Läsarfråga: funkar trendföljande strategier?

Följ trenden och bli en vinnare. Är det så lätt? Svarare på den svåraste läsarfrågan.

Frågan

Hej igen!

Återigen, tack för en bra blogg och ett bra twitterflöde!

En galen tanke slog mig och jag kan inte riktigt bli av med den.. När man tittar på ett SMA200 på OMXS30 så ser man tydligt att när denna är i uppåtgående trend så bör man (långsiktigt) vara exponerad mot aktiemarknaden och motsatt så bör man inte vara exponerad då trenden är nedåtgående. Varför inte använda detta som signal för att byta mellan en mini future long / mini future short med hävstång? Med en hävstång på exempelvis x5 så borde väl avkastningen bli väldigt god över tid (man kan ju byta papper då hävstången sjunker pga ökningen) jämfört mot index? Jag inser såklart att det blir en galen volatilitet i depån som antagligen är outhärdlig.. Men med tanke på hur tydligt trenden visas med ett SMA200 så känns strategin i teorin ganska robust (en mini future urholkar ju dessutom inte värdet på samma sätt som Xact-ETF:erna vid en slagig börs).

Vad säger du? Har jag hittat guldägget eller har jag till sist tappat det lilla förstånd jag en gång hade?

Mvh

Tanken med momentum

Trendföljande strategier (momentum) är populära och inte så dumt tänkta. De tillhör kandidaterna till vinstdrivande börsstrategier och den kanske allra vanligaste är att koppla köp och sälj just till börsens glidande medelvärde på 200 dagar (jag har funderat på om det går att spela på att istället ligga med 199 dagar, eftersom så många har den här strategin). Nåja, till saken. Det kan absolut finnas trögheter i prisbildningen som gör att aktier trendar uppåt och nedåt. Samtidigt tycker jag det är viktigt att ha tanken i bakhuvudet att det inte finns pengamaskiner. Det kan finnas strukturer på marknaden som den skicklige investeraren kan bygga en strategi kring men jag har inte sett några hållbara bevis på att det finns någon där det går att helt slå på autopiloten.

Går det att bygga en egen sedelpress?

Några intressanta investeringsstrategier har behandlats här på bloggen - bland annat i det här inlägget
"Smart beta? Ja, på kort sikt". För den som vill utveckla sitt investerarliv åt det här hållet rekommenderar jag även Investerarfysikern samt den på senaste tiden ofta här på bloggen ofta citerade Kavastu. Han noterade för övrigt ett intressant fenomen om den s.k. månadseffekten på sin blogg - den har förändrats eller möjligen till och med försvunnit. Troligen genom att den blivit tillräckligt spridd. Det är precis den slutsats Finacial Times drar i sin genomgång av vinnande strategier i det citerade inlägget ovan.

Det är inte bara bolag som endast är tillfälligt prissatta -  det verkar även gälla själva prissättningsmekanismen. Under perioder kan det finnas marknadsmisslyckanden men när de investerare upptäcker detta hittar de sätt att utnyttja dem. Det kan också vara så att det som verkar vara en vinnande strategi, inte är det när avkastningen justeras för verklig risk.

Vår egen portfölj som exempel

Jag brukar ta vår portfölj som exempel på båda fenomenen. Vi har haft en, till synes, oförklarad hög överavkastning de senaste åren. Det finns minst tre fenomen som kan tala emot att det är långsiktigt hållbart. Det kan bero på att jag underskattade riskerna med att "spela" på centralbankernas agerande. Kanske var risken för en total krasch större under eurokrisen eller grexit än vi tog hänsyn till? Det får vi aldrig veta, eftersom världen trillade ut såsom vi hade placerat pengarna.

Det andra är att vi kanske hade en förmåga att förstå centralbankernas agerande men att det inte är långsiktigt värdefullt. Numera fattar ju (nästan) alla att ECB kommer pumpa in mer pengar. Dessutom kanske vår specialitet försvinner eller vänds till något negativt - för är det bra med en centralbanksstyrd ekonomi. För det tredje kanske det fanns någon annan, för mig osynlig, förklaringsfaktor. Jag har till exempel funderat på om det faktum att vi ofta legat med 10-20 procent småbolag i portföljen kanske är det som råkat ge det fina resultatet.

Slutord

Så här kan det mycket väl vara med momentum också. Kanske avspeglar det att risken gradvis sjunker i en uppgång (och priserna stiger) - det går oftast bra men det kan gå sämre än man tror. Det är också så att strategin kan underprestera  längre än man tror - flera decennier i själva verket som framgår av "Why moving average are risky" (Market Watch).

För min del är jag absolut ingen motståndare till olika tekniska strategier. Däremot tror jag aldrig det får drivas av en blind tro på tekniken. Det gäller för övrigt alla andra strategier också - verkligheten måste få plats på kartan. Lite respekt tror jag ändå man får ha för att forskningen tvivlar på att vi investerare är så skickliga som vi själva tror - vilket jag skrivit om i t.ex. "I snitt slår apan indexfonden".

Så mitt svar på frågan är kör gärna momentum men inte blint och antagligen inte med hävstång.

Insikten att börsens kompass inte fungerar

Alla famlar efter kartan men sanningen är att ingen vet vad som pågår i världsekonomin just nu. Den sura karamellen måste nog både björnar och tjurar suga i sig om de inte ska gå bort sig 2016.

Slutet efter sju goda år?

Det finns något bibliskt över tanken att en konjunktur- och börscykel är 7 år. Det inte bara för att de sammanfaller med Josefs drömtolkning om magra och feta år i Första Moseboken. Det är också för att det nästan blivit en religiös sanning att så här fungerar marknaden. Den är religiös för att argumenten handlar mer om tro och erfarenhet än framåtblickande fakta och det är en sanning helt enkelt för att det verkat stämma. Mystiskt med andra ord.

Det är inte heller en fråga av teoretiskt värde någonstans ute i periferin. Tvärtom skär den rakt in i den börsoro som nu råder efter just sju goda år. Exempelvis var det en av frågorna Janet Yellen fick på presskonferensen efter FED-mötet i december. Hon trodde inte på teorin om att konjunkturen automatiskt tappar orken ungefär vid den här tidpunkten i sin cykel. Det är helt tydligt att tanken på en självuppfyllande björnmarknad som nu drar ned hela ekonomin är starkt förankrad runt om i världen. Kanske så starkt att det blir en självuppfyllande profetia. Sedan kanske det ändå finns skäl att en konjunktur mattas efter ett antal år. Slutligen kan det förstås vara så att just den här konjunkturen, av sina helt egna skäl är på väg att ta slut.

Att en nedgång inletts tror exempelvis Arne Talving (Kavastu), som är specialist på börscykler, och som jag ska diskutera börsen med på Nordnet Live om några veckor. Sälj allt utom säkra företagsobligationer är också rådet, som jag citerat tidigare, från banken RBS till sina kunder. Så visst kan det vara så.

Jag har tidigare sagt att vi är placerade för en fortsatt sidledes swingmarknad i år och det gäller fortfarande. Arne har inte saknat argument för sin bild i år och jag fick vatten på min kvarn när ECB ännu en gång kunde sparka upp börsen några procent i slutet på förra veckan.

För min del, ser jag en ekonomi som just nu är i konstant obalans - det i sig självt gör att man behöver vara ödmjuk för att det kan ta vägen åt lite olika håll. Om något har jag blivit mer negativ i år, inte av börsnedgången utan för att det nu är två ekonomier den amerikanska och kinesiska som tillsynes är fast i problem som inte går att lösa med mindre än en kris. I det första fallet är det en ohållbar uppdelning mellan konsumtion och investeringar, i det andra är det skuldfinansierade dåliga investeringar som måste rensas ut. Det känns ju sådär att det är Europa, Japan och några tillväxtländer som ska lösa ut ekvationen nu.

En obehaglig aktuell artikel är "Recession Signs Are Flashing Red - Declines in industrial production, corporate profits, stock market typically point to contraction. But not always, and this may be one of those times" (Wsj). Det här citatet från chefekonomen på IMF Maurice Obstfeld sammanfattar även min inställning:

“It is going to be a year of great challenges. Unless the key transitions in the world economy are successfully navigated, global growth could be derailed.”

Logiken som försvann

Den makromodell jag använder - här från Makrobedömning q1 2016: det kraschar inte (ännu)

Nåja, jag tänkte inte fördjupa den diskussionen just idag. Istället tänkte jag titta på bakgrunden till teorin om börscykler, varför den inte stämmer längre och om det finns någon vägledning om vad som händer istället - så, ok. på ett sätt kommer jag väl ändå in på diskussionen som citatet ovan pekar ut.

Källa: Fidelity

De två bilderna ovan illustrerar problemet. Den övre visar hur ekonomins utbuds- och efterfrågesida hänger ihop. Den nedre visar den klassiska investeringsklockan, här i en version från Fidelity. Tanken är att konjunkturcykler uppstår för att efterfrågan och utbud pendlar om varandra i en förutsägbar takt. Efter en krasch är inflation och tillväxt låg. Sedan växer efterfrågan men det finns ingen nämnvärd brist i ekonomin men vart efter tillväxten tilltar blir det allt svårare att få tag i arbetskraft, kapital, råvaror och tekniska innovationer till ett rimligt pris. Konjunkturen tänjs ut och en inflationen drar iväg - ofta alldeles innan fallet. Så var exempelvis fallet när Riksbanken, alldeles för sent, höjde räntan 2007. Sedan faller, eller rasar, tillgångspriser och den reala ekonomin backar tillbaka i en välbehövlig avkylning. Det går inte längre att finansiera vad som helst med hänvisning till ännu mer tillväxt. Därefter börjar allt om igen.

Det är den här cykeln som det funnits argument för att den tar 6-8 år och som reflekterats i börscykler och erfarenheter som att börsen ser nedgången ett halvår tidigare (även om så inte var fallet 2007, som jag skrev om i "Är börsen en indikator på att ekonomin kraschar?").

Nuläget är minst sagt annorlunda

Källa: Wsj

Hur ser det då ut med inflationen nu när vi, kanske, närmar oss kraschen? Eller för den delen med priset på råvaror? Titta på kurvan på inflationen ovan jämför med teorierna bakom investeringsklockan. En riktigt intressant aktuell artikel är "Who’s afraid of cheap oil?" (Economist). Den innehåller mycket men det jag tänkte plocka upp här är iakttagelsen att det utbudsrelaterade fallet i oljepris inte stöttat världsekonomin som det brukar. Lågt oljepris leder dels till lägre investeringar i råvaror, dels till ökad konsumtion och investeringar i andra sektorer. Den senare effekten brukar normalt vara klart större och nettot därför att ekonomin växer. Den här gången har dock fallet i investeringar kommit men konsumenterna har sparat istället för att använda pengarna.

Det trycker ned tillväxten. En intressant detalj är att det här är en klassisk konflikt mellan keynesianer och monetarister - ser medborgare och företag igenom en skulddriven expansion eller inte? Keynes anhängare anser att det gör de inte och därför kan staten låna till konsumtion nu och sätta fart på ekonomin. Milton Friedman däremot menade att det gör det visst - om staten lånar, så anpassar medborgarna sin konsumtion för att täcka framtida återbetalningar. Det som verkar ha hänt nu är att många runt om i världen anar att skulderna kommer behöva komma ned. Ingen vill dock amortera när räntorna är så låga, därför stannar den ökade disponibla inkomsten i kontanter eller i köpa av tillgångar som aktier.

Det blir som beskrivs i makrobilden ovan ett gigantiskt läckage från den reala ekonomin till den finansiella. Samtidigt finns det inte så många andra sätt att stimulera ekonomin än att låta kranen rinna. För om den stängs av så blir de outnyttjade resurserna ännu större. En något ökad konsumtion och lite högre företagsinvesteringar är bättre än inget alls. Samtidigt talar även centralbankerna med kluven tunga.

Ta vår egen Riksbank som exempel. Å ena sidan trycker de på med minusräntor, QE och snart kanske valutainterventioner. Å andra sidan vill de att hushållen sänker sina skulder och bankerna stärker sina balansräkningar. En enkel fråga - om hushållen gör det och hela världen svämmar över i överutbud, varför ska då bankerna låna ut till företagen och varför ska de i sin tur investera mer? Det är därför lätt att förstå rubriken "Economic Unease Puts Top Central Bankers Under Renewed Pressure - Tumbling oil prices, unstable stock markets and slower growth in China heighten calls to keep interest rates low and bolster easy-money policies" (wsj).

Det enkla och det svåra

Om investeringar faller snabbare än konsumtionen ökar finns i princip bara en lösning för att förhindra en nedåtgående spiral - det är att pumpa in mer kapital i ekonomin. Om det är så nedgången i oljepriset och oron på tillgångsmarknader tolkas så har i princip centralbankerna inget val. I den meningen är det enkelt att tolka händelseförloppet. Det var inte oväntat att ECB skulle agera förra veckan, exempelvis har det varit många inlägg här på bloggen om detta.

Vi lever i en ekvation där centralbankerna försöker få en till en jämn ökning i investeringar och konsumtion. När det ser ut att fungera kommer räntehöjningar upp på agendan och när det inte fungerar blir det mer stimulanser. Så länge det här pågår gäller inte den klassiska börscykeln. Det är den här logiken som för mig gör börsen till en gunga av swing trades.

Frågan är dock hur länge det kan pågå. Antingen borde det till slut fungera och då ska ekonomin normaliseras eller också fungerar det inte och då blir det en skulddriven krasch. Däremot är den klassiska konjunkturnedgången långt borta. För det finns ingen brist som driver upp priser och bromsar produktion.

Problemet just nu är att ingen riktigt vet varken hur en normalisering ser ut, om det blir en krasch eller om vi ens är ute ur centralbankseran ännu. Det en investerare måste förhålla sig till är att här tog kartan slut. Ett kan man dock konstatera och det är att den gamla investeringsklockan inte ger vägledning längre. Ur led är tiden.

Börjar fundera på ABB

Vi är på väg ur GE. Där såg kraftdelen starkast ut. Kan det vara dags för ABB? Bolaget kan ju vara på gång att delas.

Ett kinderägg av olika case

Källa: Börsdata respektive ABB (med mina anteckningar)

Jag har bara börjat titta på ABB. Det går dock inte att komma ifrån att bolaget är i ett intressant läge. En artikel jag läste i veckan var "ABB måste ta krafttag" (Di). Det verkar som om planerna på att stycka ABB och antingen dela ut eller sälja kraftdelen förstärks alltmer vart efter svenskarnas grepp stärks i bolaget. Det är antagligen en industriellt bra affär och helt säkert en som åtminstone kortsiktigt skapar värde för aktieägarna. Den här renodlingen har alla förutsättningar att driva priset.

På ett sätt är det ett ok skäl att gå in i aktien bara på den grunden att Cevian är inne och försöker driva på en förändring. Jag har tidigare ok erfarenheter av att ta rygg på dem, först i Danske Bank och sedan i Volvo (där jag klev ur vid en rätt ok tidpunkt men nu åter klivit in).

Sunda verksamhetsdelar

Ett annat intressant skäl att titta på aktien är att, trots allt, är automatisering en av de stora framtidsbranscherna. Det är lite bortglömt nu men i Tyskland var länge det stora samtalsämnet industri 4.0. Ingenstans är sakernas och tjänsternas internet så närvarande som på verkstadsgolven. Kraftsidan, särskilt från alternativa energikällor, var därtill den ljusaste punkten GE:s rapport häromdagen.

Återstår transporter och infrastruktur - här ser det väl inte lika självklart ut men mycket beror på konjunkturen. Håller den takten kan det bli riktigt bra, där är det nog Europa som står för uppsidan medan förhoppningarna om överraskningar nu ligger på tillväxtländerna. Med det sagt framgår förstås risken i caset. Det här är ett bolag som helt tydligt berörs av det som nu skakar på börsen. Å andra sidan kan man då även säga att uppsidan följer med.

Inte uppenbart pressade värderingar

Nästa fråga är förstås om ABB är dyrt. P/E (ttm) på 14 och en direktavkastning på 4,5 procent, enligt Börsdata, skrämmer inte. Tvärtom. Det blir förstås en avvägning mot riskerna att det är räknat på vinster som skulle kan falla. Med andra ord en gissning på konjunkturen. Den är upp till var och en att ta ställning till, för min del tycker jag fortfarande att neutralt är den bästa gissningen. Det vill säga att det tuggar på ett tag till.

En viktig utgångspunkt i det sammanhanget tycker jag är att aktien inte pressats allt för mycket i den uppgång som redan varit. Så vitt jag kan se verkar så inte vara fallet. Tittar man på ABB i börsdata framträder ett mönster som är typiskt för många verkstadsbolag. 2011 framstår som året då allt skulle normaliseras (dvs. gå tillbaka till tiden för finanskrisen). Det gör det inte och efter 2012 börjar en frikoppling av värderingen från tidigare värderingslogik träda fram.

Mina första tankar

I ABB:s fall är det en övergång till stabila, lägre, marginaler men en ok försäljningsutveckling som driver lönsamheten. Det verkar inte heller varit en ökad belåning (och återköp) som hållit uppe kursen. Sett både till aktiekurs och avkastning på eget kapital verkar det också varit en stabil period. Precis som för många andra bolag gick det lite för snabbt uppåt i början på förra året när alla trodde på en snabbt förbättrad europeisk konjunktur. Rensa för den toppen och det är mycket som ser ganska stabilt ut i bolag och aktie.

Kvar är då en investering med bra direktavkastning, ett möjligt värdedrivande case och sunda verksamhetsdelar. Utan att ha fördjupat mig så mycket tycker jag det ser rätt bra ut.

Viktiga rapporten från GE imponerade inte

Allt mer cirklar gamarna över amerikansk industri. Vill det sig illa blir vinstfall här det som utlöser det riktiga raset - så hur gick det när giganten GE rapporterade. Sådär, är svaret.

Står still i motvinden

Vinsten, på 0,52 dollar per aktie, blev högre men försäljningen, ned 1 procent för industridelen, lägre än väntat när GE rapporterade idag. Positivt var att orderingången ökade 3 procent för industridelen.

Aktien föll, men rasade inte när rapporten kom. Rubrikerna från mina två husorgan kan få sätta bilden: "Oil Prices Weigh on GE’s Core Business - Profit falls in five of eight industrial business units; shares edge lower" (Wsj) och "GE warns of slowing China sales and slump in oil prices - Aviation and power sector sales help quarterly revenues creep higher and profit jump by 21%" (FT).

Det någorlunda ok resultatet i fjärde kvartalet avslutade ett starkt år för GE. Valutamotvinden har dock delvis dolt detta - fjärde kvartalet var exempelvis vinsten från industriverksamheten upp 3 procent organiskt men ned 6 procent när valutaeffekten räknades in. Lägg därtill att GE är en stor industrikoncern med en betydande exponering mot olja, så har det förstås varit ett tufft klimat. Det är lätt att förstå att svagare amerikanska industribolag snart går på knäna.

GE lyckades dock ändå nå tillväxt i industrisegmenten och försäljningen av övriga delar har gått långt bättre än förväntat. Den stegvisa försäljningen av GE Capital har rullat på över förväntan både i takt och till det pris GE fått för de sålda delarna. Den svenskbekanta försäljningen av vitvarorna gav först böter från Electrolux när affären avbröts och sedan ett högre försäljningspris när verksamheten såldes till Kina. Precis som i svensk verkstad har dock lägre kostnader för finansiering och inköp tillsammans med neddragningar och i viss utsträckning effektiviseringar inneburit höjda marginaler.

Mina rapportfrågor

För oss har det här inneburit att ett värdecase i renodlingen av verksamheten gett ok avkastning men inte mer sedan vi gick in i våras. Frågan är hur utsikterna ser ut framåt

Inför rapporten tog jag med mig tre frågor.

• Är det läge att lämna amerikansk industri?
• Hur ser branschmixen ut just nu?
• Har GE fortfarande bolagsspecifik medvind?

Segmenten går isär om man tittar framåt

Källa: GE

Tittar man framåt är det en minst sagt splittrad bild som ges av GE. Nu är en stor del av omstruktureringen gjord. Kvar är ett en välskött industrikoncern.

Tittar jag på min första rapportfråga, så ser det förvånansvärt bra ut för amerikansk industri. Orderingången är ok i de flesta segment och en oförändrad försäljningstillväxt på 3 procent kanske inte glänser men det är ok. Skulle dollarn försvagas finns absolut en uppsida. Jag noterar dock dels att det är servicedelen som växer inte försäljningen av maskiner. Det är ett tecken, så gott som något, på att det börjar bromsa in. Det samma gäller att att transportdelen förväntas minska.

Den starkaste varningssignalen är dock att oljedelen redan förra året befann sig i fritt fall. Där lär det snart vara fullskalig kris. Jag är därför lite skeptisk till att en nedgång på 10-15 procent i år räcker. Det ska sägas att det även fanns en del positivt i rapporten som att försäljningen sista kvartalet växte på tillväxtmarknader. Däremot är det oroande att orderingången föll både i USA och Europa.

Mina slutsatser

Nej, det här var inte vad jag hoppats på. Jag tycker GE:s rapport snarare stärkte bilden av att en nedgång är på väg än lugnade genom att den ännu inte inträffat. Det finns en tråd att dra i och det är att kraftdelen går så pass bra. Här finns ju ett intressant bolag på hemmaplan i form av ABB. För GE:s del känner jag att mycket av det positiva redan gjorts och att det riktiga lyftet tyvärr doldes av ett tufft år. I nästa steg kan det döljas av en svårare konjunktur.

Det börjar kännas som att det kan vara dags att stiga av. Det är ett fint bolag, så vi får se. Jag sålde dock en del direkt på rapporten.

Läsarfråga: vart tar pengarna som lämnar börsen vägen?

Fick en intressant fråga - var tar alla pengarna vägen som lämnar börsen. Och så en till - kommer de tillbaka snart?

Frågan

Hej,

idé till inlägg som du säkert kan besvara :) Vars (norrländska) ska allt kapital ta vägen nu i denna bearmarket? Fortfarande låga räntor... Tidigare har det ju nämnts som att vi har bara ett bra alternativ, aktier.

undrade V på Twitter

Cash is king

Källa: Fidelity

Det klassiska svaret enligt investeringsklockan är att i kris gäller cash. Delvis gäller det nu med, som framgår av "Pensions, Mutual Funds Turn Back to Cash - Market concerns, tide of retirees drive shift" (Wsj) och flera andra aktuella artiklar. Det är dock i längden ohållbart att mot en avgift eller framtida inflation förvalta pengar genom att stoppa dem i madrassen.

En intressant aspekt av det framgår av den här artikeln - "Free Lunch: Market mayhem mystery - $4tn here, $4tn there, and soon you’re talking about real money" (FT). Den sätter ord på det som den här bloggen påpekat flera gånger - ekonomiska data matchar inte oron just nu. Det är en åsikt även Goldman Sachs framför, här i en artikel på FT. Det blir en dragkamp mellan ekonomer och marknad. 

Om inte marknaden backar upp börsfallet med hårda fakta snart kommer kontanterna inte stanna vid sidlinjen och det blir en vändning. Om däremot allt kapital som nu dras tillbaka faktiskt knäcker någon väsentlig del av ekonomin blir det björnarna på marknaden som vinner slaget. 

Krympande balansräkningar hos sedelpressarna

Precis som i somras är det främst trycket på tillväxtländerna som rusar uppåt. De sitter fast i stora skulder i dollar kombinerat med stort utflöde av kapital som pressar ned valutan och förvärrar situationen. Länderna tvingas då intervenera genom att köpa utländsk valuta och det blir motsatsen till centralbankernas kvantitativa lättnader - en kreditkontraktion. Det går att läsa mer om här "EM borrowing costs rise as credit fears grow - Weaker local currencies raise cost of servicing dollar-denominated debt" (FT). Pengarna försvinner när centralbankernas balansräkningar krymper. Ett slags amortering kan man säga. En särskild poäng är att hela det monetära systemet är byggt kring att andra aktörer kan låna ut multiplar på de kapital centralbankerna ger ut - så det blir en hävstång upp och ned när centralbankerna agerar. Det var därför ECB klev in med mer pengar i höstas och FED avvaktade med höjningen. Beloppen blir för stora.

Tillbaka till klockan

Ett annat ställe att gömma pengar är i det som kallas defensive value. Det kan vara nyttighetsbolag men även t.ex. dagligvaruhandel. Det har stämt hyggligt, som jag skrev om häromdagen, men en del är dyrt sedan tidigare. Ett populärt alternativ är statsobligationer och bolagsobligationer med vad som uppfattas som låg risk. De stiger nu i värde och räntorna på de här obligationerna rasar (medan mer räntorna på mer osäkra papper går åt andra hållet). 

Ett annat problem är att tiden är ur led. I en vanliga konjunkturcykel skulle det nu råda brist på kapital, arbetskraft, råvaror och ny teknik. Det gör det inte, så vi har knappt någon inflation och den udda situationen att nästan allt finns i överflöd. Det borde förstås göra oss rika (och det är ett av skälen att jag har lite svårt att tro på en riktigt djup nedgång med mindre än att vi talar om en skuldkris).

Utan inflation blir egentligen exempelvis guld ointressant, eftersom dess främsta egenskap är att bevara värde bättre än kontanter. Nu har dock guldet ändå fått en renässans. Det beror på att räntorna är negativa och säkrare valutor redan pressade av en växande efterfrågan. Så dit har det också flutit ut en hel del kapital. I ett längre perspektiv har av samma skäl andra tillgångspriser som konst och bostäder pressats uppåt. 

Vad händer nu?

Den stora frågan är den som kan formuleras som slaget mellan ekonomer och marknad. Ytterst är inte det här den typen av konjunkturcykel vi vant oss vid genom decennierna. Den där i vilken låga priser och låg efterfrågan går över i höga priser och hög efterfrågan som investeringsklockan beskriver. En del menar att vi nu istället lever skuldcykel - "The never-ending story" (Economist) - upp och ned eller möjligen runt världen varv på varv. 

Jag har försökt formulera det här i några inlägg - det är svårt att veta vart det tar vägen. Inte för att det skulle vara omöjligt varken sett till bolag, trender eller makro utan helt enkelt för att ingen vet hur många varv karusellen kan snurra. Det är inte lika enkelt som vi vant oss vid att förutspå var börsen tar vägen i en upp- eller nedgång sent i cykeln. 

Mycket hänger på om mer kapital knuffas in från centralbanker eller andra och vissa tvivlar ju på hur länge det kan pågå. Så när jag skriver att jag inte vet - så menar jag att jag vet att jag inte vet, för det gör ingen just nu. Den förklaring, vid sidan av effekten på pressen från tillväxtländerna, jag tycker funkar bäst är den som beskrivs som "normal doesn't mean nice". Det kanske är så att det vi upplever just nu är det sätt som mängden kapital ska minskas och andra överskott långsamt ska dras ned. 

I så fall kommer den vanliga ekonomin tuffa på rätt bra medan börsen får det tungt. Piketty baklänges.

Ett litet inlägg om Svenska Handelsbanken

Dissat bankaktier länge - men man är ju inte sämre än att man kan ändra sig. En liten titt på pärlan Handelsbanken kostar jag på mig.

Min kärlek till bankaktier

Bankaktier har varit en favorit under åren jag investerat aktivt. Danske Bank blev en fin affär och Deutsche Bank blev i slutändan också bra (efter många bedrövelser på vägen). Därtill har det gett medvind mot index när vi valt bort svenska banker de senaste året. Det jag gillar med bankaktier är att de så ofta går att se case upp eller ned som sedan slår igenom under en lång tid. Det är helt enkelt ett lite långsammare tillgångsslag än, säg, råvaror eller fingeravtrycksläsare.

Den stora nedsidan

Källa: Avanza

Med inlägg som, "Varning för bankaktier", "Svenska banker har passerat zenit", "Högre räntor kan visst slå mot bankaktier" och "Världens banker skruvar i tysthet upp riskerna igen" kan man tro att jag är en foliehatt som tror oroar mig för den stora kraschen. Så är det inte riktigt. Det finns latenta skuldkriser lita varstans, och Sverige är inget undantag.

Däremot är det inget jag ser i det som pågår just nu. Bankerna har gått om kapital (även om de bygger på deras egna beräkningar) och inget i det som nu händer i världsekonomin är särskilt nära kopplat till den del av den svenska ekonomin som är överskuldsatt - hushållen. Nya regler skulle kunna utlösa en olycka men i stort sett är det inte en ny finanskris som i närtid är problemet.

Det som däremot sett och ser tufft ut är vad som ska hålla uppe och helst expandera bankernas balansräkningar och avkastningen på eget kapital framöver. Kärnan i den nuvarande krisen är låga eller närmast obefintliga investeringsbehov i företagssektorn. Hushållens skulder får svårt att växa vidare i den nuvarande takten. Lägg till det stegvis förändrade och skärpta kapitalkrav. Det är fortfarande så att Sverige helt missat den internationella trend mot mindre banker. Helt omöjligt att den kommer hit är det dock inte - amorteringskraven är ett exempel. Diskussionerna om att komplettera bankernas egna kapitalmått med mer generella som andel eget kapital är ett annat.

Lägg till det att digitaliseringen av finansiella tjänster, även i svag konkurrens, i längden kan leda till lägre priser. Det tror ju åtminstone Björn Wahlroos. Kanske är de starka svenska bankerna dinosaurier men då ska man tänka på att den arten härskade på jorden i 165 miljoner år.

Enkel värdering

Källa: Börsdata

Handelsbanken är som bekant en fin bank med en, för branschen, alldeles egen affärsmodell i sin kyrktornsprincip. Jag tänkte inte orda så mycket om den med den är framgångsrik. Det här var en artikel som drog lite i smilbanden - "Small businesses prefer challenger banks to high street rivals" (FT). De fyra stora bankerna utmanas av små spelare med bättre service - varav en är Handelsbanken. Ja, precis så ser det ut i England. 

Vad är ett eget kapital som avkastar en viss summa värt? Jag har tidigare använt ovanstående enkla resonemangsbaserade värderingsmodell för tillgångsbolag som inte är så lätta att kopiera. Just nu har Handelsbanken knappt 12 procent i avkastning på eget kapital och värderas till drygt 12 gånger vinsten. Omvänt (e/p) motsvarar det ett avkastningskrav på drygt 8 procent. Handelsbanken har 6 procent i utdelning, så vinsten behöver inte rusa särskilt mycket för att klara av det. 

Jag skrev ju dock att bankernas vinster kan pressas framöver. Nja, frågan är om det inte främst är vinsttillväxten som pressas - för här kommer det låga konkurrenstrycket in (vad än Wahlroos säger). Det kan bli svårt att låna ut så värst mycket mer men den befintliga verksamheten har goda möjligheter att ticka på, åtminstone blir det bedömningen för mig som inte ser stora kreditförluster på himlen i närtid. Lägg till det lite tillväxt, exempelvis från England och kanske något från företag och hushåll. Det är trots allt 3-4 procents tillväxt, låg inflation och därmed gissningsvis lönedriven reallöneökning. 

Guldlock och björnen

De negativa räntorna kan nog stiga lite och lätta trycket på bankernas inlåning. Däremot har jag svängt om högre svenska räntor i närtid. Det känns långt borta. Det här kan bli det som i engelska affärstidningar kallas för goldilocks med vilket avses när Guldlock serverar gröten och den är "just right" - passande nog till björnar. Nu kan bankerna hamna i läget att ekonomin stabiliserar sig i ett låginflations- och lågränteläge men med hyggliga regionala utsikter. Det är nog precis där bankerna vill vara just nu.

Det skulle göra dem till en konkurrent till säkra företagsobligationer - vilket näst efter kontanter och guld verkar vara favoriten just nu. Jämfört med dem, för att åter ta stöd av Björn Wahlroos, ser bankerna billiga ut. Fan tro't.  

Läsarfråga: ska jag satsa på årets enda vinnarsektor?

Upp idag men minnet kanske ändå räcker till frågan - finns det någonstans att gömmas sig just nu? Tittar till kraftbolagen för att se om de är ett alternativ.

Frågan

I en kommentar till "Q&A: börsen swing, korrektion eller krasch?" fick jag följande fråga:

Tack för ett bra inlägg. Vad tror du om Fortum och energibranschen?

Rakt på sak. Är årets enda vinnarbransch på S&P500 något att investera i där eller här hemma?

Vad är utiliteter?

Basbehovens infrastruktur brukar samlas under den slarviga översättningen utiliteter. Ett alternativ är den lite vaga begreppet nyttigheter. Det vi talar om är distributörer av sådant som el och vatten. Jag tycker egentligen att telekom och betalningssystem hör hit men de har av olika skäl lyckats trassla sig in i finare index. Allt du inte kan vara utan och behöver i princip hela tiden, skulle kunna vara en beskrivning.

Hur värderas utiliteter?

En typisk egenskap för de här bolagen är höga fasta kostnader (investeringar) och sedan låga eller inga rörliga kostnader. Det är därför ofta naturliga monopol och staten har lagt mycket tid på att reglera marknaderna. Specialmyndigheter, prisreglering och hård övervakning från konkurrensmyndigheter hör till spelet. Fast dit hör också (periodvis) säkra intäkter, som tidvis kan värderas som om det vore obligationer. Det var de här bolagen med vallgrav (moat) runt sig som Warren Buffet lyft fram som underskattade. En del i hans strategi har varit att genom hög belåning (i försäkringsverksamheten) få bra avkastning även på små men säkra kassaflöden i stabila bolag.

Källa: SectorSpdr och Nordnet

Egenskapen som tröskande avkastningsmaskiner är skälet att utiliteter gått upp på den oroliga amerikanska börsen. Det har stämt väl in i den risk off som RBS fick sätta ord på när de häromdagen rekommenderade sina kunder att sälja allt utom säkra företagsobligationer.

Det europeiska problemet

Fortum är ett bra exempel på att europeiska kraftbolag haft det tufft länge. Förklaringen är att precis de myndigheter och kunder som en gång grävde den lönsamma vallgraven nu snarare utgör trupper som befäst slotten och svälter ut dess kungar. Ett bra exempel är den svenska debatten om huruvida kärnkraften ska räddas undan den skatt som verkar lyckas med det folkomröstningen 1980 inte resulterade i - en avveckling.

Det ser dock likadant ut i hela Europa. I olika utsträckning, med Tyskland i spetsen, har politiker subventionerat en energiomställning samtidigt som ingen hade räknat med att traditionella energislag som kol och olja skulle rasa i pris. Därtill har energimarknaderna länkats samman och industrin gått igenom en lång strukturell nedgång, som slagit extra brutalt mot den energikrävande basindustrin. Till och med vädret har varit emot bolagen med flera varma vintrar.

I Europa är kraftbolagen därför snarast en del av det råvaruras som varit temat de senaste åren - för stort utbud, för låg efterfrågan och alla inlåsta i gjorda investeringar är visan som lett till gigantiska nedskrivningar. Med Vattenfalls galna affärer med i tätklungan.

Hur är det med alternativa energibolag då? Även där har det varit tufft men främst på grund av att låga elpriser gjort branschen helt beroende av statliga beslut. Ett känt exempel är när italienska regeringen med ett pennstreck ändrade förutsättningarna för solenergiproducenten Etrion.      

Något att spekulera i?

Det går absolut att spekulera i att energin kommer tillbaka kraftbolagens aktier. Precis som det går att fundera på argument för att oljan snart bottnat. Problemet är att det inte är en defensiv investering. Tvärtom. Det är snarare en spekulation i en konjunkturuppgång. Om jag däremot tittade på en marknad där det såg annorlunda ut, kanske den amerikanska, så skulle jag fundera på om jag trodde på ännu mer flykt från risk. I så fall kunde jag kanske vara intresserad.

När det gäller de alternativa energikällorna kommer jag att tänka på en av våra sämsta placeringar. För många år sedan hade jag läst på att efterfrågan på vatten steg snabbare än någon annan råvara i världen och köpte därför en miljöfond specialiserad på just vatteninvesteringar. Trots att påståendet var korrekt blev inte avkastningen på, den av Morningstar topprankade, fonden något att hurra för. Det var då, precis som nu, alldeles för mycket annat som styrde lönsamheten i innehaven. Historien har en lite rolig avslutning för till slut steg ändå kursen ordentligt. När jag tittade efter varför var det för att det största bolag fonden ägde även sålde vapen.

Så vad skulle jag köpa om jag letade efter kvaliteterna i klassiska nyttighetsbolag? Jag skulle nog följa RBS råd och trots låg avkastning satsa på säkra företagsobligationer. Ville jag istället få del av en tillfrisknad europeisk industri och kraftförsörjning skulle jag satsa på ABB. Caset med att sälja delen Power Grids ser inte så dum ut, senast beskriven idag av Dagens Industri.