej Ecb, det är finanskris!" (Molekylär Ekonomi).

För övrigt är krisen i banksektorn snarast en västanfläkt jämfört med den livbolag som ställt ut garanterad avkastning står inför. "The lowdown - Insurers regret their guarantees" (Economist). Jag har snuddat vid den frågan men nu när räntan spikats fast riktigt lågt, riktigt länge lär den flyta upp till ytan snart igen.

Dystert var ordet och redan för ett år sedan travesterade jag dikten av Robert Frost "Some say Europes economy will end in fire, Some say in ice" (Molekylär Ekonomi). Så oron har rullat på ett tag. Särskilt på marknaden finns det en genuin oförståelse för att det går att komma ur den rävsax världen har fastnat i. Många har spekulerat rätt friskt i att nu håller det inte längre. Riktigt så lätt har dock inte världen resignerat. Exempelvis har inte pressen på räntorna i bolag med höga skulder lett till den kris som många spekulerat i. Här är ett känt exempel - "Carl Icahn nurses paper losses on energy bets - Veteran activist’s investment vehicle is trading at its lowest level in three years" (FT).

Lösningen är inte svår - bara konstig

Källa: Tradingeconomics

Senaste numret av Economist har ett intressant tema - "The world economy - Out of ammo?". Den bygger på iakttagelsen att centralbankernas agerande inte längre har någon nämnvärd effekt. Det blir lätt som för Riksbanken, som häromveckan sänkte räntan för att försvaga kronan. Det fungerade under ett dygn, sedan började valutan vandra uppåt igen och signalen till ekonomin var istället att räntan kommer vara lower for longer - för att låna ett av tidens modeuttryck. 

Lösning allt fler talar om är att centralbankerna måste lämna över stafettpinnen till politikerna. "Fighting the next recession - Unfamiliar ways forward" (Economist). Till skillnad från i programmet Lyxfällan så är ytterst långivare och låntagare sammankopplade i världsekonomin. Det finns ingen som kan sätta världen i konkurs eller som kan kräva att skulder amorteras. Stater kan till skillnad från individer helt enkelt trycka nya pengar om de gamla tar slut. 

Förslagen som Economist framhåller på ledarplats är inte heller riktigt de som programledarna i lyxfällan ger. Staterna borde enligt tidningen agera för att höja lönerna, öka sina skulder om det går eller helt enkelt stimulera ekonomin rakt av med nytryckta, så kallade, helikopterpengar. 

För att förstå tanken går det att titta på Tyskland. Landet har de senaste åren sänkt sin statsskuld som andel av BNP. Dessutom har tyskarna ett stort överskott i bytesbalansen. Det innebär i praktiken att landet skjuter upp att köpa något för betalningen de får för de varor de exporterar. En krass lösning på världens problem är att ett land som Tyskland helt enkelt gör tvärtom. Lånar och konsumerar. 

Vad är det som händer här? 

Källa: Economist

Om inte Tyskland hakar på kan ju alltid andra länder följa formeln. För så länge tyskarna får negativ ränta för kapitalet de sparar spelar det ju inte så stor roll vem som konsumerar. Precis som Japan i förhållande till USA i slutet av åttiotalet är det ändå tyskarna som sitter på Svarte Petter. Det framgår rätt tydligt i det nu lite gamla diagrammet ovan. Ett sätt att beskriva deras problem är att det finns ingen global kronofogde som kan driva in skulderna. 

De lösningar som Economist föreslår är alla i förlängningen en väg till någon form av skuldnedskrivning. Det är lätt att studsa till inför att det skulle vara ett bra sätt att lösa problemen. Fast tänk efter, hur brukar ekonomin fungera? Inflationen löste skuldproblemen för fyrtiotalister på åttiotalet och sedan dess har svenska staten löst ut två bankkriser. I alla exemplen har det nollställda räkneverken gynnat ekonomin. Därtill har det varit en stor omfördelning från långivare till låntagare samt, vilket nog inte är en slump, från äldre till medelålders. 

Finns det ingen motkraft? Monetarister, som Milton Friedman, såg redan på sjuttiotalet det här lite cyniska keynesianska spelet med ekonomin. Rimligen måste väl spararna till slut se igenom att de i slutändan blir lurade och därför kräva högre räntor och bättre säkerheter redan från början? Kanske, det är omtvistat. På kort sikt är det dock svårt att ifrågasätta att metoden fungerar. Lite som i filmen The Matrix - lösningen på systemets buggar är att starta om lite då och då.

En viktig poäng är att en investerare varken bör tänka som politiker eller ekonomer utan helt enkelt agera utifrån sin egen roll. För min del har slutsatsen, som jag tvekat mycket kring, varit att det bästa är att segla med så länge det känns tryggt men försöka veta var nära närmaste hamn ligger hela tiden.

För det är troligt att Economist har rätt i slutsatsen att nästa steg blir en mer expansiv finanspolitik, eftersom det är inte troligt att världen med öppna ögon kliver in i problemen som följer av motsatsen. Det här syns redan tydligt i Kina, som snabbt lagt om sin politik. Lägre skatt på bilköp och lättare att få bolån är två exempel. Det kan också vara så att den politiken leder till nya djupare problem, som en monetarist skulle förutspå, men det är på sikt. Här och nu är en stimulans en stimulans. Den som lämnar marknaden i väntan på en skuldkris kan dock lätt hamna där många som väntat hamnat på Stockholms bostadsmarknad. Rätt i princip men inte i praktik.