Portföljens utveckling (från start, risknivå & jfr SIXRX, se egen flik)

fredag 22 september 2017

Framtidens sätt att investera - världen efter stimulanserna

Slutet på stimulanseran är runt hörnet. Vad kommer istället? Blir det en evigt låg ränta eller en generationskonflikt värre än i ett drama av Lars Norén? Tar en titt på frågorna som formar det mesta.

Reklam: Det går alltid att följa vår portfölj, handel och alla mina kommentarer kring innehav live på Shareville.



Tid ändrar mer än vi ser

Jag fick tips om en fantastisk artikel av Fredrik Wilkens på Twitter. Jag har redan tidigare tipsat om att följa Fredrik men än en gång - gör det!

Hur som helst - det jag alltid är på jakt efter är rätt frågor. Svar finns det alltid gott om. Ni vet av typen - köp det, sälj det. Det har jag sällan någon nytta av ens om råden skulle vara rätt. För utan sammanhang vet jag ju inte när förutsättningarna förändras.

Den uppenbara frågan för en investerare på väg in i 2018 måste för mig vara - vad händer nu? Jag kan inte påminna mig något läge när själva den ekonomiska logiken varit så upplöst i atomer. Är börsen dyr eller billig? Kommer räntorna och inflationen att stiga? Kommer det en skuldkris? Är vi i början eller slutet av en konjunkturcykel? Är vi på väg in i stora branschkriser i digitaliseringens spår? Vilka investerarstrategier fungerar fortfarande? Värdeinvesteringar? Momentum? Tillväxtaktier? Är det dags för cykliska aktier, kontanter eller Amazon? Är det någon som vet vad investeringsklockan är slagen?
Som vanligt vill jag puffa för att om ni gillar det jag skriver och filmar och vill bidra till något bra – lägg en slant på min insamling till SOS Barnbyar. Det gör skillnad!
Det mesta är i ett töcken för närvarande men det är för mig helt tydligt att den riktigt stora frågan att följa är vilket slags ekonomi som vecklar ut sig när stimulanser och låga räntor dras tillbaka. Ingen vet men en av de bästa resonemang jag sett gavs i artikeln Fredrik tipsade om. 

Vägvalet verkar stå emellan en evig lågräntemiljö där tillväxtjakt och höga skulder är det vi får vänja oss vid eller en stenhård generationskamp mellan äldre som försöker beskatta hem en trygg ålderdom och yngre som möter det med stegrande lönekrav och med det en ny period av inflation. Två högst olika klimat att vara långsiktig investerare i.

Men vi tar det från början.

Digerdöden, Kina och lönebildningen

Källa: BIS
Historien är fylld av ekonomiska vändpunkter. Situationer där det finns ett tydligt före och efter. En drastisk inträffade år 1347 när digerdöden kom till Europa. Där pesten drog fram dog i den första vågen runt halva befolkningen. Jordbruk lämnades för fäfot för att det saknades arbetskraft, vilket eskalerade problemen i pestens spår. En banal iakttagelse är att förutsättningarna för att investera hade förändrats radikalt - inte minst hade balansen mellan löner och avkastning på kapital ändrats radikalt.

Spela fram bandet knappt 650 år till början av nittiotalet. In på den globala ekonomiska arenan kommer på allvar Kina samtidigt som järnridån faller mot Östeuropa. På de 24 år, som sedan följde, inritade i grafen ovan, mer än fördubblades utbudet av arbetskraft i det globala ekonomiska systemet. En ökning med 120 procent av antalet personer i arbetsför ålder på så kort tid är som att världen fått en positiv spegling av digerdödens effekter. Det är ekonomiska förändringar av historiska proportioner vi fått vara med om.

Jag tror inte vi som levt genom den här minst sagt omvälvande förändringen riktigt förstår hur extrem den är. Det underlättas inte av att världen innan det formades av en lika extrem händelse i form av ett världskrig med efterföljande återhämtning och mot slutet en alltmer stagnerande inflationsekonomi.

Nu, tio år efter finanskrisen, står vi på randen till ett nytt skifte. Det pekar inte i en riktning vi känner utan mot helt nya alternativ. Efter ett decennium dopat av stimulanser och styrt extremt låga räntor talar mycket för att världen som väntar på andra sidan ser helt annorlunda ut än våra referensramar.

De två alternativen det spekulerats i är en evig nollränta när inflationen räknats bort, som bland annat FED spekulerat i eller en global skuldkris till följd av normaliserade räntor och realräntor.

Det första argumentet bygger bland annat på att andelen äldre stiger och därmed minskar aktiviteten i ekonomin. Det leder till lägre tillväxt, vilket minskar efterfrågan på investeringar samtidigt som behovet att spara ökar.

Det andra scenariot förekommer ofta i den svenska bostadsdebatten, där argument som att när bolåeräntorna stiger till nivåer de nådde före finanskrisen på 5-6 procent så kommer både fastighetspriser och konsumtion falla möjligen drastiskt. Teorierna om vad som ska utlösa det här scenariot ser lite olika ut. I en variant beror det på att tilltron till det globala ekonomiska systemet sviktar - exempelvis på grund av att tillväxten som krävs för att amortera skulderna inte kommer. I en annan är det brist på arbetskraft, råvaror

Världen förändras

Källa: Fed St Louis
Nu är vi nästan framme vid ett sanningens ögonblick. Årets ämne i den stora ekonomin är utan tvekan diskussioner om hur och när stimulanser och ultralåga räntor ska backas. Världsekonomin går bättre och överallt syns tecken på en svag normalisering i inflation och räntor. Med det hänger frågan över oss i ett allt skörare rep - vad händer nu?

I förvirring söks ofta svaret i gamla kartor. För min del har jag oerhört svårt för påståenden som att historien upprepar sig eller att ekonomins och börsens framtid kan utläsas av gamla kurvor. Det är helt enkelt rätt och slätt fel. Det finns förstås grundläggande samband i ekonomin och på marknader men de är långt ifrån någon upprepning. Ta en titt på de senaste 55 åren i grafen ovan (jag skulle ha dragit kurvan hela vägen till andra världskriget om data varit tillgängliga).

Källa: BIS
Det är minst fyra helt olika investeringsklimat. Först är det efterkrigstiden med god tillväxt, viss inflation och en hyggligt stabil realränta. En miljö för tankefigurer som Benjamin Grahams värdeinvesteringar i stora stabila kvalitetsbolag. Sedan kommer stagflationseran och de ständiga utbudschockerna. Ur det växer tankar om allvädersportföljer och liknande. Sedan tar den finansiella avregleringen och globaliseringen fart med en guldålder för stock picking i Peter Lynch anda. Guldkornen finns därute - det handlar bara om att hitta dem. Det går med tiden över i de multinationella varumärkenas era. Sedan är det finanskris, deflation och så nutid.

Det är i själva verket rätt lite som upprepar sig men många ekonomiska perioder är onekligen slående långa. Inflationen och räntor steg från 60-talet fram till åttiotalet och har sedan kontinuerligt fallit. Bakom de stora förändringarna ligger det stora strukturerna. De som är så omfattande att vi inte ens noterar dem, som att fertiliteten faller men livslängden ökar.


Festen i Kina är över

Källa: BIS
För tjugofem år sköljde en våg av globaliseringskrafter in över världen. Kina byggde upp en extrem investeringsmiljö genom ett högt sparande och en snabbt växande export men med hinder för valutarörelser och hård kontroll på kapital. Starkt förenklat går det att säga att den enda ventil Kina därmed öppnade upp var via sin arbetskraft och de produkter de producerade.

Det bidrog till sådant som en extrem tillväxt i import av kapital och råvaror. I en omfattning som ändrade den ekonomiska logiken i hela världen. Jag har i tidigare inlägg skrivit om fascinerande fenomen som att i princip hela den globala tillväxten i efterfrågan på allt från telefoner och kläder till lastbilar och koppar under perioder har kunnat härledas till Kina.

Samtidigt som det här pågick satt Östeuropa med en kader av undersysselsatta men högutbildade arbetare utan tillgång till Västeuropas tekniska kunnande, kapital och inte minst kompetens i styrning av bolag och statsförvaltningar.

Till effekterna hör en guldålder för den som suttit på kapital i västvärlden och för den som varit arbetare i Kina eller andra tillväxtländer. Sämre har det gått för löntagare i den rika världen. Jämlikheten har ökat mellan länder men minskat inom den. Den fallande jämlikheten har bromsats av att det har gått att låna allt billigare både till konsumtion och till att blåsa upp sin balansräkning genom att till exempel köpa allt dyrare hus.

Källa: BIS
Nu faller tillgången på arbetskraft och med den står många länder inför ett svårt dilemma. Ska de förlita sig på tekniska lyft, som robotar och annan automatisering? Det är inte omöjligt att roboten blir räddaren i nöden och alltså inte alls det problem som en del just nu utmålar tekniken som. Samtidigt är det till stor del omsorgsbehov som växer med en åldrande befolkning. Räkna med att tekniska lösningar för den äldsta gruppen i samhället kommer att vara hårdvaluta framöver. Allt som kan bromsa effekterna av det växande omsorgsbehovet. Möjligen finns framtidens lösningar här men tidsperspektiven i en teknisk omställning kan ändå komma att bli betydligt längre än vi räknar med.

En i teorin snabbare möjlighet är att öka arbetskraften genom att vi jobbar längre eller att fler, i många länder särskilt kvinnor, kommer i arbete? Möjligen kan det fungera men så långt har ambitionerna att locka till ett förlängt arbetsliv i de flesta länder misslyckats. En förklaring kan vara att lönerna hitintills varit för låga för att driva fram förändringen.

Kanske kan migration lösa problemen men de enda delarna där det finns en tillräcklig befolkningstillväxt är Indien och Afrika. För att fungera som lösning på problemet behöver det vara migration, eftersom vi här talar i strikt ekonomiska termer, av personer som är i arbetsför ålder och som snabbt kan välkomnas in på arbetsmarknaden. De förutsättningarna bjuder som bekant varken verklighet eller opinion i västvärlden på för närvarande.

Alternativt går det att exportera kapital och kunskap till Indien och Afrika och producera allt mer där istället. Det möter delvis en motstånd från protektionistiska krafter som sett effekterna av när Kina tog den rollen. Det möter också praktiska hinder, eftersom i båda fallen är den infrastruktur som krävs för tillväxt svagare än den var i Kina och Östeuropa.

Generationsklyftan

Källa: BIS
En möjlighet vore att sänka pensioner och andra åtaganden mot äldre eller i vart fall inte leva upp till de förväntningar pensionärer har på samhället. Det här har i andra sammanhang varit gissningen om hur framtiden ser ut. Pengarna räcker bara till en alltmer påver ålderdom. Det inser de yngre som då sparar allt mer.

Artikelförfattarna ser inte det som en politiskt trovärdig lösning. Det är lätt att hålla med när den senaste budgeten här hemma just har pekat ut att pensionärer ska få skattesänkningar. Det lär fortsätta, liksom stigande kapitalskatter både på sparande och i form av försämrade avdragsmöjligheter för lån. Mycket talar för ett politiskt tryck på att hålla tillbaka sparandet till sin egen ålderdom och öka transfereringarna mellan generationer genom arbete istället.

Källa: BIS
Det alla är överens om är att med en åldrande planet så faller tillväxttakten. Det är också många, alltfler, som sent i livet ska konsumera alltmer eller åtminstone under en längre och på slutet vårdintensiv period. Relativt självklart är också att med färre i arbetsför ålder så stiger lönerna. Särskilt om automatisering och migration inte förändrar ekvationen.

Artikelförfattarna tror att trycket nedåt på sparandet blir större än det på investeringar. Det förklaras av att Kina som haft en mycket speciell roll i det internationella systemet byter skepnad till en åldrande ekonomi. Det förklaras också av att yngre på grund av till exempel skatteomläggningar kommer att ha fullt upp med att betala för pensioner och vård för de äldre. Blir det så kommer realräntorna att stiga igen.


Min reflektion


För min del köper jag argumentet att när en megatrend som överskottet av arbetskraft vänder, så slår det igenom i inflation, fallande tillväxt och faktiskt även i stigande realräntor. Det sista eftersom jag har svårt att se att det lyft i sparandet som säkert vore rationellt hos yngre verkligen kommer att kunna genomföras. Det är som sagt bara att titta på utvecklingen här hemma - jobba längre, höj skatten på sparande och slopa ränteavdrag.

En motkraft jag tror artikelförfattarna underskattar är att skulderna sitter på händer där det är svårt att driva in dem. Det blir lite som en brukspatronekonomi där  den skuldsatte även är den som står för produktionen. Lånen är tagna av stater. bolag och när de ligger hos hushållen ofta personer i arbetsför ålder. I ett helt system går det i realiteten inte att pressa upp räntorna så att en skuldkris bromsar konsumtion och tillväxt. Ett problem för pensionärerna är med andra ord att det inte går att lugga en flintskallig.

Det är därför rimligt att tro att det kommer att finnas en broms främst för stigande räntor. Med det är vi inte ens i ett läge med noll i realränta utan i en fortsatt situation med negativa realräntor om bristen på arbetsmarknaden består. Precis i det här läget är svensk arbetsmarknad för närvarande. Lönerna stiger och inflationen med den men räntorna följer inte med.

Det här för mig till min egen gissning. Jag tror vi tittar på en svängning uppåt i inflation och med en viss förskjutning i realräntor. Kurvorna kommer att ta lika lång tid på sig uppåt som de har gjort nedåt, vilket i så fall talar för decennier innan de slår igenom fullt ut.

På sikt, kanske redan om några år, tror jag dock resonemanget i artikeln börjar stämma allt bättre. Det tror jag främst för att jag tror att Kina i någon form kommer att orsaka en störning i det nuvarande ekonomiska systemet. En annan faktor som artikeln underskattar. När det till slut händer något i Kina kommer luften inte pysa ut utan det kommer att komma en förhoppningsvis inte alltför högljudd smäll.

Det i sin tur kommer att leda till någon form av skuldnedskrivningar. En form jag tror lite på är den som nämns i artikeln - när skulder mer eller mindre förvandlas till skatt. Lite som i det svenska studiesystemet, där min generation betalar fyra procent av inkomsten i amortering och ränta. Med den lösningen glider modellen in i alternativet med en ständigt stigande inflation igen.

Vilken slutsats ska investeraren dra av allt det här? Jag ser tre. Det första är att det är en svårkraschad ekonomi. Inte för att den inte kan hamna i bubblor och behov av en hård korrigering utan för att det är en ekonomi där det helt enkelt är svårt att kräva in systemets samlade skulder. Jag tror realräntorna kommer att vara alldeles för låga alldeles för länge, helt enkelt för att alternativen är så akut dåliga.

För det andra tror jag att vi rör oss i en ekonomi där vi zoomar in mot nya kvalitetsbolag. Hypen kring amerikanska sociala techbolag som FANG är bara ett exempel. Tar bara inflationen fart (men som sagt inte realräntorna), då kan den typen av bolag som växer med lönsamhet komma i fokus. Lite som på sextiotalet, om nu långa tillbakablickar ska få råda. Det känns inte alls otroligt att vi kommer att få en ny period med det som kallades Nifty Fifty, när några starka bolag framstår som oövervinnerliga. Kanske fler än bara de amerikanska jättar vi redan talar om. Vilka är de svenska kandidaterna?

För det tredje kommer det i en sådan ekonomi att i längden men inte i närtid faktiskt vara lönsamt att dra ned sina skulder. Det i takt med att realräntorna återkommer. Dit är det ju en bit - så det är svårt att se någon brådska. Å andra sidan är det en stor omställning. Efter över fyrtio år av motsatsen, så känns det onekligen lite annorlunda.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser.

Nya Veckan är under produktion så tills vidare får ni hålla till godo med förra veckan... 



Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här 


8 kommentarer:

  1. Jag är inte särskilt övertygad av argumentet att det huvudsakligen ligger demografiska förklaringar bakom den fallande inflationen och räntan senaste 30-40 åren och att den därför kommer att vända tillbaka upp nu.

    För det första så initerade Kinas investeringsledda tillväxt en enorm efterfrågestimulans på råvaror och energi (den s.k. supercykeln). Så Kinas inträde på den ekonomiska supermaktsarenan hade inte bara en deflationär effekt genom arbetsutbudet, utan även en inflationär effekt via efterfrågan på råvaror och energi.

    För det andra så försöker Kina nu styra om ekonomin till konsumtion vilket kan leda till att den nya Kinaeffekten på efterfrågan på råvaror och energi kommer att vara negativ. Detta deflationärt tryck närmaste årtiondet kan mycket väl kompensera för demografiska förändringar. Kina kommer sannolikt inte heller låta ekonomin gå med bytesbalansunderskott utan låter nog hellre valutan falla vilket ger ytterligare deflationära impulser till resten av världsekonomin.

    För det tredje så finns exemplet Japan. De hade också en kreditbubbla och åldrande befolkning. Tvärtemot vad nästan alla experter trodde har de haft ca 25 år av deflation eller låg inflation. Bankerna har levt vidare som zombiebanker och skulderna har fortsatt växa, men inflationen har uteblivit. Jag tvivlar på att en så genomreglerad ekonomi som Kina kommer att låta bankerna krascha när inte ens Japan tillät det.

    För det fjärde så pågår flera andra stora skiften i ekonomin som automatisering och revolutionen inom förnybar energi. Automatiseringen sätter ett tydligt tak på vad arbetskostnaderna (för okvalificerad arbetskraft) kommer att tillåtas stiga. Oljepriserna har bara hållt sig uppe tack vare nedskärningar av OPEC. Det kan komma en dag när de stora oljestaterna istället bara försöker rädda det som räddas kan och pumpar för fulla muggar i vetskapen/tron att oljan inte kommer att ha så stor efterfrågan i framtiden.

    För det femte är det långt ifrån säkert att sparandet kommer att falla så mycket beroende på demografi. Man kan lika gärna se behovet av sparande som inverterat till vilken avkastning man kan få. Ju mindre kapitalet avkastar, desto mer måste du lägga undan för framtiden. Som pensionär kanske du även blir mer eller mindre tvungen att delfinansiera barnens bostadsköp. Detta är ett dolt sparande som smetar ut generationsskillnaderna. Vi har även stigande inkomstskillnader som också leder till mer sparande totalt sett.

    Personligen tror jag de fallande räntorna och inflationen hänger ihop med att vi är inne i ett skifte från industrisamhälle till kunskapssamhälle. I den industriella ekonomin behövs mer kapital och arbete än det finns tillgång på, vilket leder till stigande löner och avkastningskrav. I kunskapsekonomin behövs särskilt varken mycket kapital eller (okvalificerad) arbetskraft. Se på FANG & co och jämför med gårdagens industrigiganter.

    Denna utveckling pågår i skymundan och samtidigt i helt öppen dager. Alla vet om den, men den går så långsamt att vi inte reflekterar mer över hur i stort sett allt vi tror oss veta om hur ekonomin fungerar (som Phillipskurvor, konjunkturcykler, keynesianism och monetarism) är utvecklat under den industriella eran. Men det är som att dessa är de enda verktyg ekonomerna har och då envisas de med att allt snart kommer att vara som vanligt igen, för annars är ju deras verktygslåda värdelös. Det är som om människan skulle mutera till en annan varelse över några generationer och alla läkare fortsatte använda medicinkunskaper som togs fram för en människa som inte längre finns.

    Å andra sidan så har jag haft fel förut, så jag följer utvecklingen med intresse, inte bara ur ett investeringsperspektiv.

    Mvh Mattias

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, mycket av det du tar upp diskuteras i artikeln. Den är lättillgänlig och rekommenderas varmt.

      Råvaror har ju exploaterats i en snabbare takt än efterfrågan. Här har Kinas mycket omfattande investeringar som bekant inneburit ett tryck nedåt på priserna av t.ex. stål.

      När en åldrande kinesisk befolkning konsumerar mer och investerar mindre är en av effekterna minskat sparande. Högre efterfrågan driver nog upp inflationen. Den stora effekten är dock sannolikt det minskade arbetskraftsutbudet. Kapital & råvaror är ju relativt konstant kanske minskande. Teknik är en möjlig motkraft (din punkt med kunskapssamhälle).

      När de gäller Japan menar artikelförfattarna att de är ett exempel på alternativ 1 eller FED-resonemanget. De menar dock att de beror på att Japan kunnat exportera kapital. Det kan fungera ävem framåt om Afrika och Indien kommer med i spelet. I annat fall blir nettot att det inte finns någonstans att investera.

      En mindre effekt på sparande än investeringar (alltså netto ökat sparande) är alternativ 1 som FED resonerat kring.

      Förändringat i krav på humankapital kan slå åt båda hållen. Det som ökar mest är efterfrågan på omsorg och delvis på olika former av innehållsskapande (tänk äldrevård och lärare).

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket initierad och intressant kommentar från Mattias. Uppskattat!

      Radera
  3. "Tar bara inflationen fart (men som sagt inte realräntorna)..."

    Och

    "För det tredje är att i längden är det här en ekonomi där det mycket väl kan löna sig att faktiskt dra ned sina skulder. "

    Är inte det motsägelsefullt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Båda är bara min reflektion, dvs inget ur artikeln. Skillnaden ligger i tidsperspektivet. Den första är på kort och medellång sikt. Den senare är på längre sikt, när i så fall realräntorna stiger.

      Radera
  4. Otroligt bra artikel, summering och reflektioner! Och bra kommentarer från Mattias ovan!

    Är inte ett helt möjligt scenario att:
    1) Låg tillväxt består.
    2) Digitaliseringen går i allt snabbare fart genom i princip alla branscher. Det ångar vidare på den effektivisering som internet har gjort möjligt i bättre transparens över priser på sällanköpsvaror och nu vardagsvaror. Globala inköp har gjort motsvarande bland företagen.
    3) Svaga företag tappar marginaler och faller bort i en accelererande takt. Många av dessa är mellanstora företag som är viktiga i lokala samhällen och som arbetsgivare.
    4) Medan stater och individers höga belåning kan skyddas med politiska medel kan de svaga företagen inte skyddas på samma sätt. När lånen löper ut måste de omfinansiera till (mycket) högre räntor eller gå konkurs
    5) Detta kommer skapa arbetslöshet eftersom dessa arbetare inte passar mot kraven från framgångsrika företag i kunskapssamhället
    6) Detta kommer slå på konsumtionen till de som har det svårast i många utvecklade länder, klass skillnaderna ökar, och det inte enbart pga flyktingar och migration.
    7) Dessa inhemska skillnader skapar frustration, våld och extrema politiska motsättningar. Länder blir nationalistiska och protektionistiska .
    8) Vilket kommer slå på världshandel, bytesbalanser, växelkurser på ett sätt som är svårt att se vem som kommer vinnande ur.

    Tillväxten är svår att se i ett sådant scenario. Är vi alla förlorare?

    De som har mycket kapital redan kan förvänta sig låg tillväxt, att skydda kapitalet och hitta stock-picking möjligheter blir viktigare. De allra minsta förhoppnings bolagen får svårt hitta kapital. Anställda och välutbildade i teknikföretag och de få mycket lokala eller mycket globala företagen klarar innovation och att hitta marginaler och lever gott. Men för de många blir det mycket- och allt svårare. Inflationen kommer hållas igen under en lång tid där företagen kommer vara desperata överleva och staterna livrädda slå hål i lånebubblorna hos konsumenterna. Men till slut går det inte.

    Många dominos kommer falla bland företagen oberoende av pensionsålder, migration och ränteläge. Med dagens värderingar skulle börserna i västvärlden kunde falla signifikanta % bara på grunden vikande konfidens. Uppenbarligen är vi inte där än. Kvartalsrapporterna blir intressanta bevaka framöver framförallt bland högt skuldsatta bolag och de som verkar som nummer 3-4-5 i sin bransch. Vem blir nästa Toys R' Us? Var skall alla anställda gå?

    SvaraRadera
    Svar


    1. Ännu en riktigt spännande kommentar. Tack!
      Låg tillväxt verkar ligga i alla scenarier. Är det fel vänder det mycket på huvudet. Möjligheten där är teknik samt Afrika och Indien samt energieffektivisering. Går någon del bättre än väntat där blir helheten annorlunda.

      Författarna av den här artikeln tror digitaliseringen är något överdriven. Det kan man förstås tycka mycket olika om.

      När det gäller marginalerna är den vanligaste diskussionen om monopolekonomin vi hade före globaliseringen och som varit på väg tillbaka ska accelerera eller bromsas. Det vill säga att vi inom alla områden har några få som producerar lite för lite på grund av sin starka ställning på marknaden.

      Ja, bolagsskulderna är helt klart en risk enligt de flesta. Det ser rätt olika ut i olika länder och branscher. Omställningen är även en av de största områdena som t.ex. IMF och FED nämner som problem.

      Problemen med höga bolagsskulder dessutom i dollar är stora i USA, så det kan stämma.

      Ja, utslagningen av svagare bolag tenderar att uppfattas som något som kommer utifrån. Flera länder bl.a. USA har redan speciallagar som skydd om du förlorat jobb till Kina.

      Angående avslutningen - ja det kan man fundera på. En sak jag tänkte på när jag läste din kommentar är att politiken ofta missas. Du frågar vart de tidigare anställda går. Ett svar är till valurnorna.

      Radera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Featured Post

Senaste filmerna från vloggen

Här hittar du alltid senaste klippen från mina vloggar - 3 snabba och Sparskolan. Jag fyller även på med andra klipp och poddar dä...

Aktuella data från OECD

Reklam