Kina - boom eller blom 2017?

Det blir en skuldkris i Kina men inte 2017. Däremot styr landet mot en devalvering och världen mot lägre efterfrågan än vi räknar med.

Kraschen en frågan om tajming

Hur länge kan en ekonomi ur balans vingla vidare? Jag har skrivit många inlägg om Kina här på bloggen. Hittills har slutsatsen jag dragit varit ett tag till. Det var bland annat det jag kom fram till i ett av bloggens mer genomarbetade Kinainlägg - "Broken China blir ingen Chinastrophe 2016".

Den genomgången hade jag mycket glädje av under året och min nu pågående makrouppdatering kändes det naturligt att ta en ny titt på läget i världens näst största ekonomi.

Källor: Economist & IMF

Utgångspunkten för de flesta analyser formulerades tydligt av Economist i maj - "The coming debt bust - It is a question of when, not if, real trouble will hit in China". Situationen är inte hållbar och många har bilder som den ovanstående som grund för domedagsscenarier.

Hur tänker Kinas ledning?

Der tar sin tid men Kina utvecklas.https://t.co/8DFJ8rf3oW

— Gottodix (@Gottodix) 29 december 2016

Som sig bör har dock även Kinas skulduppbyggnad sina särdrag. För det första är skulderna jämfört med andra länders numera höga skuldsättning inte så extrem. Däremot är Kina ett ovanligt fattigt land för att vara så högt belånat. Det är ett av skälen att tillväxten är viktig.

För andra är det i huvudsak kineser som privat eller via staten lånat ut till kinesiska bolag. För det tredje är Kinas ekonomi fortfarande hårt reglerad och finansmarknaden outvecklad, vilket ironiskt nog i många delar är en fördel i den uppkomna situationen. För det fjärde är Kina en diktatur med en politisk ledning som prioriterar stabilitet även på bekostnad av nödvändiga ekonomiska reformer.

Låt oss stanna till vid det sista. Vad vill Kinas ledning? Helt klart vill de göra något åt den höga skuldsättningen. I den trettonde femårsplanen citerad via IMF med min översättning, fastställs bland annat följande mål:

• Staten har annonserat kapacitetsneddragningar främst inom kol och stål
• Ett antal s.k. zombiebolag, skulddrivna företag utan lönsamhet, har identifierats
• Statligt ägda bolag (SOE) ska effektiviseras och till del privatiseras

En agenda som är otillräcklig enligt IMF. Mot den står även det som är de överordnade prioriteringarna för Kinas ledning det kommande året. Rimligt sammanfattade av Straitstimes även här i min översättning:

1. Ledarskapet runt den allt starkare president Xi Jinping ska bytas ut. 
2. Anti-korruptionssatsningen är överordnad andra reformer, eftersom statsapparaten anses fungera allt sämre
3. Övergången till en konsumtionsdriven från en exportdriven ekonomi ska fortsätta men tillväxten bibehållas

Det sista är gummiparagrafen. Den ska sannolikt läsas som att om tillväxten kan nås ska ekonomin fortsätta reformeras. Det var åtminstone betydelsen 2016. Då svängde Kina från att inledningsvis ha signalerat fortsatta reformer till att växla tillbaka till att öka lånen till de statliga bolagen och de stora infrastruktursatsningarna. 

En parentes är att USA kan fundera på hur de så småningom ska ta sig ur de infrastrukturprogram de nu bygger upp. Den typen av ekonomiska stimulanser har skapat bolagsstrukturer i Japan, Sydkorea och Kina som visat sig oerhört svår att bryta. Enkelt uttryckt är det inte lättare att lägga ned ett stålverk om tio år än det är idag. Snarare tvärtom, eftersom stålverket då har sugit upp alla krediter som kunde gått till ny företagsamhet. USA har faktiskt erfarenhet av detta från slutet på sjuttiotalet när bilindustrin hölls igång lite för länge.

Kina sitter alltså redan i skruvstädet. Den som tror att ledningen i Peking styr landets kurs på egen hand underskattar regionernas förmåga att driva situationen vidare i den riktning de själva bestämmer. Kina är betydligt mer lika EU än Ryssland i den bemärkelsen.

En utgångspunkt för analysen av situationen i Kina är alltså att den bara kan lösas genom en kris eller genom hög tillväxt. Allt däremellan leder bara till fortsatt skulduppbyggnad.

Omvärlden

Året då USA inledder ett & avslutar ett annat kallt krig? Putin in i värmen får medla växande bråk med Kina?https://t.co/x3ZVfYku7R via @FT

— Gottodix (@Gottodix) 25 december 2016

Den uppenbara, förändrade, faktorn inför 2017 är förstås Donald Trump. Ideologin bakom hans Kinapolitik skrev jag om häromdagen i "Investerarens guide till Trumps Kinapolitik". En slutsats från den genomgången är att USA inte i första hand siktar på att öka exporten till utan på att minska importen från Kina. Lägre världshandel helt enkelt. 

Kina har en liknande men omvänd agenda i sin ambition att styra över ekonomin just mot den amerikanska förebilden. Landet eftersträvar att få en mer inhemskt konsumtionsdriven ekonomi och minska sitt beroende av export. Det går framåt men långsamt och främst genom skulduppbyggnad. 

Kinesiska aktier i Hong Kong handlas till p/e 8. För billigt tycker Morgan Stanley.https://t.co/C92AQkjVqx via @FT

— Gottodix (@Gottodix) 28 december 2016

Ett problem som sällan diskuteras är den höga sparkvot som den åldrande kinesiska befolkningen har. Det här har tydliga likheter med Japan med den viktiga skillnaden att kinesernas sparalternativ är betydligt mer begränsade. Med ökande kontroll av kapitalflöden kanaliseras därför kapital in emot otillräckliga inhemska investeringsalternativ. Det ligger bakom att många kineser spekulerar i fastigheter och aktier. Indirekt är det även en förklaring till den investerings- och skulddrivna statliga bolagssektorn. De kan inte rationalisera, eftersom medborgarna inte har skyddsnät.

Däremot är inte allt kinesiskt överprissatt. De bubblor med absurda p/e-tal på börsen, som var ett tema 2016 gällde främst delar av börsen i Shanghai. Ett exempel på att det är småspararna som jagar avkastning, snarare än stora institutionella placerare.

Läsvärd: inte handelskrig utan technonationalism väntar om tullar höjs. Ger moral till att stjäla patent. https://t.co/ErE7qeROiw via @WSJ

— Gottodix (@Gottodix) 27 december 2016

Vad händer under 2017 då? Kina verkar inställt på att öka pressen på utländska bolag i Kina. Planen är att fortsätta bygga upp exempelvis egna varumärken som Huawei och Xiaomi. Något Ericsson och Apple börjat märka av.

Källa: IMF

Problemet är att den felviktade kinesiska industrin har stora överskott och ett lågt kapacitetsutnyttjande. Det gör att Kina för att slippa en skarp omställning med arbetslöshet som följd antingen måste fortsätta satsa på stora infrastrukturprojekt och driva på exporten. Troligtvis måste de göra bådadera.

Källa: TradingEconomics

Kinas valuta, reminbin eller yuan som den omväxlande benämns, har tappat 10 procent i värde mot dollarn efter att regimen lättade men inte helt släppte kopplingen till USA:s valuta. Den kopplingen har dock inneburit att Kinas valuta stärkts mot många andra valutor, exempelvis vår svenska krona.

#China has a considerable reserves buffer, but one which should not be taken for granted. Acc to 4cast, China could be toasted within 15mths pic.twitter.com/Ey3wbX8npT

— Holger Zschaepitz (@Schuldensuehner) 18 december 2016

Inför 2017 ligger det i luften att Kina lättar kopplingen till dollarn. Utvecklingen är redan igång när bland annat regimen sålt av stora mängder amerikanska statsobligationer och minskat dollarns vikt i sin valutakorg. Det i sin tur har varit ett av skälen till den snabba amerikanska ränteuppgången. Även kinesiska bolag har minskat sin skuldsättning i dollar. 

Ekonomin just nu

Källa: IMF

Precis när detta skrivs ser det faktiskt lite ljusare ut i kinesisk ekonomi. Inte minst har exporten tagit fart, som framgår av "FTCR China Export Index climbs in December on rising volumes - Measure of export activity up on a jump in volumes and new orders" (FT).

Källa: TradingEconomics

Det där riktigt allvarliga signalerna finns inte i andra mått heller. Inflationen ligger stabilt och tillväxten, om än skulddriven och möjligen aningen skönmålad, ligger ändå stabilt. Inhemsk konsumtion stiger stadigt i en takt som säkert uppskattas av regimen. Den delen av omställningen går ändå rätt ok.

#China’s official 2% #Inflation doesn’t tell whole story. Masks a surge in living costs felt by influential citizens https://t.co/5OGIPaloQp pic.twitter.com/aNrtUv5UlB

— Holger Zschaepitz (@Schuldensuehner) 23 december 2016

Till problemen hör att den heta bostadsmarknaden gör det allt dyrare att bo. Inflationsförväntningarna är också snabbt på väg uppåt, enligt Bloomberg. Nackdelarna med att snabbt öka skulderna märks således i många delar av ekonomin. Tillgångsbubblorna bidrar också till att fler skulle beröras om en välbehövlig åtstramning kom.

Källa: OECD

Så här sammanfattar OECD läget inför det kommande åren.

• En mycket expansiv finanspolitik håller uppe tillväxten men den faller ändå till 6,1 procent 2018
• Konsumtionen går fortsatt bra, urbaniseringen fortsätter och huspriserna i stora städer fortsätter stiga fort. Särskilt bra går det för e-handel och turism.
• Importen minskar när inhemsk produktion ökar och exporten hålls tillbaka av svag konkurrenskraft
• Industrin har fortsatt stora problem med dålig lönsamhet och överkapacitet
• Skuldsättningen till företag är ett allvarligt problem, som kräver omfattande åtgärder (vilket jag återkommer till nedan).
• Stora kapitalutflöden inför en väntad kommande devalvering pressar regimen som möter den med olika sätt att begränsa rörligheten på kapital (inklusive att förbjuda den)
• Statliga åtgärder för att minska kapitalutflöden ger problem genom att de höjer lånen i olönsamma bolag.
• Obalansen mellan investeringar i olönsamma statliga bolag och för låga investeringar i lönsamma privata bolag växer

 Economist sammanfattar nuläget för de kommande åren så här:

The Chinese Communist Party is preparing for a major reshuffle in 2017 that we expect to strengthen the president, Xi Jinping. We are cautious on economic prospects. Real GDP is forecast to slow to 6.2% in 2017, from 6.7% this year, and we anticipate a period of low growth in 2018-19, when we expect the authorities to take steps to tame an unsustainable build-up in debt. Growth will slow to 4.3% a year on average in those years, but some recovery is likely subsequently as investment rebounds.

Vore det inte för skulderna, så skulle utsikterna för Kina var rimligt enkla att förutsäga. Likt många andra produktionstunga ekonomier före dem behöver de löpande devalveringar för att bibehålla sin konkurrenskraft, eftersom det finns en förväntan på ständigt nominellt stigande löner i ekonomin. Inte olikt Sverige på 70- och 80-talen.


Innan jag själv sammanfattar basscenariot kommer här ännu en extern genomgång, från The Conference Board. Den är mer inriktad på Kinas omgivning. Slutsatsen är att det blir lägre tillväxt än vi vant oss vid men att regionen trots allt är den snabbaste växande. Det stora skiftet är att länderna allt mindre kan luta sig mot kvantitativa faktorer, som en växande befolkning och inflöde av kapital och alltmer måste växa genom kvalitativa faktorer som högre produktivitet. Det vill säga i många delar ser hela Asiens utveckling ut som Kinas men tidsmässigt förskjuten. De kringliggande länderna ligger längre bak i sin utveckling.

Några slutsatser inför 2017 om bubblan inte spricker

Källa: Världsbanken

En delslutsats av den här genomgången är att nu är reminbin för dyr och under 2017 kommer den på ett eller annat sätt att förlora i värde. Det har stor effekt på svenska verkstadsbolag. Det är också tydligt att Kina inte framöver på samma sätt kan förväntas driva efterfrågan på råvaror och inom industrin.

Personligen har jag svårt att se att nettot av USA:s ökade stimulanser och förändringarna i Kina skulle bli positivt för efterfrågan på råvaror och maskiner. De tullar som nu införs i både USA och EU kommer förstås matchas av kinesisk protektionism.

Om Kina, i linje med sina intentioner, åtminstone delvis lyckas bromsa bolagens olönsamma och skuldfinansierade investeringar, då kan inte svenska verkstadsbolag räkna med stigande försäljning i Asien. Lägg till det att de stora överskotten av kol, stål, aluminium med mera måste dumpas någon annanstans än i väst och även andra tillväxtmarknader lär bli svårare att exportera till för bolagen i väst. Föga överraskande var Kinas första drag efter att Trump blev vald utspel om mer frihandel med länderna kring stilla havet.

Däremot ökar den inhemska efterfrågan snabbt och kanske inte dämpas alltför mycket även om det blir en devalvering, eftersom den delvis är driven av ökande skulder, löner och tillgångspriser. Möjligen skulle reformer av hushållens tillgång till finansmarknaden även kunna bidra till ett effektivare och därmed något lägre sparande.

Sedan minskas effekten för utländska bolag av konsumtionsboomen av ökad protektionism och stöd till kinesiska varumärken men effekten blir sannolikt ändå positiv exempelvis för Apple, HM, Vitrolife och BMW, för att ta fyra bolag vi äger. Av dessa är nog förutsättningarna bäst för Vitrolife, eftersom de säljer produkter som kinesiska bolag haft svårt att med god kvalitet kopiera.

Kina löste stålkrisen med Trumponomics redan 2016. Inget liknande väntar 2017 & omvärlden har höjt tullarna.https://t.co/MDb8xBGCAq via @FT

— Gottodix (@Gottodix) 28 december 2016

Bolagens dilemma

Källa: IMF

Problemet med basscenariot ovan är att det inte är stabilt. Jag tillhör, som jag inledde med, dem som övertygats om att Kinas ekonomiska struktur inte kan lösas med mindre än en hård omställning möjligen till och med en rejäl krasch. Alternativet är en zombiefiering av hela ekonomin, motsvarande den som inträffade i Japan.

Den väsentliga skillnaden är att det klarade det demokratiska japanska samhället medan det är mer tveksamt om det kinesiska skulle klara det. För Japan har ändå haft sparade medel att hålla en god levnadsstandard för sin åldrande befolkning. I och med att kinesernas sparande är låst i den egna dåligt fungerande ekonomin, så finns inte samma ventiler. Snarare vandrar tankarna till sovjetiskt åttiotal, där det blev en ekonomisk nödvändighet att åtgärda de statliga kolosser som dominerade ekonomin.

Så vad är problemet? Beskrivningen i det följande, liksom hela inlägget, bygger till stora delar på  "Resolving China’s Corporate Debt Problem" (IMF).

Enkelt uttryckt hålls kinesisk ekonomi igång genom att kapital tillförs statliga bolag med dålig lönsamhet. De lånar till och mer kapital än de behöver till investeringar och räntebetalningar. Mellanskillnaden lånar de själva ut via långa kredittider och skuggbanksystemet.

Det går att se det här överflödet på kapital som något positivt. Det underlättar ju investeringar, vilket varit ett problem i resten av världen. Helt klart har kinesiska skuldfinansierade investeringar bidragit till att dämpa de globala effekterna av finanskrisen. Vissa tror till och med att problemen är övergående och att Kina kan gasa sig ur problemen. Det vill säga att på sikt ger investeringarna avkastning, ungefär som när Sverige byggde järnväg på 1800-talet. Ett notoriskt olönsamt projekt som var till stor nytta för landet.

Källa: IMF

Antagligen är dock så stor del av investeringarna olönsamma även från ett samhällsperspektiv att de i längden snarare leder till konkurser än tillväxt. Faktum är att även om de leder till tillväxt på sikt, leder de till en statlig bolagssektor som måste omstruktureras med nedläggningar och kapacitetsneddragningar av gigantiska mått.

Källa: IMF

Som framgår av kurvorna ovan är belåningen högre och lönsamheten lägre i statliga bolag. Ändå lånar det till lägre kostnad än de privata bolagen. Det förstärker felallokeringen av kapital och de statliga bolagen plockar alltså arbitrage från staten genom att på olika sätt låna vidare till den privata sektorn. Positivt i så måtto att kapitalet ändå hamnar rätt till slut men negativt, eftersom även privata bolag då dras in i eventuella konkurser som drabbar statliga bolag.

Källa: IMF

Situationen förvärras dessutom år för år. Det beror dels på att de statliga bolagen får allt högre skulder att finansiera, dels på fallande lönsamhet. Vid vilken nivå bolagen går från att, i någon mening, fungera till att gå i konkurs eller bli zombiebolag är förstås svårt att säga. 

Helt klart blir de statliga bolagen snabbt alltmer beroende av nya lån från staten. Den reformering som IMF föreslår är att börja skilja ut dåliga bolag och att snabbt införa olika former av socialförsäkringar för att dämpa effekten av kommande neddragningar. 

Ett stort problem är att många av de löpande besluten att öka skulderna fattas av regionerna. Ett annat alltmer alarmerande problem är att bolagen inte längre kan hitta lönsamma investeringar utan istället själva köper tillgångar. Kombinationen av snabbt stigande skulder och fallande lönsamhet var det som utlöste de andra finanskriserna i bilden högst upp i det här inlägget. 

Det är det här Economist menar med att frågan är inte om utan när Kinas skuldbubbla brister. Av det skäl som angetts ovan kan inte heller regimen på något meningsfullt sätt mer än bromsa problemen. Den sociala omställningen är för stor. Det här syntes 2016 när, trots andra löften, skulderna fortsatte öka i bolagssektorn i oförminskad takt.

Det är alltså inte alarmistiskt att säga att till slut spricker bubblan i Kina. Snarare är det ett exempel på det som ofta är fallet i ekonomiska analyser. Det går att se vad som händer men inte när och i vilken form. Så var det med finanskrisen som centralbanker, många ekonomer och en hel del investerare förutsåg men som ingen kunde förhindra eller greppa omfattningen av.

Hur nära är smällen? 

Källa: IMF

Kina har ett relativt rent och outvecklat banksystem. På många sätt vore det därför att föredra om landet tog smällen nu snarare än senare. Finansieringen kommer främst via inlåning i banksystemet och kanske kunde konkurser bland de statliga bolagen med efterföljande problem för bankerna lösas genom insättningsgarantier och liknande.

Överhuvudtaget har Kina fortfarande stora möjligheter att på olika sätt flytta skulder från de statliga bolagen till statens balansräkning. Den japanska lösningen på problemen skulle kunna minska effekterna av en omställning väsentligt på kort sikt och är ett av skälen att Kina inte behöver utgöra en akut risk för världsekonomin 2017.

Samtidigt växer andra delar av finansieringen allt snabbare. Särskilt den växande andelen oreglerade finansiella institut leder till att det blir svårare att smärtfritt lösa ut de statliga bolagen. I några fall har regimen i Peking låtit mindre konkurser slå igenom för att signalera effekterna till regionerna och öka deras ansvarstagande.

På det hela taget är det ändå troligt att staten förblir en underförstådd garant för större delen av lånen i den kinesiska ekonomin. Det hindrar en omställning men dämpar å andra sidan kortsiktigt riskerna i systemet.

Källa: IMF

En risk i systemet är tillförlitligheten i data. Grafen ovan visar att andelen lån som inte betalas (non performing) och lån med betalningsproblem ligger relativt konstant enligt IMF medan potentiellt dåliga lån fortsätter stiga. Förklaringen är att räntorna statliga bolag betalar är tillräckligt låga.

Källa: IMF

IMF visar i sin genomgång att kreditbetygen i Kina inte fungerar. Över 90 procent av inhemska företagsobligationer är rankade som AA eller högre. En jämfört med omvärlden men framför allt med fakta om vinster med mera helt orealistisk nivå. Det går alltså att utgå från att läget i kinesiska statliga bolag ser väsentligt sämre ut än vad som redovisas.

För att sammanfatta är alltså läget i kinesiska statliga bolag redan vid akuta nivåer och det är bara genom fortsatt ökande lån som situationen kan upprätthållas. I och med att staten inte i tillräcklig omfattning reformerar industrin eskalerar problemen. Det är dock möjligt så länge finansieringen främst kommer från inhemska källor som det statligt styrda banksystemet.

Det som är nytt i år är att valutareserverna börjar se aningen ansträngda ut, även om de fortfarande är stora. Med en otillräcklig konkurrenskraft, dålig lönsamhet och redan stora stimulanser är det bara devalveringen av reminbin som återstår.

Vad kommer att hända?

Jag brukar jämföra Kina med Sverige på in emot 90-talskrisen. Det finns en ohållbar obalans, som alla är medvetna om. Den växer successivt men det är oklart när bubblan brister. I Sverige talar vi fortfarande om det misslyckade kronförsvaret. Antagligen är Kina nära något liknande men förstås i en helt annan skala.

Om 2017 blir året när det händer är inte självklart men för att det inte ska hända måste i så fall Kina fortsätta pumpa in mer kapital i sina olönsamma statliga bolag och öka deras skulder. Det leder till fortsatt överkapacitet som ska placeras någonstans på jordklotet.

Det som skulle kunna starta en smäll beskrivs i "China debt: long time coming (FT). Skuldnivåerna är höga men inte orimliga. Däremot framstår kraschen som oundviklig. Ett tilltagande problem är att privat sparande alltmer förs över till förmögenhetsförvaltning inom skuggbanksystemet. Det har under flera år adderat ett nytt problem till företagsbubblan. En bubbla i tillgångspriser. Om exempelvis spekulationen i bostäder snabbt skulle bromsa in, så skulle det slå även mot bolagen. Det finns redan spökstäder som byggts utan att någon flyttat in i Kina.

Faller förtroendet för den typen av inhemska investeringar är det en stubintråd som skulle kunna tända smällen. Det här påminner om andra bubblor, som beskrivs i första grafen ovan. Kreditgapet mellan BNP och skulderna hos företag och hushåll växer snabbt och ligger, enligt en rapport från BIS i somras, redan alarmerande högt. Det gör systemet alltmer beroende av förtroendefaktorer, det vill säga att skulderna framstår som trovärdiga. Det i sin tur leder till de plötsliga händelser när det systemet vänder ned, som vid bostadskraschen i Spanien exempelvis.

Fast vad händer om det smäller. Det vill säga om det blir en snabb inbromsning eventuellt med nedläggningar av statliga bolag? Economist bygger vidare på samma IMF-artikel som jag och beskriver läget så här;

• Hela Kinas skuldnivå är inte exceptionellt hög i en (numera allmänt hög) internationell jämförelse
• Kina har ett mindre komplext finanssystem än t.ex. USA. Det blir därför en ekonomisk implosion snarare än en den finansiella smällen efter finanskrisen.
• Exponeringen mot utlandet är också mindre än i exempelvis motsvarande kriser i Thailand och Sydkorea
• Det blir dock inte så utdraget som Japans zombiefiering, eftersom kapitalutflöden går snabbare och slår hårdare i Kina

Mina reflektioner

Jag är något mer negativ i år än förra året vid den här tiden, då jag räknade med att Kina skulle klara sig utan större störningar ett år till. Skillnaden nu verkar inte vara att 2017 blir året då det kraschar utan snarare att det blir året då systemet på allvar börjar reagera på riskerna.

Ingen av de artiklar jag läst är inne på något annat än att Kina kommer att bromsa den globala tillväxttakten de närmaste åren. En devalvering framstår som närmast omöjlig att undvika, åtminstone mot dollarn. Därmed verkar vägen med tullar och andra begränsningar i världshandeln ligga öppen. Så här långt verkar det ändå mest handla om råvaror och industri. Det är även där de största produktionsöverskotten i den kinesiska ekonomin finns, även om de är mer spritt till hela ekonomin än vad som framkommit.

Min inriktning för 2017 när det gäller Kina är att

• Det kommer en devalvering
• Landet sänker internationell råvaru- och industrieftefrågan mer än USA höjer den
• Konsumtionen är en fortsatt intressant nisch att satsa på för investerare men främst i delar där kinesiska bolag inte etablerat en stark marknadsnärvaro

Det här kommer i sin tur, precis som 2015, göra det svårare att höja räntor och släppa stimulanser på andra marknader. Exempelvis i Europa. Det lågintensiva valutakrig som pågått de senaste åren verkar bestå. Samtidigt är det ändå en uppgång i världskonjunkturen. Paradoxalt nog hela Europa ta ett steg mot de vi i Sverige upplevt länge - lägre räntor än ekonomin behöver.

Eller som Michael Corleone konstaterar i Gudfadern 3:

Just when I thought I was out...they pull me back in.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser. 

Kolla gärna in Sparskolan också. Där är det senaste inlägget "Därför rusade Vitrolife"

Senaste krönikan till Nordnet var "Börsens nyårsraketer"

I förra numret av Värdepappret var senaste inlägget "Inget är så coolt som försäkring"

Som vanligt vill jag också puffa för att om ni gillar det jag skriver och filmar och vill bidra till något bra - lägg en slant på min insamling till SOS Barnbyar. Det gör skillnad!

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här