 |
Källa: Economist |
Förtroende är varken analogt eller digitalt
För det första att kundrelationen inte automatiskt byggs i den traditionella kanalen. Bland de tidningar jag prenumererar på finns Wall Street Journal, Financial Times och Economist. Jag är minst lika trogen läsare där som hos någon av våra svenska tidningar. Pappersupplagorna är det i båda fallen sällan jag läser. Ingången är antingen appen, hemsidan eller Twitter.Läsare av bloggen vet att jag lever med mina nyhetsflöden, här har svenska affärstidningar långt kvar. Är jag ovanlig? Jag tror inte det, möjligen extrem, men titta runt på tunnelbanan eller bussen. Alla, oavsett ålder, har nu ett konstant flöde runt sig. En nyhetsförmedlare som vill vara läsarnas förstaval måste flyta med i det flödet. Det går att vara specialiserad och nischad men det är en nischad tillvaro, som exempelvis Börsveckan eller Värdepappret erbjuder.
En självklar invändning är att det långsamma och genomtänkta ger mer förtroende. Lätt att säga men frågan är om inte det synliga och närvarande är det som fungerar. Oavsett vilket är det uppenbart att förtroende inte måste byggas i traditionella kanaler. Det är en slående slutsats i "Auto Trader: get used to it" (FT). Vem har du förtroende för vid ett bilköp? Påfallande många skulle nu mera säga Kvarndammen här hemma. I England är motsvarigheten Auto Trader och den vinner stadigt mark.
Marginalerna faller
"Amazon Raises Minimum Order Size as It Seeks More Prime Buyers" (Bloomberg) var ännu artikel med samma tema. Det är svårt att tjäna pengar på nätet. Det gäller även nätgiganter som Amazon. Har det någonsin inträffat att ett bolag har ett bakåtblickande p/s-tal på 2,6 men ett bakåtblickande p/e-tal på, håll i er nu, 789 båda siffrorna från Guru Focus. Diskussionen känns igen från allt från Spotify till HM.
Om jag stannar lite vid det sistnämnda bolaget, så står HM inför en riktigt stor utmaning. Mängden kläder som kunder på mogna marknader köper ökar inte nämnvärt. HM har hittills klarat sig bra på att vinna marknadsandelar. Det digitala problemet är att kunderna vill ha en fysisk kontakt och tillgång till en digital kanal. Det ger dubbla kostnader men inte ökande försäljning. Samtidigt är priskonkurrensen på nätet markant högre än på butiksgatan.
För tidningar blir problemet om möjligt ännu tidigare. Lokala monopol på tidningar, som finns över hela världen, bygger på nätverkseffekten i distributionen. Ungefär som med posten är det bättre om fler på samma gata vill ha samma tidning. Via nätet försvinner den fördelen. Istället ökar kostnaden per tidning när prenumerantskaran minskar.
Disney är ett stort och brett bolag med ett tungt ben både i mediaproduktion och via parker, leksaker och spel i en bredare nöjeskonsumtionen. Disney är intressant även på ett annat sätt. De har en ny affärsmodell, anpassad till den digitala världen. De delar upplägget med exempelvis Apple, Facebook och Google. Alla monstruöst lönsamma digitala bolag.
Modellen de valt kan beskrivas med namnet universum. Bolaget bygger upp en hel värld kring Star Wars eller Marvel i Disneys fall eller kring telefonen i Apples fall. Det är ett sätt att fånga flödet jag nämnde inledningsvis. Inte så olikt det som exempelvis Financial Times arbetar med. Oavsett om det är data eller analyser, så finns de alltid tillgängliga på den överfyllda sidan och pumpas ut via Twitter och andra kanaler. Ständigt ett knapptryck bort. På Wall Street Journal kan man, för att nämna ett annat exempel, se bilderna i VR-foto om man vill. Passar inte det kan man istället vrida och vända på diverse aktuell statistik. Närmast det här i Sverige har Dagens Industri kommit men vägen till nivån på de utländska uppläggen är lång, trots att de svenska redaktionerna står sig rätt bra i konkurrensen.
Det kräver en egen affärsmodell
Tidningarna står dessutom inför en klassisk utmaning i förändring. Värdet av gamla kunder urholkas om den nya teknologin drivs för långt. Det är det här Disney brottas med. Bolaget är till hälften kabelteve med kanaler som ESPN, ABC och så förstås ett gäng med bolagets egna figurer. Om Disney släpper sin kabeltevemodell och går i rak konkurrens med Netflix förlorar man värdefulla intäkter. Om Disney istället mjölkar sina kvarvarande kunder står man inför en lång era av lägre tillväxt.Disney är ett stort och brett bolag med ett tungt ben både i mediaproduktion och via parker, leksaker och spel i en bredare nöjeskonsumtionen. Disney är intressant även på ett annat sätt. De har en ny affärsmodell, anpassad till den digitala världen. De delar upplägget med exempelvis Apple, Facebook och Google. Alla monstruöst lönsamma digitala bolag.
Modellen de valt kan beskrivas med namnet universum. Bolaget bygger upp en hel värld kring Star Wars eller Marvel i Disneys fall eller kring telefonen i Apples fall. Det är ett sätt att fånga flödet jag nämnde inledningsvis. Inte så olikt det som exempelvis Financial Times arbetar med. Oavsett om det är data eller analyser, så finns de alltid tillgängliga på den överfyllda sidan och pumpas ut via Twitter och andra kanaler. Ständigt ett knapptryck bort. På Wall Street Journal kan man, för att nämna ett annat exempel, se bilderna i VR-foto om man vill. Passar inte det kan man istället vrida och vända på diverse aktuell statistik. Närmast det här i Sverige har Dagens Industri kommit men vägen till nivån på de utländska uppläggen är lång, trots att de svenska redaktionerna står sig rätt bra i konkurrensen.
Jag blev lite förvånad i lördags när jag insåg att varken min mor eller hennes bästa väninna prenumererar på en dagstidning längre. Att jag själv inte gör det är inte så förvånande eftersom jag är lite för ung för att någonsin ha skaffat mig en dagstidning och dessutom precis som du är en lite för avancerad mediekonsument för den nivå svenska dagstidningar håller. Finns helt enkelt ingen anledning att finansiera gammelmedia när man kan läsa direkt vad mördaren själv skrivit på Flashback och Rebecca Uvell eller Tino Sanandaji får rycka ut och korrigera deras felaktiga statistik.
SvaraRaderaMen när min mor som betalat sin egen tidningsprenumeration sedan hon flyttade hemifrån har sagt upp sin prenumeration, då är det riktigt illa för tidningarna. Med mamma vet jag till och med exakt vad som fick henne att säga upp prenumerationen och det var när Gefle Dagblad slog upp Faxanders avgång som "Nu kan ytterligare jobb försvinna från Sandvik".
Jag tror att det här i stor utsträckning handlar om att journalister fokuserar alldeles för mycket på att väcka känslor och uppmärksamhet vilket i sin tur skapar en utmattning hos läsaren. Det är självklart att Syrienkriget alltid kommer att skildras som en tragedi, men när en VD helt utan Sandvikhjärta får avgå och man ersätter honom med ett fantastiskt långsiktigt ledningsteam. Då kan man kanske få lite fler klick på nätet om man målar upp det som ett hot, men för den vardagliga läsaren blir sådana rubriker bara någonting som stjäl kraft istället för att utgöra ett komplement till frukosttallriken.
Jag tror de flesta på sitt sätt blir alltmer sofistikerade. Din mamma hade så bra lokal koll att hon snappade det bakvända i Gefle Dagblads vinkling.
RaderaSedan tror jag journalisterna är lite vilsna. Det är inte makthavare a mot b med pratminus från Olle på stan längre. Det formligen strömar in blippar att hantera. Då måste man ha en ny metod.
De Gefle Dagblad hade behövt göra är att knyta ihop allt din mamma vill vara delaktig i.