Kina bortom räddning

"Det kommer att smälla". Economist är tvärsäkra om Kina men inte när skuldbubblan brister. Påminner om Sverige i slutet av 80-talet.

Harmonins väktare

Skärpning! Nu får ni lov att höja prognoserna. Kina är less på ekonomer. https://t.co/4h5pwCPzZt via @WSJ

— Gottodix (@Gottodix) 6 maj 2016

En typisk nyhet i april var "China Factory Stabilization Shows Little Need for Added Stimulus" (Bloomberg). Plötsligt rullar det på alldeles utmärkt i Kina igen. När det vänder så fort i en enpartistat är det rubriker som i tweeten ovan och nedan som vi västerlänningar kommer att tänka på. Det måste vara någon form av manipulation. Någon som mixtrar med data.

"Se upp för utländska akademiker. De kan vara spioner." Nya Kina liknar gamla? #chinastyle https://t.co/27oa1ysmCo

— Gottodix (@Gottodix) 30 april 2016

Det finns helt klart sådana inslag i Kina men till stor del är det även så att ingen, inte kineserna heller, egentligen vet riktigt hur ekonomin ser ut. Problemet med att tolka statistik, särskilt från tillväxtländer, är större än vad som normalt lyfts fram i rapporteringen, som jag skrev om i "Indiens BNP-lyft bara luft?". Det blir tydligt i en läsvärd genomgång av hälsan i Kinas finanssystem i senaste numret av Economist, där en av artiklarna är "Finance in China - Big but brittle".


Slutsatserna där stämmer väl med det lite längre inlägg jag skrev om Kina inför året - "Broken China blir ingen Chinastrophe". Ovan beskriven i min dagliga serie "3 snabba", som går att följa på Facebook.

Kina har på kort sikt kapaciteten att stimulera ekonomin med mer lån och gradvis flytta över den höga skuldsättningen från statliga bolag till statens egen balansräkning. Det är dessutom i stor utsträckning kineser som är skyldiga sig själva pengar. Precis som i Japan är sparkvoten skyhög. En skuldkris skulle alltså, än så länge, på ett plan inskränka sig till nedskrivning av dåliga lån och av värdet i sparböckerna. Problemet i ett land som Kina är att den sociala obalans tömt pensionssparande skulle ge är oacceptabel för en regim som bygger sin legitimitet på ökat materiellt välstånd.

Reklam: Prenumerera genom att klicka här

Risken är alltså uppenbar att landet är på väg in i den zombiefiering som plågat Japan i decennier. En situation där en åldrande befolkning sparar allt mer i investeringar med allt sämre real avkastning och allt högre tillgångspriser (någonstans tar ju ökade lån vägen). Ännu så länge är kopplingarna mellan Kinas allt mer hopplösa skuldbubbla och resten av världen begränsad.

En mer direkt effekt är att alla nya lån som systemet producerar måste investeras någonstans. En del hamnar i stigande priser på aktier och fastigheter medan annat hamnar i nya produktionsresurser. Det sista oavsett om de ger någon avkastning. Regionerna i Kina är ungefär lika lyhörda som länderna i EU, så det är inte så att påbud om att minska stålproduktionen faktiskt slår igenom. Åtminstone inte mer än krav på budgetdisciplin fungerat inom EU. Med mer lån in i systemet lär alltså inte överutbudet på de marknader där Kina agerar minska. Däremot kan det möjligen flyttas. En sådan utveckling är Kinas snabba intåg som mobiltelefontillverkare. Via den kanalen har Kinas skulduppbyggnad redan effekt på företag i väst.

En så kallad credit crunch, en snabb och ofrivillig minskning av skulderna, skulle i dagsläget främst slå mot tillväxtmarknaderna. En effekt vi känt av på börserna det gångna året. Mogna ekonomier har inte haft så stor exponering mot Kinas finanssystem men den ökar. Paradoxalt nog är en av källorna mångas favorit, även min, indexfonder som ställer till det. När Kina delvis genom sin skulddrivna ekonomi inkluderas i exempelvis MSCI:s världsindex, innebär det bland annat att svenska pensioner placeras på en marknad de flesta anser vara överhettad.

Hur illa ställt är det?

Källa: Economist

Det finns många data om Kina som pekar mot att situationen i längden är ohållbar. Skulderna har ökat snabbt och ligger nu mellan 250-300 procent av BNP (ja, så osäkra är beräkningarna). Enligt Economist går 40 procent av nya lån till att betala av räntorna på gamla. Ingen vet riktigt hur stor andel av lånen som redan är dåliga men var tionde är en gissning.

Å andra sidan är det outvecklade finanssystemet på ett plan ett skydd mot en riktigt omfattande smäll. Mycket av inlåning och utlåning är centralstyrt och rör sig i en triangel mellan medborgarnas bankböcker, statens bolag och statligt kontrollerade banker. Det här systemet pressas emellertid snabbt av en växande skuggbankssektor.

Ett exempel ges i "China Regulator Tries Again To Rein In Banks’ Shadow Assets" (Wsj). Förmögenhetsförvaltare kringgår lånereglerna genom att överlåta nyttjanderätt av belåningsbara tillgångar mot en löpande avgift. Svårt att förstå? Det brukar vara så när krångliga regler rundas. Det hela påminner en hel del om Sverige i slutet av 80-talet. Ett finanssystem som slutat fungera men som inte imploderar, eftersom regleringar förhindrar fria kapitalrörelser. Över tid läcker systemet allt mer och till slut blir reformer oundvikliga. Vid den punkten går inte effekterna att hantera på ett mjukt sätt längre utan omställningen går genom en bankkris, fallande BNP och stora politiska omvälvningar (vi gick med i EU exempelvis).

Kanske kan man säga att Kina nu är framme vid 1987 i en svensk tidräkning, så det är nog en bit kvar innan det tar stopp. Fast helt lika är det inte. En skillnad är att Kinas banksektor har en omslutning som motsvarar 40 procent av världens BNP, så smällen blir lite större.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook (ny!), Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!