Portföljens utveckling (från start, risknivå & jfr SIXRX, se egen flik)

tisdag 6 december 2016

Det är ideologi inte post truth

Politiken är precis som den brukade vara. Gapig och ideologisk. Inte så konstigt då att fakta kommer i bakgrunden.




Extremister slopar gåvoskatten?

Donald Trump och andra kritiker av etablissemanget har satt journalister i en knepig situation. Hur ska man förhålla sig till de starka känslor all rapportering ger. Helt klart är att det som tills nyligen sågs som fakta och falsarium numera glidit samman. Ingen kan ha missat diskussionen om det som kallas post truth. Ett exempel finns i den här ledaren ur Washington Post - "Welcome to the post-truth presidency".

Jag tror den här tolkningen av samtiden både är fel och lite farlig. Inte minst för en investerare. Det leder nämligen tanken in i en ideologisk snarare än saklig diskussion. Det kan passa politiker men knappast den som vill analysera exempelvis ekonomin.

Det är en sak att klyftorna mellan olika samhällsgrupper och deras numera olika etablissemang vidgats. För självklart är Donald Trump, företrädarna för Brexiters eller ledningen för olika missnöjespartier runtom Europa ett slags elit. Numera företrädda av sin egen, alternativa, media. Lika självklart står traditionella politiska rörelser och media för ett annat förstås av sin världsbild färgat perspektiv.

Det där är bara en variant på striden om sanningen som alltid förts genom politik och media. Det räcker med att backa bandet till svenskt sjuttiotal och lägga Aftonbladet bredvid Svenska Dagbladet för att se det. Precis som då blir valet av media inte en fråga om relevans i nyhetsurval och kvalitet i fakta utan ett sätt att visa tillhörighet.

Ett tidens tecken är att det är populärt att bemöta argument inte med motargument utan med metaargument. Den som säger sig stå för en human flyktingmottagning är politiskt korrekt och den som ifrågasätter omfattande immigration är rasist. 


Djupa ideologiska konflikter är inget nytt men möjligen ovant för en generation som inte minns eran när Francos eller Stalins (beroende på sällskap) goda sidor kom upp som samtalsämne när alkoholen hade runnit till inpå småtimmarna. 

Den typen av diskussioner intresserade mig inte då och de intresserar mig inte nu. Främst för att de inte är diskussioner utan monologer, även om argumenten ibland spelas upp bredvid varandra. Det är förstås relevant att veta vad en vänsterpartist och en sverigedemokrat tycker om flyktingmottagande. Frågan är dock vad det tillför att höra argumenten en andra gång.

Jag har en teori om samtidens populism. Den bygger inte alls på att folk är dumma i huvudet, åtminstone inte mer än vi alltid varit. Den bygger på att vi redan vet vad alla ska säga och därför har vi slutat lyssna. I Washington Post är ett av citaten från en av de kampanjledare Trump sparkade, så här ser Corey Lewandowski på hur argumentationen byggdes upp.
“You guys took everything that Donald Trump said so literally, The American people didn’t. They understood it. They understood that sometimes — when you have a conversation with people . . . you’re going to say things, and sometimes you don’t have all the facts to back it up.”
Humor och tabubrott är ett sätt att vinna vår uppmärksamhet. I och med att åsikterna i sakfrågorna står så långt ifrån varandra spelar egentligen fakta ingen roll. Det blir ändå breda ideologiska penseldrag som avgör vem som vinner lyssnarnas hjärtan. Den som någon gång lockats att över en flaska rödvin argumentera med en övertygad kommunist vet vad jag menar. 


Problemet med att inte längre lyssna          

Vissa trivs i det här klimatet, egentligen oavsett politisk åskådning. Rallarsvingar är befriande, särskilt efter en lång period av intellektualisering, förhandling och juridifieriering av det som i grunden är åsikter.

Själv gör jag det inte. För i den högljudda och monotoma debatten drunkar alla resonemang. Jag är ideologiskt för handel, meningsutbyte och rörlighet runtom klotet. Det som samlas under namnet globalisering. Jag tror också att det är bra för ekonomin. Ståndpunkter som är spännande att nyansera och diskutera.

Det samma gäller egentligen för deras motsatser. Numera görs inte det. Exempelvis föreslår Donald Trump att gåvoskatten ska slopas och fastighetsskatten sänkas i USA. I amerikansk media har det här framställts som extrem höginkomsttagarpolitik långt från Ronald Reagans bredare skattesänkningar. Båda åtgärderna har genomförts i Sverige och bibehållits trots majoritetsskifte.


Politiken som nu genomförs får dock många mindre spektakulära konsekvenser, som att räntorna stiger och statliga skulder kan tränga ut företagens. Den sektor som gått sämst i USA i höst är fastighetssektorn och de även bland svenska småsparare populära REIT-fonderna.

Om det översattes till svenska förhållanden så skulle ökade statliga underskott kunna bli det som knäcker hushållens bolåneskulder. Där är vi inte nu men det är dit tangentens riktning pekar i global ekonomisk politik. Är det en önskad eller oönskad effekt att statens andel av ekonomins låneutrymme åter växer? Det borde åtminstone inte vara det för republikaner.

Den här förändringen som både är politisk och ekonomisk ryms inte i debatten. Lika lite som britterna förmår diskutera vad för slags utbyte de ska ha med resten av Europa. I och med att det inte diskuterades under folkomröstningen, som ju uttalat var för eller mot ett brittiskt medlemskap i EU, så finns det ingen kompass.

Varje försök att diskutera uppfattas då bara som undanflykter och jag är benägen att hålla med. För om du röstat för att lämna EU och vunnit - hur låter det då när "dina politiker" vill behålla fri rörlighet med EU och fortsätta betala någon form av avgift? Det går inte ens att diskutera, för du röstade bara om ideologin.

Precis som i Sveriges märkliga kärnkraftsomröstning en gång i tiden. Ideologiskt ville vi byta energiförsörjning. Praktiskt? Den frågan var inte utredd. Effekten? Inget hände.

Risken är att mycket lite händer nu med men i en omfattning vi inte kunnat föreställa oss. För tio år efter finanskrisen var förstås världen redo och i behov av utveckling. Det spelar nästan inte någon roll inom vilket område som avses. Mycket stannade upp när den globala ekonomin kraschade.

Kommer EU se över sin arbetsmarknadslagstiftning de närmaste åren? Knappast. Sin miljölagstiftning? Synen på jämställdhet? Troligen inte.  Kommer ökade tullar och fler handelshinder matchas av andra insatser för att öka handel inom eller mellan länder? Nej, gissningsvis inte.

Jag tillhör inte de som tror att det blir riktigt så mycket dålig politik som de mest oroliga oroar sig för. Däremot tror jag att det blir ett moratorium för den sansade vardagspolitiken. Det är illa nog, inte minst för oss investerare.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser 

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!


Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här 

5 kommentarer:

  1. Det som händer är en proteströrelse mot det skifte mot det som vi i Sverige benämer tjänstesamhället. I korthet innebär detta praktiken lätta,välbetalda,investeringstunga heltidjobb slås ut. Tänk skiftarbete på industri. I stället ökar antalet tjänsteyrket. I detta rymms främst reklam, resturang, varumärkerbyggare och andra konsulter. Dessutom ökar antalet osäkra och lågbetalda deltidstjänster kraftigt inom ex vård och resturang. Många klassiska medelklassjobb byts även ut mot programvara och logaritmer sk robottar. Detta är en utveckling som sker i både EU och USA. Sverige har än så länge klarat sig någorlunda bra då byggboom och fastighetsbubblan gett staten pengar att anställa folk direkt och indirekt.

    Men frågan är om vi inte får se en protestvåg även här om nästa finanskris slår till innan hösten 2018. Nån enkel lösning sitter ingen på, däremot pratar en del forskare om medborgarlön och helikopterpengar. Gissar att vi får höra mer om sånt närmaste åren.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut. De senaste åren har det ju på grund av oljeprisen blivit övertydligt i USA att både kvalificerade och enklare tjänstejobb ökat i omfattning medan klassiska industrijobb försvunnit. Det finns ju även en press på tjänstesektorn via automatisering, digitalisering och migration/tjänsteimport. ElefantbildeNu jag nyligen citerade är slående. Världens genomsnittliga medborgare har precis som de allra rikaste fått det mycket bättre medan de mogna ekonomiernas medel- och arbetarklass stått stilla i tjugo år.

      Ett konkret problem är att det är svårt att få en tidigare oljeborrare att sadla om till att sälja parfym på Macys. Så det har ju varit svårt att hålla uppe sysselsättningen. Det problemet löses bara halvdant genom att öppna de alltmer automatiserade fabrikerna igen.

      Radera
  2. Som investerare sitter jag lungt i råvaror och inväntar det fallet som kommer ske i dollar när FED tvingas till QE4.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske blir det som på åttiotalet ändå inflationen som löser skulderna.

      Radera
    2. Reallönesänkningar via inflation känns som en rimlig gissning.

      Radera

Featured Post

Senaste filmerna från vloggen

Här hittar du alltid senaste klippen från mina vloggar - 3 snabba och Sparskolan. Jag fyller även på med andra klipp och poddar dä...

Aktuella data från OECD

Reklam