Spelet om världen
Häromveckan hade Bloomberg en lång och intressant intervju med Vladimir Putin. De stora nyheterna som följde var en principöverenskommelse om oljan med Saudiarabien, ett carte blanche till Iran att öka sin oljeproduktion innan de ansluter sig överenskommelsen och strax efter en gemensam inriktning med USA för att få ordning på Syrien.We talked with Putin about everything from he price of petroleum, to Donald Trump https://t.co/DF5ig8uikH pic.twitter.com/nlT3YPEF2P— Businessweek (@BW) 10 september 2016
Det är alltså bra fart på rysk utrikespolitik. Det var ju för övrigt helt nyligen som Turkiet och Ryssland åter kom på god fot. Det här är en kontrast till bilden av det Ryssland som efter annekteringen av Krim är utfryst från världens ekonomiska och politiska arenor.
Jag fastnade för ett resonemang i den intervjun. Putin pressades på om det inte var en säkerhetsrisk för Europa att köpa gas från Ryssland. Han svarade varken med att betyga Rysslands godhet eller att hänvisa till internationell rätt. Istället konstaterade han att Europa kan lita på Ryssland i den här frågan eftersom energiexport står för 40 procent av landets intäkter. Det vore dumt att förstöra det med politiska utspel.
Kärnan i globaliseringen var regleringar
Det här tror jag är kärnan i det politiska landskap som tidigare dominanter, som EU har svårt att få grepp om. Det är ett ungt fenomen att hela världen styrs genom gemensamma institutioner och lagar.Hela efterkrigstiden fanns det västs och östs versioner av sanningen. Det grundläggande argumentet i möten mellan dem var inte vad som var sant utan vad man kunde komma överens om. Geopolitik och realpolitik var viktigare begrepp än internationell lag och rätt.
Det här var kärnan i världen 2.0 - globaliseringen. EU prickade med sina lagreglerade fyra friheter kapital, varor, tjänster och människor helt rätt. Stora globala institutioner skulle säkerställa fakta i beslutsfattande och avgöra tvister i avtalens tillämpning.
Hur gick det då? Jo tack, bra. Det är verkar vara ett missförstånd att låg- och medelinkomsttagare förlorat på globaliseringen. Det är åtminstone slutsatsen i "Globalisation ‘not to blame’ for income woes, study says" (FT).
Det är sant att det finns exempel på länder där den här utvecklingen kunnat skönjas men då har det också varit stora politiska förändringar - som i Ryssland. Fördelningspolitik verkar istället fortfarande i första hand vara en fråga som avgörs av inrikespolitiken.
Nu spelar fakta inte så stor roll i den här typen av frågor längre. Ideologi går före.
Dagens 3 snabba är nyheterna som räknas men du kanske missade.
I "The post-truth world - Yes, I’d lie to you" (Economist) är slutsatsen att runt hela världen går det alldeles utmärkt för politiker som struntar i det vi normalt sett ser som fakta - exempelvis statistik. "USA:s städer blir allt farligare" - fast brottsligheten minskar enligt statistiken. För att ta ett exempel. Det spelar ingen som helst roll och det är inte genant att konfronteras med fakta.
Över hela världen verkar den eran med öppen och gemensam globalisering vara slut. Världen 3.0 har en annan syn på saken, som ligger närmare logiken i kalla kriget. Det är inte slutet på världshandeln vi ser just nu. Det är slutet på den lagreglerade världsordningen.
Det är det Vladimir Putin menar med sitt resonemang om energin. Han vill gärna handla med Europa men han vill inte ha några avtal eller lagar. Precis som under kalla kriget blir internationella avtal spelteori inte juridik. Ett globalt schackparti, där rätt regleras av realpolitiker inte jurister.
Donald Trump var inne på samma linje när han efter ett möte med Mexikos ledare pekade på att självklart ska NAFTA finnas kvar och handeln med grannlandet fortsätta. Förändringen är att USA, i Trumps språkbruk, ska återta sin beslutanderätt. Lagar eller avtal mellan länderna ska inte begränsa USA i frågor landet självt vill besluta annorlunda i.
När världen börjar tillämpa det här synsättet försvinner legitimiteten i lagar och avtal. USA har redan antytt att det var politik inte lag bakom beslutet att kräva Apple på mer skatt på Irland. Sakfrågan om den ultralåga skatt på vinsten Apple betalar genom sitt skatteupplägg är rätt eller fel kommer i skymundan. Istället blir det en mer allmän diskussion om hur vinsterna från Apples verksamhet ska fördelas mellan bolaget och olika stater.
I den logiken blir det ett aggressivt förhandlingsdrag att besluta att kräva Apple på pengar. Ungefär som vi ser på kinesiska utspel mot bolag från väst på den inhemska kinesiska marknaden.
Det London signalerar är att det inte är vad lagar och avtal säger som är det viktiga utan hur den brittiska folkviljans åsikt kan materialiseras. EU borde med det synsättet inte se till sina regelverk, som ju avspeglar samtliga EU-medborgares vilja, utan helt enkelt sluta ett avtal med britterna som stämmer med realpolitikens förutsättningar.
Problemet är att britterna till skillnad från Putin ännu inte kommit till insikten att även motparten, EU, i så fall måste ansluta sig till den nya förhandlingsordningen. Putin arbetar som bekant så långt det går med förhandlingar med ett land och i en fråga i taget.
Det skulle i så fall innebära att brittiska medborgare och bolag får den tillgång till övriga Europa som i varje enskild situation, i varje land och på varje marknad passar de där och då rådande politiska förutsättningarna. Med andra ord ungefär som förr i tiden
Den typen av politisk styrkeförhandling, som är kärnan i den här världsordningen, utvecklas genom toppmöten mellan politiska höjdare som på 70- och 80-talet. Det är mycket riktigt britternas förhoppning att få till stånd den typen av förhandling. Kruxet är att EU kan förhandla via sina tjänstemän men knappast via politiker.
Det är en paradox att ett land som vill öka sitt nationella självbestämmande förväntar sig att förhandla med en samlad motpart inte 27 medlemsländer var för sig. Om britterna vill ha särregler utformade på politisk nivå, så vill förstås var och en av länderna i unionen förhandla om sina villkor med britterna. Det blir många bilaterala förhandlingar, så just nu har britterna ingen motpart och Brexit är skjutet långt in i framtiden.
Till en början är det uppenbart att politiken och dess spel tar på allt fler marknader kommer att ta en större roll än vi är vana vid framöver. Frustrerande nog för den som i första hand vill se till bolagets produkter och erbjudande kommer det nog vara alltmer legio att göra en politisk analys. Hur ser Googles relationer med Frankrike ut? Är BMW på god hand med den kinesiska ledningen? Har Apple nått en bra deal med EU-kommissionen. Blir det nya ståltullar och i så fall mot vilka länder? Vilka svenska produkter är godkända i Storbritannien?
Så det är nog dags att damma av förmågan att göra externa analyser i sin Porteranalys igen. Fast bolagen lär bli alltmer geopolitiska de med. Bra beskrivet i boken Global Tilt -recenserad här. Det blir, som i somras, statsbesök när ledningen för Apple besöker Indien eller Kina. För de avtal staterna inte kan sluta kanske en del stora bolag kan få till?
Glöm objektiva fakta
En grundpelare från perioden globaliseringen omfattar, efter kalla kriget fram till nu, var att världen kunde enas kring de fakta som låg till grund för beslut. Så är det inte längre.I "The post-truth world - Yes, I’d lie to you" (Economist) är slutsatsen att runt hela världen går det alldeles utmärkt för politiker som struntar i det vi normalt sett ser som fakta - exempelvis statistik. "USA:s städer blir allt farligare" - fast brottsligheten minskar enligt statistiken. För att ta ett exempel. Det spelar ingen som helst roll och det är inte genant att konfronteras med fakta.
Det är bara att rycka på axlarna och ihärda. Det här är faktiskt slående likt hur argumentationen såg ut under kalla kriget. Fungerar socialismen? Nej, det gör den inte. Jo, det gör den. Ping pong. Fram och tillbaka. Svaret på frågan är ideologiskt inte faktabaserat. Det här i sin tur leder, precis som då, till att media alltmer blir mötesplatser för en viss åsikt. Den som tror att exempelvis Avpixlat är ett svenskt fenomen kan kolla in den här artikeln från Financial Times.
Den synen på fakta, som underordnat ideologin, gör också att inga konflikter någonsin lägger sig. Brexitväljare fick rådet att ta med egna pennor, eftersom de inte litade på vallokalens och blir det som Economist spår i artiken ovan så skulle Donald Trumps första utspel efter en valförlust vara att det var fusk. I den logik vi nu lever skulle de som röstade på honom lita på den bedömningen och inte på de motargument som säkert skulle följa.
Slutet för lagen men inte för rätten
Det fanns en tid när alltmer politik blev juridik. Numera är all tillämpning av lagar & avtal politik.— Gottodix (@Gottodix) 11 september 2016
https://t.co/Znt8SwYx2g #svepol
Det är det Vladimir Putin menar med sitt resonemang om energin. Han vill gärna handla med Europa men han vill inte ha några avtal eller lagar. Precis som under kalla kriget blir internationella avtal spelteori inte juridik. Ett globalt schackparti, där rätt regleras av realpolitiker inte jurister.
Donald Trump var inne på samma linje när han efter ett möte med Mexikos ledare pekade på att självklart ska NAFTA finnas kvar och handeln med grannlandet fortsätta. Förändringen är att USA, i Trumps språkbruk, ska återta sin beslutanderätt. Lagar eller avtal mellan länderna ska inte begränsa USA i frågor landet självt vill besluta annorlunda i.
När världen börjar tillämpa det här synsättet försvinner legitimiteten i lagar och avtal. USA har redan antytt att det var politik inte lag bakom beslutet att kräva Apple på mer skatt på Irland. Sakfrågan om den ultralåga skatt på vinsten Apple betalar genom sitt skatteupplägg är rätt eller fel kommer i skymundan. Istället blir det en mer allmän diskussion om hur vinsterna från Apples verksamhet ska fördelas mellan bolaget och olika stater.
I den logiken blir det ett aggressivt förhandlingsdrag att besluta att kräva Apple på pengar. Ungefär som vi ser på kinesiska utspel mot bolag från väst på den inhemska kinesiska marknaden.
Britternas dilemma
Det hörs för övrigt liknande tongångar från britternas förhandlare i Brexitdiskussionerna med EU. Det har fått EU att frustrerat konstatera att ledarna i London borde lyssna på fakta och lagtolkningar från sina tjänstemän.Det London signalerar är att det inte är vad lagar och avtal säger som är det viktiga utan hur den brittiska folkviljans åsikt kan materialiseras. EU borde med det synsättet inte se till sina regelverk, som ju avspeglar samtliga EU-medborgares vilja, utan helt enkelt sluta ett avtal med britterna som stämmer med realpolitikens förutsättningar.
Problemet är att britterna till skillnad från Putin ännu inte kommit till insikten att även motparten, EU, i så fall måste ansluta sig till den nya förhandlingsordningen. Putin arbetar som bekant så långt det går med förhandlingar med ett land och i en fråga i taget.
Det skulle i så fall innebära att brittiska medborgare och bolag får den tillgång till övriga Europa som i varje enskild situation, i varje land och på varje marknad passar de där och då rådande politiska förutsättningarna. Med andra ord ungefär som förr i tiden
Den typen av politisk styrkeförhandling, som är kärnan i den här världsordningen, utvecklas genom toppmöten mellan politiska höjdare som på 70- och 80-talet. Det är mycket riktigt britternas förhoppning att få till stånd den typen av förhandling. Kruxet är att EU kan förhandla via sina tjänstemän men knappast via politiker.
Det är en paradox att ett land som vill öka sitt nationella självbestämmande förväntar sig att förhandla med en samlad motpart inte 27 medlemsländer var för sig. Om britterna vill ha särregler utformade på politisk nivå, så vill förstås var och en av länderna i unionen förhandla om sina villkor med britterna. Det blir många bilaterala förhandlingar, så just nu har britterna ingen motpart och Brexit är skjutet långt in i framtiden.
Investerarens plats i den här logiken
Inget är någonsin så svart eller vitt som en kort text som denna kan gör gällande. En reflektion är dock att något helt klart verkar ha hänt i den politiska diskussionen. Vad innebär det för en investerare?Till en början är det uppenbart att politiken och dess spel tar på allt fler marknader kommer att ta en större roll än vi är vana vid framöver. Frustrerande nog för den som i första hand vill se till bolagets produkter och erbjudande kommer det nog vara alltmer legio att göra en politisk analys. Hur ser Googles relationer med Frankrike ut? Är BMW på god hand med den kinesiska ledningen? Har Apple nått en bra deal med EU-kommissionen. Blir det nya ståltullar och i så fall mot vilka länder? Vilka svenska produkter är godkända i Storbritannien?
Så det är nog dags att damma av förmågan att göra externa analyser i sin Porteranalys igen. Fast bolagen lär bli alltmer geopolitiska de med. Bra beskrivet i boken Global Tilt -recenserad här. Det blir, som i somras, statsbesök när ledningen för Apple besöker Indien eller Kina. För de avtal staterna inte kan sluta kanske en del stora bolag kan få till?
Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser
Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här |
 |
| Reklam: följa vår portfölj live på Shareville. |
Nettoeffekten av det här är att vi står inför samma fiasko som första världskriget innebar för världshandeln.
SvaraRaderaSom svensk är min största oro det faktum att vi har en statsledning som domineras av jämförelsevis idealistiska och svaga politiker. Med en världsordning där politiken består av förhandlingar blir Sveriges prioritering att försöka använda EU för att behålla den gamla världsordningen.
Rent krasst blir Sveriges mål därför att alla länder som antingen hotar säkerheten i Östeuropa eller motsätter sig frihandel ska straffas så hårt som möjligt via handelssanktioner från EU:
Jämförelsen med mellankrigstiden är intressant. Många har jämfört finanskrisen med kraschen 1929. Den följdes som bekant bl.a. av (efter några år) mer stimulanser, nationalism och protektionism. En jämförelse som gjorts är att vi även i den ekonomiska reaktionen på finanskrisen befinner oss runt 1937. Förhoppningsvis bara i en ekonomisk mening. I så fall skulle det kunna finnas rätt stora obalanser att reda i de kommande åren.
RaderaTänkvärd analys!
SvaraRadera