Krönika: om kvalitet, screeners & underbara Värdepapprets sorti

Det finns så många sätt att smita från ansvaret för sina investeringar. Varför gör vi det och vad borde vi göra istället? Tittar på automatiska modeller och hyllar kämparna på Värdepappret som tackar för sig vid nyår.

Reklam: Det går alltid att följa vår portfölj, handel och alla mina kommentarer kring innehav live på Shareville.

Hatten av för nördtidningen nummer ett!

Vid årsskiftet är det finalnummer för underbart nördiga Värdepappret. Tre år blev det för en av de seriösaste tidskrifterna om investeringar som Sverige skådat. Så här skriver Erik Mossinger i nya septembernumret.

Totalt sett har vi, även om det är en kort tidsperiod, presterat väl. 34 % avkastning är mer än dubbelt upp mot SIXPRX som avkastat 16 %. Detta dessutom till en låg risk. Klart godkänt. 

Det har utan tvekan varit mycket lärorikt och mycket roligt. Men det har också varit pressande och stressande att prestera på topp månad för månad. Vår ambition har hela tiden varit att framställa den bästa produkten på marknaden. Vi har gjort den tidning vi själva velat läsa och har mestadels fått mycket positiv feedback på det vi gjort. 

Allt roligt har ett slut och så även Värdepappret. Nummer 36 kommer att publiceras sista fredagen i december och blir vårt sista nummer.

Framöver kommer Värdepappret fungera som en blogg med inlägg "när andan faller på". Ett beslut jag har stor förståelse för. Det här med bloggande, vloggande och allt annat socialt är som jag tidigare skrivit något av en paradox. Det är roligt och givande men ändå så oerhört svårt att i en mer långsiktig mening få sociala media att fungera mer än som de flöden av lösa trådar det oftast är. Mycket svårare än jag själv trodde och, tror jag, än de flesta kan ana.

Jag har här på bloggen tidigare berättat om hur otroligt tufft det är att i längden få ihop något slags ens mycket basalt kommersiellt eller för den delen ideellt sammanhang (som min insamling till SOS Barnbyar). Samtidigt ligger det roliga i att alltid både i bloggarna och vloggen försöka producera kvalitet. Det får mig att tänka på ett samtal jag som barn hade med min moster, konstnären som bland annat gjort vargloggan jag använder.

Hon har i ett liv som konstnär nått många milstolpar men kommersiellt har det långa perioder varit en utmaning. Det är det för de allra flesta etablerade konstnärer. När jag var gammal nog att förstå hur bra hon var och att även omgivningen förstod det frågade jag henne varför hon inte målade enklare tavlor som fler skulle köpa (tänk hötorgskonst). Hennes svar har stannat kvar i mina tankar:

Jag varken kan eller vill. I så fall gör jag hellre det jag tycker om och i värsta fall något helt annat för att även överleva. 

Nu har konsten ändå försörjt henne genom ett helt arbetsliv. En prestation i sig. Så högt har aldrig ribban legat för mitt bloggande och vloggande utan min låga ambition har varit att det arbete jag lägger ned i någon mening åtminstone ska ge ett märkbart resultat. Det med bibehållen kvalitet. För där tycker jag helt som min moster. Är det inte bra, så kan det vara.

Den ambitionen har gänget på Värdepappret lyckats med under sina tre år. Det har varit fascinerande att som gästkrönikör få följa djupet de dykt ner i varje ämne som undersökts. Kenny Granath har bland annat skrivit fantastiska branschanalyser om bank och försäkring. Erik Mossinger har skruvat åt redovisningen i bolagen så hårt att saker andra missat ploppat upp till ytan. Love Hultgren har med sitt öga för tillväxt hittat de där bolagen du inte visste fanns men gärna vill veta mer om. De har de förresten alla tre, liksom många av de gästanalytiker som tittat in under åren.

Det är därför med en viss sorg jag tog emot budet att nu var det dags att gå vidare. Samtidigt förstår jag det och inser att det är så med kvalitet. Det tar tid och tid tar slut. Det enkla ord som faller en in är helt enkelt - tack!

Erik uppmuntrar i sin ledare i nya numret till många kommentarer. Ta den chansen att gå in och ge en puff till den duktiga och envisa redaktionen.

Det där med screeners

Vinst per automatik låter härligt men funkar det verkligen? Tittar på bolagen som passar i de populära modellerna 🤖https://t.co/hDTxnfqMTr pic.twitter.com/zWBwUEm7o8

— Gottodix (@Gottodix) 29 september 2017

Min egen krönika i senaste numret (som är gratis att läsa) handlar om genvägarna alla verkar leta efter - pengamaskiner, vinnarstrategier och numera robotar. Vad är det ett uttryck för? Vår rädsla? I så fall en farlig känsla, eftersom det sällan är en bra väg att möta utmaningar med att fly från ansvar.

Fast jag är ju inte emot beslutsstöd. Det vore lite som att vara motståndare till miniräknare eller något i den stilen. Jag vänder mig emot att låta miniräknaren fatta besluten. Så hur kan sådant som screeners användas? Det tittar jag på och passar på att gå igenom bolagen som trillar ut som bästa val i Magic Formula, Graham, utdelningsstrategin, Net-nets och F-score. 

How Ray Dalio’s principles can guide your money and your life: https://t.co/jOKpHa0w72

— MarketWatch (@MarketWatch) 29 september 2017

Förutom den krönikan. Tycker jag alla ska läsa den här intervjun med Ray Dalio, fader till allvädersportföljen bland annat. Hans resonemang om vad som krävs för att bli en framgångsrik investerare är lika klokt som det är långt ifrån diskussionerna om automatiska vinnarmodeller som präglar samtiden. En enkel fråga bör guida investeraren och aldrig släppa taget.

Hur kan jag veta om jag har rätt?

Det är i en enda mening det den här bloggen och mitt investerande utforskar. Svaren har sådana som Värdepappret bidragit till.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser.

Nytt avsnitt av Veckan! kommer i helgen till dess får ni hålla till godo med förra avsnittet.

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här