Recension: Bli rik på aktieutdelningar av Marcus Hernhag

Det har kommit en riktigt bra bok om utdelningsinvesteringar. Vilket väcker frågan - är det ett bra sätt att investera?

En av mina absoluta favoriter bland ekonomijournalister - Marcus Hernhag - har en ny bok ute. "Den enkla vägen: Bli rik på aktieutdelning". Föregångaren "Den enkla vägen: Att lyckas med aktier" recenserade jag i inlägget "Bästa svenska aktieboken - recenserar två utmanare".

Mycket av det jag uppskattade med förra boken går igen i uppföljaren. Hernhag är en rapp skribent som med välfunna formuleringar och tumregler leder småspararen in i praktiska och lättanvända resonemang kring de egna investeringarna. Det jag verkligen uppskattar är hur stort utrymme det lustfyllda och roliga får i framställningen. Det är inspirerande att läsa Hernhag. Precis den känsla man får av att följa hans fredagschatt i Privata Affärer, där han även skriver om aktier.

Tanken i Bli rik på aktieutdelningar är att ge läsaren stöd för att komma igång med en av de allra populäraste sparformerna - investeringar i utdelningsaktier och helst i det som kallas utdelningsaristokrater. Det vill säga bolagen som år ut och år in höjer sina utdelningar. Till skillnad från Att lyckas med aktier har Hernhag den här gången fokuserat på en metod för investeringar.

Det ger en del problem, särskilt som boken riktar sig bland annat till nybörjare. För där förra boken var en bred palett av baskunskap kan den här uppfattas som att det finns en mirakelkur för att slå index. Det tankesättet är en fälla som kostat många småsparare mycket pengar genom åren.

Tumregeljournalistik

Hernhags styrka är bland annat den skickliga användningen av tumregler och handgripliga råd. Om det här händer gör så, strunta i det men titta efter det här i den tabellen. Det går att följa Hernhags råd och landa i ett bra sparande. Inte konstigt att han blivit så populär. Dessutom har han ett öppet sinne och bemöter alla invändningar kort, sakligt men framför allt med inställningen att alla blir saliga på sin fason.

I åttonde avsnittet av Sparskolan - "Bra beslutsfattande" - tittar jag bland annat på den typ av tumregelråd som Hernhag är ett exempel på. Beslutsregler som att bara köpa utdelningsaristokrater är nämligen investerarvärldens motsvarighet till bantningstips i kvällstidningar.

Det kan när det blir bra journalistik illustrera enkla förhållningssätt som gör vardagen enklare och som fångar tillräckligt mycket av forskningen för att leda de flesta till att fatta bättre beslut. Två exempel från bantning är väl tallriksmodellen och 5-2-dieten. Den första använder tallriken för att illustrera hur du bör fördela det du äter och den andra använder veckans dagar för att kontrollera ditt energiintag. Vettiga förenklingar som sannolikt hjälper de flesta att äta nyttigare.

Hernhags bok är ett bra stöd för den som letar efter en motsvarande handbok om sparande i utdelningsaktier. Du får veta hur du ska lägga upp ditt sparande, hur många bolag du bör köpa, på vilka marknader du ska handla och en del kring hur du kan agera när bolagens inte längre uppfyller dina urvalskriterier som utdelningsaristokrater.

Det här bäddas in i en bra beskrivning av hur du bör sprida risk och hur du kan använda näraliggande investeringar som preferensaktier eller högutdelande aktier för att få en annan vinkel på dina investeringar. Helt säkert kommer det här mer än väl uppfylla önskemålen hos dig som letar efter en praktika för utdelningsjägare.

Svagheter då. Ja även för den som inte delar den skepsis, jag utvecklar nedan, till ensidigheten i att fokusera på utdelningsinvesteringar, så är mycket i boken en bakåtblickande sifferexercis. Det är gott om tabeller och beräkningar, där slutsatsen blir att om det som gällt bakåt också gäller framåt så kommer du tjäna så här mycket.

Det är resonemang som motiverar spararen men som knappast är till hjälp. För hur ska du i praktiken ta ställning till råd som att överväga om du ska ligga kvar i bolag som gör ett enstaka avsteg från utdelningshöjningar?

Mycket av problemet går tillbaka till att Hernhag redan inledningsvis tonar ned och faktiskt till och med tar avstånd från att blicka framåt på bolagets affärer, omvärlden och marknaden. I en nyckelpassage för hela boken konstaterar Hernhag att:

"Jag har inte sett en enda analytiker som prognosticerat en rejäl vinstsvacka två tre år in i framtiden på grund av att konjunkturen ska mattas av då. Jag har inte heller sett en makroekonom som förutsett en konjunktursvacka två eller tre år in i framtiden. Det var ingen konjunkturexpert som i finanskrisen stod i TV och sa att 2010 skulle BNP-tillväxten bli väldigt hög  /./ Inte ens bolagsledningarna kunde ge någon bra guidning. Jag kan erkänna att jag själv inte gissar särskilt rätt när det gäller sådant. Inte för att jag direkt försöker men ändå.

Utdelningar går däremot lättare att prognosticera. För dig som är långsiktig utdelningsjägare är det bra utdelningstrender du vill ta rygg på."  

Slutsatsen som sedan bärs genom hela boken är alltså att du ska lägga din tid på att blicka bakåt och inåt istället för utåt och framåt. Utdelningstabeller säger mer om affärsverksamheten än framåtblickande analyser. Är det så? Nej, det stämmer förstås inte.

Här går boken in i det som är den dåliga sidan av kvällstidningsjournalistik. Den som, för förenklingens skull, kryssar förbi nödvändig problematisering. För vem är utdelningsjakt rätt sparmetod? Vad är riskerna och vilka underliggande antaganden behöver du göra.

Hernhag skriver att hans inställning till ekonomi är att det är en beteendevetenskap. Det är psykologi som får börsen att röra sig upp och ned i ett meningslöst brus. Det skulle då, även om det inte skrivs rätt ut, förklara varför historiska tabeller gör dig till vinnare. Det leder vidare till antagandet att den grupp, som läser tabellerna, är smartare än den övriga marknaden och har hittat en egen unik investeringsstrategi som slår index.

En risk med sådana resonemang är att de bygger på falsk mönsterigenkänning och självöverskattning. Risken blir förstås ännu större om du, genom att bekänna dig till en viss strategi, binder dig vid masten och vägrar ta in nya fakta.

Nu är det här absolut inte den stil Hernhag har när han skriver. Tvärtom återkommer längre fram i boken, som tur är, gång på gång avsteg från inställningen att strunta i framtiden och omvärlden. Du får exempelvis rådet att titta på trender som påverkar bolaget och att ta ställning till vad som avgör bolagets tillväxt på sikt och vara medveten om att ränteläget påverkar priset på utdelningsaktier med mera. Så slutsatsen kanske är att göra som Hernhag gör, inte som han säger.

Sparmetod eller investeringsstrategi

En grundläggande fråga den som överväger att haka på bokens råd måste ställa sig är om du vill vara en aktiv eller en passiv investerare. Det här är lite svävande beskrivet i texten. Begreppet passiv utdelningsinvesterare används men i ett sammanhang som inkluderar att du vid rätt tidpunkt släpper bolag som inte längre presterar och köper andra som är på väg att bli fina utdelningsaktier. Det är en självmotsägelse att en passiv investerare ska försöka tajma köp eller sålla bland vinnare och förlorare. Den som gör det är en aktiv investerare.

Det finns även argumentation som går ut på att planera inköp av aktier utifrån vad du vill ha för kontanta kassaflöden i utbetalningar. Det finns som fenomen i USA. För en svensk, med vårt skattesystem, är det ett märkligt resonemang. Ska urvalet av aktier styras av när på året de ger utdelning?

Det här är ett strukturproblem i boken. Det går att se utdelningsaktier som en enkel sparmetod. Du köper en bred uppsättning aktier och så lever du på utdelningarna. Det är en psykologisk hjälp för den som inte förmår sälja själv. För köper du en indexfond eller en bred uppsättning aktier kan du likväl ge dig själv valfri utdelning månadsvis. Siktar du på att årligen dela ut säg fem procent och får den tillväxt på 8-10 procent som aktier förväntas ge så är det identiskt med att istället köpa en bred uppsättning aktier som ger samma utdelning.

En bonus med utdelningsaktier är att du tar hjälp av bolagsledningarna för att veta om det finns utrymme för utdelningen till dig. En nackdel är att ditt eget kassaflöde blir mer oförutsägbart. En fördel med om du sköter utdelningarna själv är att du får en automatisk riskspridning av förändringarna i din portfölj. I en utdelningsportfölj är du nettosäljare den del av året när utdelningarna toppar.

Sedan kan förstås bolag med bra utdelningar vara en investeringsstrategi. Den är då likvärdig med alla andra teorier om felprissättningar på marknaden. Allt från momentum till värdeaktier. Det sistnämnda är för övrigt en strategi som med fördel kan kombineras med utdelningsstrategin enligt Hernhag. Något jag kan hålla med om.

Hur är det då, är det lönsammare att investera i bolagen som under många år gett växande utdelning?

Följ Sparskolan - 10 filmer om vägen till ett rikare liv

En strategi som tiden testat och underkänt

Vi backar bandet. Hur skulle det ha gått för den som var 40 år gammal 1990, köpte den tidens utdelningsaristokrater och gick i pension i början av 2016? Det är ämnet i "The Fate Of These 49 'Dividend Aristocrats' Of The Early 1990s May Give You Nightmares" (SeekingAlpha),

Knappt hälften, 24 av bolagen, i genomgången har försvunnit från börsen sedan dess. Två av bolagen gick i konkurs medan tio köptes för kontanter. De senare, menar författaren av den artikeln, inte till särskilt förmånliga villkor. Resterande bolag fusionerades eller köptes med aktier. För dessa har avkastningen varit lägre än S&P500 efter förvärvet.

Hur har det då gått för de 25 återstående bolagen? Tolv har haft högre avkastning än S&P500 och 13 har haft lägre. Ironiskt nog har hälften av bolagen som slog index under den undersökta perioden inte förblivit årliga utdelningshöjare.

Så för att sammanfatta. Sex av 49 aktier som hade de historiska kvaliteterna för att vara aristokrater uppfyllde kriterierna 26 år senare. Det finns inget som tyder på att gruppen överpresterade mot index. Intressant är även att det inte är ett självklart samband att bolagen som höjer utdelningarna löpande faktiskt har den högsta direktavkastningen, vilket ju skulle kunna ligga nära till hands om de i övrigt följer index.

Inte ens om du avgränsar dig till aktierna som överlevde som självständigt noterade bolag och som slog index så håller teorin. För den här gruppen gick det lika bra för de som slutade vara aristokrater som för dem som förblev det. Med andra ord verkar det inte ha hjälpt att sälja vart efter bolagen slutade vara aristokrater.

Det vill säga om du inte är skickligare investerare än marknaden och kan se igenom vilka bolag som går bättre än andra framåt i tiden. För det den här artikeln bekräftar är något som även framgått i otaliga andra undersökningar. Historisk avkastning på investeringar har på riktigt inget förklaringsvärde på framtida avkastning på aktierna i bolagen. Särskilt inte när det är serier som sträcker sig över årtionden eller ännu längre. De trenderna skildrar egentligen bara stora politiska och makroekonomiska skeenden, som exempelvis att aktier gick bra efter andra världskriget och att från sjuttiotalet har världen varit inne i en lång fas av ökande skuldsättning.

Annorlunda uttryckt - det säger inte så mycket om framtiden vilka bolag som gick bra på femtiotalet eller ens för tio år sedan. Den enkla förklaringen är att felprissättningar inte kan bestå på marknader där alla har samma möjlighet att handla. Du kan kanske (omtvistat) vara smartare än andra en kort period men du kan inte förbli det för evigt. Särskilt inte med en strategi som går att läsa om i en handbok. Det här gäller för övrigt även för de andra smart beta-investeringar som nämns i boken. Något jag bland annat behandlat i inlägget "Våga #visaportföljen".

Blandar bort korten

Det är alltså fel att basera en strategi på backspegeln. Det är farligt om småspararen accepterar Hernhags resonemang om att inte spekulera i bolagets vinster eller omvärld medan däremot  "dividends don't lie". Den argumentationen vinglar nära gränsen för att vara ett råd till småspararen att stirra i utdelningstabeller istället för att läsa på om bolag och ekonomi. I så fall ett dåligt råd.

Exakt vad Hernhag menar är dock inte helt tydligt. Problemet är att forskningen mixas på ett olyckligt sätt i argumentationen. Det stämmer att det finns få bevis för att aktiva investeringar slår passiva. Det är ett argument för indexfonder. Det stämmer också att den som tittar på historiska data kan påvisa felprissättningar baserat både på beteenden på marknaden (exempelvis momentum eller lågbetainvesteringar). Konjunktursvängningar är ofta till sin natur överraskande, åtminstone tajmingen. Det är dock ett faktafel att ingen förutsåg händelserna i och runt finanskrisen. Mer korrekt är att det fanns många olika åsikter - varningar saknades dock inte.

Det är inte heller rätt att börsen reagerade före ekonomin, snarare tvärtom som jag skrivit om här. Om något finns det en tröghet i börsens reaktioner, det som i så fall förklarar beteendeinvesteringar som momemtum, värdeinvesteringar eller utdelningsjakt. Om det inte fanns en tröghet skulle ju hela idén med att vara aktiv utdelningsinvesterare vara fel, då är det ju effektiva marknadshypotesen som gäller fullt ut. Det finns dock ett visst stöd för att över begränsade perioder finns investerare som överträffat index genom trading, stock picking eller top-down-investeringar. Ibland har dessa kunnat sorteras gemensamt i olika investeringsstrategier av den typ som utdelningsaristrokrater är.

Sammanfattningsvis går det att med hjälp av tabeller alltid att visa den som gjorde rätt tjänade mer pengar än den som gjorde fel. Däremot finns det inget bevis för att en utdelningsinvesterare slår index. Den som ska använda utdelningsinvesteringar behöver alltså göra ett val. Du kan se det som en sparmetod - ett sätt att upprätthålla din egen spardisciplin. Med de goda råd Hernhag ger i boken om riskspridning och återinvestering av utdelning så kommer du prestera nära men troligen strax under index med den metoden. Mer om varför strax.

Du kan däremot inte vara det Hernhag benämner en passiv utdelningsinvesterare och förvänta dig att slå index. Siktar du på att slå index måste du antingen spekulera i att marknaden systematiskt prissätter utdelningsaktier för lågt eller att du är bättre på att prissätta information om enskilda bolag med den här inriktningen är marknaden är. Det ena är en spekulation i beteenden och det andra är en av många möjliga strategier för aktiva investerare.

Det här är bokens brist. Den här avgränsningen mellan passiv och aktiv investering framgår inte. Istället glider det på flera ställen i beskrivningen på ett sätt som antyder att det går att få en högre avkastning utan att läsa på om bolag, ekonomi och marknad. Det är naturligtvis fel.

Vad är det då du köper?   

Mot slutet av boken tar Hernhag sats och reder ut många av de missförstånd den första halvan av boken kan föranleda. Här är det utmärkt beskrivet att en bra portfölj bör blandas mellan branscher och gärna mellan olika marknader. Hernhag förespråkar främst USA.

I det här delarna får även bolag och omvärld mer utrymme än i början. Genomgången av preferensaktier är exempelvis utmärkt skriven, även om jag inte tycker att det är en självklart bättre investeringsform än den tydligare kombinationen av aktier och företagsobligationer.

En viktig iakttagelse är funderingen kring vilken typ av bolag som blir utdelningsaristokrater respektive högutdelare samt vad riskerna i dessa bolag är. I bilden ovan har jag ritat upp fyra typiska utvecklingssteg för företag. Först kämpar de för att slå igenom exempelvis med en ny produkt. Sedan kommer en etableringsfas när bolaget ska rulla ut sin produkt över världen. I de här faserna är tillväxten väsentligt viktigare än utdelningen. Därefter mognar bolaget och har först en period som aristokrat när resultat och möjlig utdelning stadigt förbättras. Sedan kan marknaden stelna och bolaget mer gå över till att specialisera sig på att generera säkra me inte längre växande utdelningar.

Det är bara en schematisk bild och det går att tänka sig bolag som hoppar fram och tillbaka vart efter nya produkter lanseras eller bolag som direkt går in på en marknad med höga och stabila utdelningar. Poängen är att den som bara köper bolag i de bägge sista faserna har koncentrerat sig till en begränsad del av marknaden, som dessutom i första hand styrs av hur hela ekonomin utvecklas.

Basupplägget i Hernhags bok är att du ska ha en bred portfölj med bra riskspridning fast med begränsningen att det ska vara utdelare, helst aristokrater. I och med att du avstår från att blanda in rena tillväxtaktier så får du något sämre riskspridning än marknaden som helhet. Det kostar riskjusterad avkastning men bara marginellt.

Urvalet är också, vilket framhålls på flera ställen i boken, mer defensivt än marknaden som helhet. Det gäller särskilt när investeringarna börjar inkludera olika typer av obligationsliknande produkter, som preferensaktier. Det sänker både avkastning och risk.

Det kan vara en tveksam strategi även om Hernhag i ett mycket välskrivet avsnitt beskriver hur småsparare kan använda (låga) lån på huset för att köpa aktier med låg risk. Det är Warren Buffets och riskkapitalisternas metod - hitta en billig och säker finansiering och använd sedan den till en investering med låg risk men lite bättre avkastning. Den som däremot utan belåning följer råden i boken kommer antagligen fastna i den tyska fällan med lite för dålig avkastning givet de sparmål de flesta har på lång sikt.

En bred inriktning mot utdelning innebär också, lite ironiskt, att det enda som kommer att styra din portfölj på sikt är den makroekonomi Hernhag anser att det inte går att veta något om. Det beror på, vilket Hernhag också konstaterar, att den här typen av investeringar i första hand är känsliga för ränteutvecklingen. En argumentation i boken är att det dämpas av att högre räntor ofta åtföljs av högre inflation, vilket driver upp både tillgångspriser och bolagens nominella vinster. Den som genomlevt bank- och fastighetskriser vet att det kan vara ett väl förenklat resonemang.

Helt klart är att vi under en lång period levt i en ekonomi med fallande inflation och räntor. Det har drivit kapital mot den här typen av investeringar och de senaste åren har aristokraterna överpresterat. Det går att, utifrån en makrobedömning, spekulera i att den trenden fortsätter men det är vilket är viktigt att framhålla en spekulation. Det beskrev jag i det här Youtubeinlägget från i somras.



En mer konkret varning kom i våras från Wall Street Journal. Den skrev jag om i "Marknaden: utdelningar kommer att ligga stilla i 10 år". Om räntetrenden vänder, tillväxten i världen blir den som nu prognosticeras och bolagen dessutom slutar låna för att dela ut (höjer sin hävstång), då finns det en viss risk för en krasch i den här typen av aktier. Hur stor är den? Det är lite som att fråga hur stor risken är för en krasch i priserna på bostäder i Stockholm om räntorna börjar gå uppåt. Det går att peka på sambandet i prissättningen men det är inte lika lätt att veta om händelsen inträffar och vad som då händer.

Det går också att, i bokens stil, blicka bakåt för att hitta exempel. Kvalitetsbolag med lönsamhet och tillväxt - som McDonalds, IBM, WalMart, Polaroid och Kodak - var alla Nifty Fifty-bolag. En lista med bolag du alltid skulle äga och köpa mer av. Det rusade iväg och precis som vi många resonerat om bostadsmarknaden var slutsatsen att på grund av efterfrågan kunde det aldrig bli någon nedgång i priset. Det blev en krasch. Det finns alltså en buy-N-hold-strategi bland det största aktiebubblorna förra århundradet. Det här citatet om Nifty Fifty från USA Today är en bra sammanfattning av lärdomen:

"Investors who aren't fairly diversified are going to get murdered in the marketplace,"

Avslutningsvis

Nu blev det här en polemisk recension av vad som i grunden är en välskriven bok. Jag tror ingen som läser Hernhags bok blir en sämre investerare eller att den som följer råden misslyckas med sitt sparande. Tvärtom - Hernhag förblir en av de skribenter som verkligen bidrar till att kunskapen om och inte minst intresset för kloka investeringar ökar.

Det är också en bok fylld med små klokskaper, som den eminenta ordlistan på slutet. Den som vill bli en utdelningsjägare gör klokt i att läsa den här boken. Min förhoppning är att du som valt den vägen även gjorde ett bra val som läste den här recensionen. För världen är inte så enkel som tumreglerna gör gällande.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!