Principer eller ansvarstagande?
Economist hade i senaste numret en intressant krönika om samtidens moral. Det låter ju onekligen lite högtravande men infallsvinkeln är betydligt mer praktisk. Ska beslut vila på principer eller ansvarstagande?Nu är det här ingen politisk blogg men för att ge lite sammanhang behövs några politiska exempel i dagens inlägg. Det är alltså inte uttryck för min åsikt åt ena eller andra hållet. Poängen är istället att visa hur resonemangen slår igenom på investeringar just nu. Dags för en liten utsvävning således.
Sverige ett ansvarspolitiskt land
I vår svenska och historiskt socialdemokratiskt färgade kontext är principer eller ansvar knappt ens en fråga. Vi är så vana vid att moral är ett högst realpolitiskt begrepp. Ett exempel - det är klassisk svensk politik att skatt ska tas ut progressivt, dvs. att den som tjänar mer ska betala en högre andel av sin lön i skatt och få tillbaka en lägre andel i exempelvis pensioner. Fast i det ingår också att principen inte ska tillämpas fullt ut på medelklassen, för då skulle den gruppen tappa förtroendet för systemet.Vi är så vana vid de där diskussionerna att det blir väldigt apart exempelvis att förespråka platt skatt av moraliska skäl (exempelvis kopplat till äganderätt och rättvisa). Trots att om skatten sattes tillräckligt högt så skulle den i första hand vara en omfördelning mellan medel- och höginkomsttagare och inte alls påverka nettobidragstagare i systemet. Det samma gäller för övrigt i andra änden av systemet. Det skulle kunna vara ett moraliskt, socialdemokratiskt, argument att staten garanterar samma belopp till alla vid sjukdom eller i pension. Det är det inte. För analysen är att medelklassens betalningsvilja skulle sjunka om de kände att de inte fick skydd för den skatt de betalar.
Det socialdemokratiska svaret till mer socialistiska strömningar är alltså inte att de har fel i sak utan i realiteten. Det är ansvarstagande för systemet att inte genomföra förändringen. Ett liknande argument om problemen med en plattare och lägre skatt var för övrigt en bärande tanke när nya moderaterna formade sin politik.
Det här innebär inte att principer saknas bara att det är underordnade ansvarstagandet. Svenska politiker har alltid tyckt olika om garanterat grundskydd, statens omfattning, äganderätt, migration och en massa andra frågor. Däremot har det enda från Saltsjöbadsavtalen på trettiotalet funnits en samförståndsanda mellan politik och arbetsmarknadens parter om att agera ansvarsfullt och med respekt för varandras beslutandeområden.
Ibland hamnar det där i skarp kontrast med andras val, som när Sverige valde att anpassa sig till omgivningen under andra världskriget. Det uppfattades inte som ett ansvarsfullt beslut att motsätta sig Tyskland. Något som gav principiella invändningar även när det begav. I samtiden finns en intensiv principiell diskussion om migration med vänsterpartiet, centern och (tidigare) miljöpartiet på ena sidan och främst sverigedemokraterna på andra sidan. För socialdemokraterna var det där en oerhört obekväm diskussion.
Med argument just om ansvarstagande har regeringen nu reglerat invandringen betydligt hårdare. Moderaterna straffades i den diskussionen när Fredrik Reinfeldt i senaste valet valde den principiella hållningen. De har nu gått tillbaka till en mer svenskt klassiskt ansvarsmoralisk hållning.
Vad har då det här med ekonomi att göra?
Tyskland ett principmoraliskt land
"Trust is the foundation of banking" enligt John Cryan. Uppenbarligen inte. För det har ingen för #DeutscheBank men ändå överlever den. https://t.co/3A2cp221xb— Gottodix (@Gottodix) 5 oktober 2016
I Tyskland är det inte alls lika givet att alltid anpassa sig till det som, åtminstone kortsiktigt vore bäst för samhället och därför ansvarstagande. När Angela Merkel sa att "det här klarar vi" om migrationsströmmen var det en principiell hållning av samma slag som när en majoritet av tyskarna tyckte att Grekland mycket väl kunde gå i konkurs.
Det är för övrigt 70 procent av tyskarna och en majoritet av politikerna som tycker att Deutsche Bank hellre bör i konkurs, oavsett konsekvenserna, än få statligt stöd. För den principfaste är det fel att lösa ut ett lands obetalda skulder, rädda en insolvent bank eller inte ta emot en flyktingström som flödar in över Europa. Förstås beroende på vilka principer man har.
En typisk tysk hållning är att något är rätt eller fel. Något som förstås inte minst bottnar i deras historiska erfarenhet av att göra riktigt ordentligt fel. Det finns ingen ansvarstagande nazism.
Världsekonomin har styrts med ansvarsetik
Det är inte så konstigt att Sverige har stortrivts i globaliseringen när ansvarsetik har styrt besluten. I Sverige skulle ingen någonsin på allvar överväga att låta banker gå i konkurs. Det är nästan en svensk konstform att klaga på storbanker men inte göra allt för mycket för att ändra systemen.IMF chief economist’s take on the global economy and policies to boost growth and make it inclusive #WEO https://t.co/y7fhHz452O pic.twitter.com/VvkqhoCZCx— IMF (@IMFNews) 4 oktober 2016
Ungefär så resonerar IMF. Det syns exempelvis i deras senaste World Outlook. Jag hoppas få tid att återkomma till den i ett längre inlägg men deras resonemang är ungefär att eftersom tillväxten och global efterfrågan fortfarande är för svag så måste alla stimulera ekonomin så kraftigt de kan.
IMF är helt medvetna om riskerna med skuldtillväxten i exempelvis Kina och förespråkar strukturella åtgärder. Principerna är dock inte viktigare än att ansvarstagandet går före. Därför bör länder som kan öka sin skulder och låta både penning- och finanspolitik vara expansiv. För att vara extra tydlig - IMF tycker alltså att allt högre skulder är principiellt fel men anser att realiteten gör att de behöver ökas.
Vilka är de största motståndarna till det resonemanget? Tyskarna förstås. Vilka argument använder IMF? Svaret är realpolitiska. Om inte stora stimulanser ges och gärna riktade till svagare grupper, så vinner grupper som IMF anser är dåliga för världsekonomin mark. Hit hör främst olika schatteringar av antiglobaliseringsrörelsen.
Det här är det resonemang socialdemokraterna alltid men även nya moderaterna använt om medelklassens beskattning. Det kan vara hit eller dit med principerna om det saknas en majoritet för deras genomförande.
Moralen och centralbankspolitiken
En återkommande fråga många läsare vill diskutera är centralbankernas stimulanspolitik. Både för att den ses som moraliskt fel och som ekonomiskt farlig.Det här var mitt inlägg i den diskussionen. I teorin kan en ekonomi nollställa eller förändra den ekonomiska fördelningen hur som helst utan att det automatiskt påverkar ekonomins funktionssätt. Allt beror på vad samhället, dess medborgare och omgivning accepterar. Det är därför marknaden fortfarande lånar ut till minusräntor till Japan och EU.
För en investerare är det här en oerhört svår miljö att förhålla sig till. För det kryper ofta in moraliska bedömningar i prissättningen. Det kan vara ansvarsmoraliska som att staten kan inte låta Deutsche Bank gå i konkurs. De kan också vara principetiska som att priserna på exempelvis bostäder kommer att falla när den upplevt orimliga belåningen sänks exempelvis genom slopade ränteavdrag.
Här finns det en hel uppsjö olika risker för en investerare som i grunden bara vill tjäna pengar. Den egna moralen kan påverka synen på vad som är en bra investering. Du kanske tyckte att det var rimligt att Swedbank tog ansvar för sina affärer och gick i konkurs 2008? I så fall underskattade du möjligheten att köpa aktien. Alternativt utgår du från att Deutsche Bank alltid kommer att räddas och missar att både tyska politiker och väljare sagt att de tänker de inte göra.
Visst de kanske ändrar sig men det är lätt att gå bort sig i antagandet att någon till slut kommer att (frivilligt eller av nöden) agera som man själv bedömer är rätt. Sett som investering är inte frågan om centralbankspolitiken är rätt utan vad den leder till och om den kommer att ändras.
Det oerhört svåra frågor att svara på, eftersom stabila demokratier inte varit i den här situationen tidigare. Helt klart verkar trenden, om inte politiken ändras, vara att på ett eller annat kommer spararna inte att få den betalning de ställt in sig på. Om det blir inflation, skuldnedskrivningar eller helikopterpengar som påverkar systemet är svårt att säga men nästan alla mekanismer verkar gå i samma riktning. Det finns ju ingen internationell diskussion om amorteringskrav.
Det är inte en moralisk fråga. Det är mer ett faktum. Däremot är en moralisk reaktion på händelserna fullt möjlig. Exempelvis att valda politiker byts ut.
Väljarna gör principiella val
Vi var ju tvungna, är det vanliga argumentet för ansvarsetik. Den ständiga förhandlingen och relativiseringen som den tankeramen leder till har länge vunnit väljare, som åtminstone vill slippa risken att få det sämre.Nyvaket ser marknaden vinnare (storföretagen) & förlorare (mindre bolag) på brexit. Som svensk ekonomi f EU.#svepol https://t.co/CuNhm6OZNV— Gottodix (@Gottodix) 5 oktober 2016
Det var ju det största argumentet för att britterna skulle stanna i EU - inte att det var rätt att vara med i EU utan att det vore ansvarslöst att lämna unionen. Till och med efter omröstningen har marknaden bibehållit perspektivet att britterna kommer agera ansvarsfullt, i betydelsen i realiteten knappt lämna EU.
När det då kommer utspel om att det blir en hard Brexit, dvs. att britterna till en början hoppar av hela EU med alla sina avtal och sedan bygger vidare från det, då blir effekten ett uppvaknande. Det blir det för en marknad som inte tog omröstningen på allvar men även för de som låtit sina principer råda.
För om britterna verkligen lämnar EU abrupt, så kommer storbolagen klara sig bra. De kan ju räkna med att pundet tar smällen och flytta produktion för att optimera utifrån givna förutsättningar. Däremot blir det i så fall tuffare för mindre bolag som plötsligt möter en mur av regleringar när de vill exportera. Med andra ord mycket likt Sverige innan vårt EU-inträde.
Fast vad händer när principfasta får makten?
Partiet som gjort opposition till målet har svårt att regera där de fått chansen. Möjligen tecken på en vändning.https://t.co/nzNkzfzPj2— Gottodix (@Gottodix) 5 oktober 2016
Nu finns det partier och politiker med starka principer och tunt ansvarsperspektiv i sin politik med starkt väljarstöd över hela världen. Donald Trump är tydligt emot klassisk frihandel, Ukip är emot EU, i Ungern är Fidesz är (bland annat) emot överstatligheten i EU, Sverigedemokraterna är ett av flera europeiska länder som är emot migration, AfD i Tyskland är förutom en hel del av ovanstående emot centralbankspolitiken (något för övrigt Trump också är).
Utan värderingar eller andra jämförelser mellan varandra i följande grupp så visst är det svårt att säga annat än att det finns en tydlig principiell hållning i den gruppen? Frågan ansvarsetikerna ställer sig är vad som händer om de kommer till makten. Deras argument skulle exempelvis kunna vara att titta på hur rörigt det blivit när 5-stjärnerörelsen i Italien fått inflytande.
Problemet, enligt ansvarsetikern, är att det inte är bara den som har andra principer som är förlorare när en principfast politik tar över. Det är alla, eftersom då fungerar inte systemen längre. Pyttsan svarar den principfaste. Det var verkligheten som knackade på - jag öppnade bara dörren.
Investeraren då? Jag hon eller han bör nog hålla ett mycket vaket öga på vem som tar makten. För oavsett vilket, så har vi en ekonomi som styrs av moral inte realitet.
Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser
Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här |
 |
| Bidra till en bättre värld och en glad bloggare |
Intressant!
SvaraRaderaMen apropå det här med om Tyskland bäst representeras av något slags principmoralistisk politik i stil med Merkel och flyktingfrågan eller snarare är mer realistiskt/pragmatiskt sett över tid: se den här artikeln.
Skillnaden mellan folk och politik :)
Radera