Riksbanken & politikerna gör visst ett bra jobb

Är det centralbankernas fel att det är social och politisk oro? Om det nu är det. Är det i så fall deras uppgift att göra något åt saken? Tveksamt.

Vem bestämmer vad som är misslyckat?

I gårdagens inlägg citerade jag "Thomas Franzén: Ekonomerna har ansvar för krisen" (SvD Näringsliv). Låt mig följa upp med ett annat citat ur den debattartikeln. Det är från Robert Bergqvist på SEB:

"Vi har hamnat i penningpolitisk ”kvicksand”! ”Läroböckerna” hjälper oss inte längre."

I artikeln tar Thomas Franzén sin utgångspunkt i teorierna om sekulär stagnation. En åldrande befolkning som sparar mycket men investerar lite. Det leder till arbetslöshet, populism och social oro enligt resonemanget i artikeln. Ungefär så lät det också i senaste World Outlook från IMF. Där politiska risker lyftes fram som ett av världens största problem just nu.

The first is political discord and inward-looking policies. The Brexit vote and the ongoing U.S. presidential election campaign have highlighted a fraying consensus about the benefits of cross-border economic integration. 

Concerns about the impact of foreign competition on jobs and wages in a context of weak growth have enhanced the appeal of protectionist policy approaches, with potential ramifications for global trade flows and integration more broadly. Concerns about unequal (and widening) income distribution are rising, fueled by weak income growth as productivity dynamics remain disappointing. 

Uncertainty about the evolution of these trends may lead firms to defer investment and hiring decisions, thus slowing near-term activity, while an inwardlooking policy shift could also stoke further crossborder political discord.

Det är för att råda bot på detta som en extremt expansiv penning- och finanspolitik har förts. Hur har det gått då? Det är inte ett mindre krig att skriva historien än att skapa den, så det beror förstås på vem som får svara.

Franzéns argument

I Franzéns artikel finns många invändningar mot den förda politiken som läsare av bloggen känner igen. Exempelvis att om förväntningar på räntor förblir låga så är det inte säkert att de gynnar investeringar, eftersom medborgare och stater då måste sätta av mer och konsumera mindre för att nå exempelvis mål för pensioner. Så här skriver Franzén:

Ekonomers kollektiva skuld består i att de med något undantag bortser från detta fel i sina rekommendationer om ekonomisk politik. Detta har lett till att de utgår ifrån att superexpansiv penning- och finanspolitik löser problemen. En politik som omedvetet syftar till att försöka tillgodose orimliga önskemål om avkastning på kapital, samtidigt som ekonomin växer med 2 à 3 procent realt med mycket låg inflation. Den leder till allvarliga konsekvenser för snedvridning i förmögenhets- och inkomstfördelning, arbetslöshet, sociala problem samt finansiella bubblor. Den ekonomiska politiken har blivit en väsentlig orsak till problemen. Inte lösningen.

Ett intressant argument för oss investerare är alltså att avkastningskraven enligt Franzén borde komma ned. Vi borde vänja oss vid lägre räntor. Det skulle i praktiken innebära att multiplarna, värdering, på framtida kassaflöden ska justeras upp. Högre P/E-tal på börsen som ett exempel, stigande bostadspriser är ett annat.

Logiken är att den som investerar inte längre kan förvänta sig samma avkastning. Ett enkelt exempel. Antag att den naturliga räntan ligger på noll, vilket bland annat FED varit inne på, och riskpremien på börsen ligger på 4-5 procent. Historiskt har avkastningskravet på börsen legat på 7-8 procent. Där har aktörerna på marknaden låtit de ligga kvar trots fallande räntor. Om det justeras ned, så ska börsens långsiktiga P/E-tal justeras upp från under 15 till över 20.
 

Invändningen

I sågningen av den förda politiken hinner Franzén även med släng till att Sverige hållit kronan så billig. Satt i sitt sammanhang kan det framstå, inte helt tydligt i artikeln, som om Franzén helst skulle se (något) högre räntor, lägre riskpremie på investeringar (då skulle p/e inte stiga) och dyrare krona. En motfråga är om sämre lönsamhet i svenska bolag och konkurrenskraft i Sverige skulle minska social oro? 

Den enkla motfrågan är vad skulle Sverige eller för den delen andra länder ha gjort istället efter finanskrisen? Hade den politiska oron blivit mindre om arbetslösheten hade fortsatt stiga och låntagare i större utsträckning sänkt sina lån med eller utan konkurser på vägen?

Det stora problemet tycker jag är bilden av ett misslyckande. Finanskrisen var helt klart en global genomklappning. Det är svårt att inte peka på brister i globaliseringen och otillräcklig reglering av finanssektorn som utlösande faktorer för krisen. Det framstår i efterhand som tydligt att kapital rört sig enklare än staterna kunde få grepp om. Den närmast oändliga raden av fusk och mygel detta ledde till verkar ha underskattats gravt. Paketering av dåliga lån, riggade priser på många marknader, skatteflykt i en omfattning som nästan är svår att greppa, för att nämna några exempel. 

Immigrants and their children account for the vast majority of growth in the U.S. workforce https://t.co/71hVX9qFfC 🔓 pic.twitter.com/29tJlr9JGN

— Real Time Economics (@WSJecon) 22 oktober 2016

Det verkar också ha funnits en acceleration i den kreditdrivna världsekonomin som driver på uppkomsten av bubblor. Däremot är det ett missförstånd att den export av kapital som främst flödade från mogna ekonomier till tillväxtländer skulle varit ett misslyckande. Den har liksom, migration till  exempelvis USA, bidragit till att öka en effektiv användning av världens resurser. Andelen kapital som används i investeringar i förhållande till andelen som höjer tillgångspriser är väsentligt högre i tillväxtländer än i mogna ekonomier. Det har i stor utsträckning varit vår del av världens problem att låga räntor höjt bostadspriser, även om effekten finns även i exempelvis Kina.

Det grundläggande flöde som behövs i ekonomin är att sparande i de åldrande delarna av världen på ett eller annat sätt når de outnyttjade resurserna i andra delar av världen. Om vi utnyttjar resursen som exempelvis en ung befolkning i Afrika utgör genom att exportera kapital och importera varor och tjänster eller om vi gör det genom migration är i mycket en smaksak. Åtminstone sett från ett strikt ekonomiskt perspektiv.

Om vi däremot avstår helt från handel, då har vi inte tillgodogjort oss den resursen. Istället blir vi färre som ska arbeta mer för att försörja fler. En omställning av produktion kan förstås slå mot olika grupper på olika sätt. Exemplet ovan med Afrika kan formuleras som att antingen tar de våra jobb eller också skeppar vi iväg våra jobb. Det skulle också kunna formuleras som att de räddar våra pensioner. Notera att det här inlägget inte berör integration. Det är förstås ingen, ekonomisk, vinst att flytta en person från krig och fattigdom till sysslolöshet och bidrag.  

En annan bild

Den som tittar på den enkla bilden från OECD:s i början av inlägget, får dock en annan bild av misslyckandet. OECD-widgeten finns för övrigt att leka med längst ned på sidan om du surfar via dator.

BNP har kommit upp och stabiliserats efter finanskrisen. Arbetslösheten har kommit ned. Underskotten i ekonomin minskar. Det häller gäller för hela OECD men alldeles särskilt för Sverige. Vi är en liten öppen ekonomi som drabbas hårt av störningar i världsekonomin. Det syns genom att vår ekonomi drabbades hårdare direkt vid finanskrisen. Sedan har dock Sverige under olika politisk ledning och en ofta kritiserad Riksbank faktiskt hållit BNP-tillväxten stabilt hög, sänkt arbetslösheten och i stort klarat statsbudgeten. Det är väl ett utmärkt resultat för den förda finans- och penningpolitiken?

Det är nog viktigt att hålla fast i den bilden för den som tror på den öppna världsekonomin. För bland de som ifrågasätter den förda politiken finns främst de som vill minska rörlighet och frihandel. Exempelvis anser ju Donald Trump att FED och Janet Yellen är en del av det korrupta etablissemanget. Det, samtidigt, som data ändå visar att det faktiskt är jobben som räddats genom den förda politiken.

De politiska riskerna med den självrannsakan ekonomerna ägnar sig åt just nu är stora. Det som verkar vara den rätta beskrivningen av samhällsutmaningarna är att automatisering, digitalisering och handel är en förutsättning för att vi i mogna ekonomier ska kunna se fram emot en trygg ålderdom. Den omställningen ger inte färre jobb men väl en växande tjänsteekonomi. I förändringen måste många göra svåra skiften. Det är inte så lätt att ha varit oljeborrare och sadla om till att sälja parfym på Macy´s.

Det är nog där politiker borde fokusera sina ansträngningar. Den förda stimulanspolitiken är nog varken lösningen eller problemet. Den är lindringen. För min del tror jag att den sociala oron hade varit större utan den penningpolitiska salvan.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser 

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!

Bidra till en bättre värld och en glad bloggare

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här