Vem är rik? Vem är fattig? - en liten tankeställare om BNP

Måndagar skriver jag en nyhetskrönika till Nordnet. Missa inte den. Utrymmet här på bloggen viger jag istället åt lite friare tankar.

BNP per capita, köpkraftsjusterad Källa: Världsbanken

Några funderingar om mål, mått och omdöme

Mål och mått är ett intressant ämne. Ni vet den där diskussionen om att polisen skulle göra ett visst antal nykterhetskontroller? Då, säger vad som mest är en skröna, att de drog av alla en onsdagsmorgon. För det gick ju fortare så.

Det är sannolikt ett konstruerat eller enstaka exempel, för min erfarenhet är att de flesta yrkesgrupper i grunden vill göra ett bra jobb. Därför brukar de i slutändan faktiskt göra det som är rätt inte det som är lätt, åtminstone inte enbart. De gånger jag själv fått blåsa har det varit helgmorgnar eller nära barnens dagis och skola. Det vill säga utmärkt genomfört av just de poliserna.

Däremot lever myterna om mätningens galenskap, inte minst genom de tendensiösa artiklarna av Maceij Zaremba, exempelvis i serien "Den olönsamma patienten". I den artikelserien är alla professioner ryggradslösa offer, som aldrig gör det som är rätt utan alltid gör det som optimerar mätningen eller ännu värre vinsten.

Det här tankegodset om den ansvarslösa läkaren som bara gör det som ekonomerna säger vinstmaximerar har fått stor spridning. Ett påstående som både förespråkare och motståndare fastnat för är "det som mäts blir gjort". Ironiskt nog har både de som förespråkar och är motståndare till kvantitativ styrning samma grundantagande om den mänskliga naturen.

Problemet är att det antagligen inte stämmer. Sannolikt agerar de flesta, mer eller mindre, som poliserna jag mött när jag kört bil och fått testa nykterheten. Om det inte vore så, skulle exempelvis vården se mycket annorlunda ut mot vad den gör.

Därmed inte sagt att statistikbeteenden inte skulle finnas eller kunna få dåliga effekter utan bara att den som har en grundläggande tillit till människor också kan betro dem med att kunna skilja på mått och mål.

Vi styr oftare fel än vi gör fel

Jag undrar om inte problemet är ett annat och det är här kopplingen till den här bloggen kommer. Det vill säga det är i detta vinklingen till ekonomi och investeringar finns. Min erfarenhet är nämligen inte att det som "mäts blir gjort" men däremot att det som "mäts blir styrt".

För att vi ska fatta generella beslut om allt från sjukvårdsbudgetar till marginalmål för Volvo använder vi siffror som underlag. Ingen skulle komma på idén att låta sjukhuset i efterhand meddela vad de hade kostat. Knappast ens Maceij Zaremba, trots att det ju innebär att styra på en prognos om antalet sjukdomsfall uppdelat på olika typer och inom givna prioriteringar sätta resurser därefter - istället för att låta resurserna hela tiden anpassas helt utifrån det faktiska inflödet av patienter (hur nu det skulle gå till).

Är Japan misslyckat?

Så oavsett hur en verksamhet styrs finns där i praktiken alltid ett antagande om dess omfattning och någon form av generalisering av dess genomförande. Det kan leda fel men sannolikt oftare i när beslut ska fattas än när verksamheten ska genomföras. Låt mig ta ett exempel.

Hur går det för Japan egentligen? Det är en fråga med många dimensioner. Landet representerar tanken om den lyckade tillväxtekonomin men numera även om dess misslyckande. Den åldrande befolkningen har också väckt frågan om demografins och mer kontroversiellt migrationens betydelse.

Titta på grafen högst upp i inlägget. Den visar en bekant bild av det japanska misslyckandet. För övrigt ett öde landet delar med Italien, som jag behandlar i veckans krönika till Nordnet. Landet producerar inte längre lika mycket per person, som exempelvis Sverige eller Tyskland och betydligt mindre än USA.

Förväntad livslängd vid födseln. Källa: Världsbanken

Ur detta är det lätt att dra en generaliserad slutsats kring politiska val men låt oss först titta på en annan graf med samma länder. När länderna istället rankas efter livslängd blir ordningsföljden spegelvänd. Japan och Italien toppar med Sverige och Tyskland i mitten och USA i botten.

Det spännande med att skrapa om än bara lite till om än bara på ytan i de här frågorna är att de visar hur vi investerare behöver lära oss att se förbi enskilda allmänna mått och faktiskt analysera mer precist det vi är intresserade av.

Filar på morgondagens krönika till @nordnet & småsneglar på Bloomberg. Allvarligt... bara ordet "yield-curve-control" Jorden till Japan... pic.twitter.com/BzfNSvs4oN

— Gottodix (@Gottodix) 20 november 2016

Om vi håller oss till Japan är en enkel, rimlig och känd slutsats att landets åldrande befolkning behöver säkerställa att besparingarna ger tillräcklig avkastning. Det kan inte bara göras genom att snurra runt skulder och tillgodohavanden i det finansiella systemet. Till slut behöver antingen varor, tjänster eller människor kom till för att levnadsstandarden ska kunna bibehållas.

En egen reflektion är att den som nöjde sig med den problemanalysen skulle lägga sina insatser på andra områden än att utveckla penningpolitiken med allt mer påhittiga verktyg. Den effekt exempelvis att styra olika räntors relativa nivå (yieldkurvan) eller att köpa aktier för att öka riskviljan verkar mer vara omfördelning än problemlösning. Unga sparare (via att de måste spara alltmer till allt sämre avkastning) och än mer unga löntagare (via framtida skatt) får sämre villkor för att rädda nivåerna på befintliga garanterade pensioner.

Styrningen blir fel för att måttet, i det här fallet inflation, får allt för stor effekt på beslutsfattandet. Även här går det att ironisera. Om en i allt annat ekonomiskt oinvigd person frågade vad ett land med stora besparingar men åldrande befolkning skulle göra, vad skulle då svaret bli? Manipulera räntan? Antagligen inte. Importera det som behövs för att få en behaglig ålderdom. Ja, mer troligen det eller möjligen att ta med sig pengarna och flytta till solkusten.

Den investerare som inser detta, ser annorlunda på Japan som investeringsobjekt än den som bara tittar på den inledande kurvan. Den effekt demografi har är ämnet i en del tidigare inlägg, bland annat i "Nästa år blir vi färre som arbetar - hur ska man investera i den miljön?.

Fast visst finns både mätfel och statistikbeteenden 

I maj i år tittade jag på några artiklar i frågan "Indiens BNP-lyft bara luft?". Det går ju onekligen att fråga sig om allt stämmer när ett land har över 7 procents tillväxt och 5 procents kredittillväxt samtidigt som järnvägstransporterna fallit 7 procent och exporten minskat 19 procent.

Liknande frågor har ju tillväxten i Kina väckt. Landet är ett kärt ämne här på bloggen och jag vet inte vilket av de många inläggen i ämnet jag ska exemplifiera med. En ordentlig genomgång finns i  "Broken China blir ingen Chinastrophe 2016" medan mer snabba inblickar i deras udda ekonomiska och politiska värld exempelvis finns i "När smäller Kina" samt "Kina bortom räddning".

Rubrikerna säger väl en del om diskussionen. Det är inte en tillväxt på knappt 7 procent Kina numera förknippas med utan med frågan hur länge en ekonomi ingen ser som hållbar faktiskt håller.

Källa: Stockholms Universitet (ursäkta bildkvaliteten)

Självklart finns det omfattande fel med mätningar. Konstigt vore det annars, att mäta är ju per definition att försöka avbilda verkligheten med hjälp av siffror. Siffrorna är inte verkligheten, vilket är en viktig distinktion.

Det där blev väldigt tydligt på en föreläsning jag var på häromdagen, ursäkta den dåliga bildkvaliteten ovan - jag ska försöka återkomma med en bättre källhänvisning. Frågan var hur som helst - vad ska ingå i BNP? I Sovjet ingick bara varor. Tjänster var inte något fysiskt och därför inget som inkluderades. Det fick förstås långtgående effekter på styrningen.

I EU ingår prostitution, eftersom det är ett lagligt professionellt yrke i vissa länder, medan den egna städningen i hemmet förstås inte ingår. Det där är en känd diskussion, värd ett eget inlägg, då gärna kombinerad med frågan om sysselsättningsgrad. Det vill säga hur hög andel av befolkningen i arbetsför ålder (vad nu det är numera) som har ett betalt och registrerat arbete.

Här tänkte jag peka på en annan detalj. Av den tyvärr svårlästa bilden ovan framgår att beräknad omfattning av obetalt arbete, och därför ej inkluderat i BNP, motsvarar mer än hälften av BNP i Portugal.

Hur är det med vår kvintett länder då? Jodå, det rangordnar sig som väntat. Japan har följt av Italien den största andelen obetalt arbete som ligger utanför BNP. Tyskland och Sverige ligger i mitten medan USA ligger lägre (en överraskning för mig).

Med det framstår Japans problem ännu mer i en annan dager. Det går till och med att ifrågasätta om det är ett problem eller bara ett politiskt och individuellt (om än kollektivt summerat) val. Det har jag egentligen ingen aning om. För det visar inte siffrorna.

Alla kan bidra!

Julhandeln är uppstartad i hyper speed, som vanligt. Med den är det väl ett bra tillfälle att påminna om att det finns andra sätt att göra något bra. I senaste Sparpodden diskuterades senast vilken välgörenhet vi som tror på den positiva kraften i investeringar ska välja.

Jag har en kandidat – ge pengar till SOS Barnbyar och deras satsning på mikrolån till kvinnor. Om du gillar det jag skriver får du gärna ge mig en puff genom att skänka via min insamling (genom att klicka här eller i länken under inlägget).

För kanske är delningsekonomin mer ett modernt exempel på julfirande än någonsin cybermåndagar eller svarta fredagar. Alla kan bidra med något!

/Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Shareville här eller om du vill komma igång med Shareville via den här länken.

Om du gillar det jag skriver och filmar – visa det med ett bidrag till något riktigt bra!

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här