Graccidents happends

Ännu en gång har Grekland sagt att man bara betalar räntan om man får nya lån. De flesta gäspar uttråkade. Det kanske vi inte borde göra.

Spel - en runda utan tärning

I går körde spelteorins nestor John Nash ihjäl sig 86 år gammal. Briljant matematiker, schizofren, nobelpristagare, hollywoodhjälte och så slutligen offer i en olycka. En påminnelse om att slumpen river runt i alla kalkyler.

Nash är känd för sitt ekvilibrium i fångarnas dilemma. Val i ett spel är i balans när ingendera parten, givet den andra partens val kan förbättra sitt läge. Om två misstänkta kan få korta fängelsestraff om de inte anger varandra men endera parten kan slippa helt om han tjallar, så väljer båda att ange varandra och får längre straff än om de samarbetat.

Den där enkla tanken sitter i många beslutsfattares huvuden. Trovärdiga hot och löften ger ett förutsägbart beteende. Riktigt så enkel är inte spelteorin, som Economist i en arkivartikel för att hylla Nash påminner om - "From the archives Nash's Nobel prize" (länk).

Spel med flera rundor 

Även om fångarna möts flera gånger är det fortfarande, matematiskt, rationellt att tjalla på varandra. Men vart efter antalet möten ökar växer tillfället att bygga förtroende fram. I verkliga test krävs det bara några rundor innan de flesta vågar "offra" en runda för att chansa på den andres goda vilja. En kul detalj är att den grupp som i tester avviker från viljan att samarbeta nästan oavsett antal gånger spelet spelas är advokater från New York. Övriga bygger alltså förtroende mellan varandra vart efter spelet fortsätter.

En känd strategi när spelet spelas utan känt slut är "tit for tat" varje avvikelse bestraffas med en egen avvikelse till förtroendet återskapats. Denna gammaltestamentliga hållning är vanlig, åtminstone som dogm, i utrikespolitik.

Spel med okänd information 

I verkligheten är information okänd eller ojämnt fördelad mellan parterna. Ofta finns även en tidsförskjutning. Det är först senare du får veta att det var jag som tjallade. Effekten av detta är att priset på förtroende stiger. Det går att samarbeta men även små avvikelser urholkar tilltron.

Om någon på ditt jobb stal din plånbok men ångrade sig, vem skulle du misstänka nästa gång du inte hittade plånboken?

Fallet Grekland

För ett tag sedan såg jag en skämtteckning jag inte hittat tillbaka till. Den föreställde Angela Merkel som sa "vi ställer hårda krav" och Alexis Tsipras som sa "vi gör hårda besparingar" över dem svävade två bokmärkesänglar med en banderoll "I sagornas värld". Ungefär den bilden har nog många av deras relation.

Vad händer då när den ena parten gång på gång går ut och hotar med att inte betala? Till slut kommer det uppfattas som sagam om pojken och vargen. Ingen kommer att lyssna. Och vad händer då om något oväntat händer? Som att pengarna faktiskt inte finns. Jo, förtroendet rasat irreparabelt samman.

Så nog finns risken att Grekland av misstag försätter sig och Europa i en knepig situation. Ja, även det sista. För ett ordnat utträde är en sak. Då kan kommunikatörer och centralbanker massera in sin plan. En olycka är något annat. Då blir reglerna i spelet okända under en period och då kan det vara rationellt att inte samarbeta.

Så även om jag inte tror på en grexit eller egentligen inte oroar mig för om den ändå skulle genpmföras finns det andra alternativ som kan rör runt en del i ekonomin. Graccidents happends.