Slutet för den klassiska bankinvesteringen

Värdepappret låter skribenterna skriva till punkt. Det är riktigt roligt att få bottna när man dyker ned i ett ämne. Här är min bankanalys från förra numret.

Bantade banker

Tre trender drar åt samma håll – framtidens banker är mindre än gårdagens. Vinnare blir de som lyckas behålla affärerna med de höga marginalerna och säljer kunddata dyrt till de nya konkurrenterna.

Förändringens vindar, eller?

En bank är värd det du betalar för det egna kapitalet. Det avgörs av vilken avkastning du får på hela kapitalet och vilken hävstång du klarar givet dina risker. Den som, likt Kenny, gräver vidare ser faktorer som låga kostnader, växande balansräkningar hos kunderna och inte alltför hård priskonkurrens med andra i branschen.

Den som istället tittar på nyhetsflödet kring komponenterna i den modellen ser snabbt något intressant. Under ytan ligger det ett stort förändringstryck på en av de sektorer i ekonomin som under decennier för att inte säga århundranden varit mest styrd av traditioner och upparbetade relationer till kunder och stater. Trenderna är många och skiftande. Det är allt från testamenten för att staten snabbt ska kunna avveckla banker som går dåligt till att Apple tar över betalningsförmedlingen.

Samtidigt tänker den erfarne att det här inte är den första stora vågen av förändringar som sköljer över banksektorn. På åttiotalet inleddes en omreglering av finansmarknader världen över. Den möjliggjorde bland annat nya former för och ökad tillgång på lånefinansiering. Här hemma var en skattereform en annan starkt bidragande orsak till att en förändrad bank- och fastighetsmarknad växte fram. Genom fusioner klev den nya storbanken GotaBanken in på scenen. Nu skulle de gamla omoderna affärsmodellerna för att tjäna pengar på pengar städas ut. Ledord i förändringen var - då som nu - förändrad teknik, branschöverskridande lösningar, smarta sätt att höja hävstången i belåningen genom att föra kunder och långivare närmare varandra samt olika sätt att paketera om och sälja vidare riskerna.

Det slutade i en av de två finanskriser Sverige genomlevt på den i sammanhanget korta tiden av 25 år. Efter många sorger och bedrövelser på vägen var vinnarna de traditionella bankerna med de starka varumärkena och beprövade affärsmodellerna. Vi är nog många som vuxit upp med känslan av att tiden går, storbankerna består. När det gungar till finns staten i bakgrunden och ställer allt till rätta.

I den här miljön ser man ibland en investeringsmodell, som känns som tagen ur filmen Matrix. Den går ut på att köpa de traditionella bankerna efter varje krasch, sedan växla över till utmanarna – som GotaBanken då eller Lending Club nu – under uppgången och bara behålla Handelsbanken när riskerna blir för höga. Värdeinvesteraren kanske inte lockas av de senare leden men många vill nog som Warren Buffet gjorde efter finanskrisen köpa då tilltufsade Wells Fargo och Goldman Sachs till reapriser för att sedan se historien upprepa sig och aktiekurserna rusa.

Den modellen har sina poänger men det finns en risk om antagandet i botten är att historien bara går runt och aldrig går framåt.

Reklam: Prenumerera genom att klicka här

Antagandet om den eviga kreditexpansionen

Källa: Fed St Louis

Den underliggande efterfrågan en bank möter är behovet att kanalisera resurser till och från olika delar av ekonomin. Sparande och lån är kärnan men även betalningar och tjänster som ger förutsättningar för finansiering är i grunden beroende av samma två underliggande och sammankopplade faktorer.

Den ena är aktiviteten i ekonomin. Hur mycket intäkter är det som behöver sparas? Vad är efterfrågan på investeringar? Hur många betalningstransaktioner behöver processas och hur många företagsaffärer ska göras? Den andra är ekonomins storlek och tillväxt. Hur stor är balansräkningen för stat, hushåll och företag? Vilken hävstång har ekonomin, dvs. hur höga lån har hushåll, företag och stater?

Ett antagande i Matrix-modellen för investeringar ovan är att det finansiella systemet visserligen överhettas ibland men att underliggande finns det en tillväxt i efterfrågan på bankernas tjänster. Så har det också sett ut i decennier.

Grafen ovan visar skuldtillväxten för hushåll, företag och staten i USA sedan början av sjuttiotalet. Det är klart det har varit en mycket bra marknad för den som förmedlar lån. Den andra axeln visar statens skulder som andel av BNP. Hävstången, belåningen i ekonomin, har gradvis dragits upp. Så här ser det ut även för företag och hushåll och över hela världen. Konsultbolaget McKinsey kom förra året med en uppmärksammad rapport. Från år 2000 till 2014 steg världens skulder som andel av BNP från 246 procent till 286 procent. Lite mer siffror ur rapporten. Skuldökningen per år var 7,3 procent fram till 2007. Därefter har den legat på 5,3 procent. Hushållens skulder växte med hela 8,5 procent per år fram till 2007 men sedan har tillväxten bromsat in till 2,8 procent per år. Istället var det staternas skulder som steg snabbast, med 9,3 procent per år, från 2007 till 2014 mot 5,8 procent från år 2000 till 2007. Företagens skulder har stigit relativt konstant, 5,7 procent från 2000 till 2007 och sedan 5,9 procent från 2007 till 2014.

En kul resurs för den som vill följa en del av den här utvecklingen är Economists skuldklocka, som visar alla världens länder och hur deras offentliga skulder utvecklas över tid.

Risken för bankerna

Hur man än vrider och vänder på det så har alltså inte världens skuldtillväxt kommit ned i nivåer som matchar BNP-tillväxten. Lägg till det exempelvis IMF:s antagande om att världens BNP kommer att växa långsammare de kommande åren än den gjort hittills under det här millenniet. Med andra ord har tillväxten varit kreditdriven och skiftat mellan samhällssektorer. Det är fenomen som har stor effekt på grundförutsättningarna för lönsamheten och risken i banker.

En aspekt är nivån på skulderna. För ett enskilt företag finns alltid olika uppfattning om vad som är den optimala skuldsättningen – beroende på avkastning, kostnad på lån och risken i verksamheten. Det gäller även för hela ekonomin. Om riskerna totalt eller i någon sektor är för höga blir förstås föremål för en mer eller mindre evig debatt. I många länder, som Tyskland, finns en djupt rotad åsikt att de samlade skulderna måste ned. I Sverige är det många som tycker att hushållens skulder borde minska. Det finns inga entydiga bevis om vad som är rätt och fel.

Ramverket är rätt enkelt – för låga skulder minskar tillväxten, liksom det sänker avkastningen på eget kapital i ett bolag. För höga skulder ger för hög risk och till slut tappar långivarna förtroendet för systemet. Vid vilken nivå det sker beror på många faktorer men takten i skuldökningen är oftare är triggern för skuldproblem än nivån. En ny, kanske global, skuldkris skulle vara ett stort problem för bankinvesterare. Det finns dock en mindre spektakulär variant men med stora effekter på bankerna. Vad händer om den långa trenden med växande skulder vänder?

Källa: Fed St Louis

Investeraren i banksektorn bör hålla ett öga på om skulderna i hela eller delar av ekonomin börjar minska. Det innebär en fallande efterfrågan på bankernas tjänster – hur mycket och för vilka tjänster beror på var minskningen kommer. Ett exempel ges av utvecklingen för lån i USA till hushåll och företag.

Efter finanskrisen har företagen fortsatt låna i en hög takt – även om det mesta gått till utdelningar och lett till skuldsättning, snarare än till investeringar och ökade vinster. Hushållen har däremot minskat sina lån. Om det här skulle hända i Sverige, så skulle det slå hårt mot bolånetunga banker som Swedbank och Handelsbanken medan relativt sett företagstunga SEB skulle gynnas. Ökade amorteringar skulle sannolikt också kvittas mot annat sparande, vilket skulle minska försäljningen av fonder och privatpersoners handel med aktier. Något som skulle påverka exempelvis nätbankerna.

En näraliggande aspekt, som Economist skrivit om, är den rullande globala skuldkrisen. Ända sedan 2007 har det pågått skuldkriser runtom i världen. De har dock flyttats runt från USA, till Europa, till energisektorn och vidare till tillväxtländerna. Alla bävar för vad som händer om Kina skulle stå på tur. Om det skulle hända skulle det slå mot många svenska företag och plötsligt skulle SEB vara det sämsta valet i banksektorn.

För den som intresserar sig för bankaktier blir det därmed en del av investeringsbeslutet att överväga om den valda bankens riskexponering ligger nära eller långt från nästa ställe där krisen smäller. Den som tror att hela ekonomin, i världen eller i ett visst land, faktiskt drar ned sina skulder ska sannolikt undvika banksektorn helt.

Poängen är att numera är det svårt att prata bankaktier utan att ta höjd för att hela eller delar av efterfrågan kan vara på väg ned kommande år. Det är den första trenden som driver utvecklingen mot mindre banker.

Statligt tryck på bankernas självständighet

Den andra trenden är att samhället, uppbackat av politiker och regleringar, numera vill se mindre, hederligare och enklare banker. Ända sedan finanskrisen 2007 har det mumlats bland politiker och tjänstemän världen över – ”aldrig mer”. Insikten var att säkerhetsmarginalerna måste upp (dvs. hävstången ned), förmågan att rätt identifiera risk förbättras och åtgärderna vid problem minska riskerna för staten och samhället på ägarnas bekostnad.

I förändringen av banksektorn har det funnits en tydlig konfliktlinje mellan bankernas önskan och reglerarnas inriktning. Bankerna har velat ha självreglering och fokus på bra eget arbete med riskbedömningar och egna lämpliga åtgärder. Det kan låta som ägarnas undanflykter, vilket det kanske till viss del är. En jämförelse skulle dock kunna göras med exempelvis försäkringsbranschen, där det ligger i själva affärsmodellen att bättre än andra kunna bedöma och prissätta risk.

Ju mer staten reglerar, desto mindre blir utrymmet för bankerna att förbättra precis den bedömning som lagstiftarna vill att de ska göra. Till slut leder regler och begränsningar till att det som blir kvar är en så standardiserad, prisreglerad och ransonerad tjänst att det inte längre krävs någon kännedom om kunden eller förmåga att utveckla produkten. Det är vid den punkten, som till och från dykt upp i många länder, som bankernas försäljning börjar inbegripa att dela ut brödrostar, biobiljetter eller rena kick-backs som poängsystem för kortanvändning. Ett annat uttryck för priset för regleringar är att innovationer mer handlar om att kringgå reglerna. Häromdagen hörde jag ett exempel från Venezuela där priset på ris är reglerat. Påhittiga försäljare säljer då istället vitlöksris, där kunderna själva kan plocka bort vitlöken innan tillagning. Det är talande att försäkringsbranschen under 80- och 90-talet omreglerades just för att möjliggöra en större konkurrens kring villkor och prissättning.

Bolånetak, amorteringskrav och allt strängare kapitaltäckningsregler för bolån är ett bra exempel. Före reglerna kunde banken, i större utsträckning, ta ställning till den enskildes livssituation. Var det ett bra affärsbeslut att låna ut hela beloppet med en uppsättning villkor parterna var överens om så fanns inget hinder. Med alla regler på plats är risken att ansökningar om bolån blir som att gå in på gamla tiders sovjetiska restauranger. Frågan banken ställer sig blir inte vad du ska köpa utan om du är kunden banken vill sälja sin ranson till.

Statsmakterna har dock argument för sin inställning. Det enkla är förstås att staterna senast 2007 fick kliva in för att rädda bankerna. Det har inte heller saknats exempel på banker som gravt åsidosatt lagar och regler. Självregleringen har också visat sig ge problem med alltför vidlyftiga tolkningar av ramverken de skapats inom.

Ett exempel är att bankernas egna modeller för riskvikter, inte lett till den höjning av det egna kapitalet som de som skrev reglerna tänkte sig. Tvärtom har det egna kapital som bankernas egna modeller räknar fram att verksamheten kräver sjunkit gradvis. Det skulle kunna vara resultatet av en (överraskande snabb) produktutveckling men också kunna tyda på att vinsterna stöttas genom att bankerna skruvar i sina risker. I en del fall, som när danska finanstillsynen underkände Danske Banks modell, har det också framkommit att beräkningarna var långt från vad staten hade tänkt sig. Det här leder till utökade försök att reglera närmare reglera hur riskvikter ska sättas. Det leder förstås också tanken till att istället eller som komplement sätta en absolut gräns för det egna kapitalets andel av hela bankens balansräkning, så kallade bruttosoliditetskrav. Det senare ryms inom det som diskuteras i nya europeiska regler och är något både Riksbanken och Finansinspektionen kan tänka sig.

Mindre betyder mindre

Ett sätt att sammanfatta diskussionen är att tillsynsmyndigheterna inte kommer bli nöjda förrän bankernas balansräkningar krymper. ”That shrinking feeling” var rubriken på en branschrapport från konsultbolaget PWC. Den visar bland annat att omslutningen på europeiska banker minskar. I ett drömscenario för statsmakterna skulle minskningen koncentreras till lån som höjer hävstången i ekonomin och allra mest till de som främst landar i högre tillgångspriser på exempelvis bostäder. I andra delar av systemet vill nämligen centralbankerna att investeringar ska ta fart. Det är ett av skälen till de ultralåga räntorna.

Det är en paradox att försöka stimulera lån med låga räntor men samtidigt försöka hindra dem med allt striktare regler. Hittills har behovet att stimulera övervägt och effekten har varit en ökad skuldsättning. Riksbanken gjorde ett misslyckat försök att dämpa lånen genom att höja räntorna under 2010 och 2011. De fick dock backa tillbaka och längre än så för att undvika deflation och en alltför stark krona.

Den riktiga effekten på skuldsättningen av alla regler och begränsningar dröjer därför till dess ekonomin normaliseras. Det skulle kunna bryta ett klassiskt antagande – nämligen att banker till en början ökar vinsten i perioder med stigande räntor. Historiskt har perioder med allt starkare ekonomi och högre räntor gynnat bankerna. Ränteökningarna brukar inte dämpa efterfrågan på lån mer än konjunkturen gynnar den. Samtidigt underlättas inlåningen och marginalerna ökar därför, till en början.

Nu är inlåningen redan hög liksom hushållens lån. De senare har också historiskt höga marginaler. Det är inte självklart att ökade lån till företag skulle kunna uppväga den inbromsning som sjunkande lån med sämre marginaler till hushållen skulle ge. Dessutom är signalerna från tillsynsmyndigheterna, här och på andra ställen, att om ekonomin stabiliseras så är nästa mål att öka bankernas säkerhetsmarginaler.

Banker en krisbransch

Den klassiska finanskrisen kom när låntagarna kom på obestånd och bankerna hade hållit för lite kapital. Den som pågår i övriga Europa nu är att det är bankerna själva som är i en strukturell kris. Låsta i ett skruvstäd är en beskrivning som passar bra för den europeiska bankindustrin. Nuvarande minusräntor, som ändå inte är låga nog för att stimulera deflationsekonomin, leder till låg efterfrågan och en hög andel dåliga lån i vissa banker. De har värderingar under det egna kapitalet. Andra banker har starkare balansräkningar men måste nu hålla så mycket eget kapital att avkastningen inte räcker för att täcka den kapitalkostnad för eget kapital som marknaden kräver av bankverksamhet. De värderas också under eget kapital. En liknande situation finns för en del nyttighetsbolag, som elbolag o.d., priset de i den reglerade ekonomin kan få för sina tjänster motsvarar inte värdet av gjorda investeringar.

Regleringarna har lett till en jakt på alternativ till eget kapital. En europeisk innovation är att stimulera möjligheterna till finansiering mellan eget kapital och obligationslån – i form av så kallade Tier 1-lån. I Sverige har vi preferensaktier som en finansieringsform som fyller det här syftet. De har som bekant allsköns utformningar och det är viktigt att lusläsa villkoren och lita på utgivaren innan köp. En viktig vattendelare är mellan de som har ett fast inlösenpris vid en viss tidpunkt och de som löper på utan förutbestämd tidsgräns och som är kopplade till aktiepriset. När Deutsche Bank krisade i februari var det på grund av en finansieringsform som faller i den senare kategorin – contingent convertibles med den träffande förkortningen CoCo. Det blir inlösta till aktier när aktiepriset över en viss period överstiger en i förväg satt nivå.

Problemet i februari var att marknaden började tvivla på realismen i att Deutsche Bank skulle nå det angivna aktiepriset inom överskådlig tid. Än värre var att när den svaga lönsamheten hade blivit kopplad till finansieringen började tvivlen komma om det överhuvudtaget fanns kapital för en lönsam verksamhet. Möjligheten till högre lån begränsas av kapitaltäckningsreglerna. Ökat vanligt eget kapital hade krävt en nyemission när banken värderades under eget kapital och det inte var tydligt att affärsmodellen på sikt kunde höja värderingen. Enkelt uttryckt – vem vill lägga nytt kapital på en olönsam verksamhet. Plötsligt framstod Deutsche Bank som ett möjligt konkursbo. Lösningen blev salomonisk, åtminstone sett från bankens perspektiv. Oron sänkte värdet på CoCo-lånen till en nivå där banken helt enkelt kunde använda sin kassa för att köpa tillbaka dem. Ironiskt nog med en reavinst men det är för all del inte det enda lånet som numera kan ge låntagaren en vinst.

Det här är inte i sig ett bevis för att det inte går att finansiera kontinentens banker längre. I mitten på mars gav UBS ut nya CoCo:s. En del beror på villkoren och tilltron till den utgivande banken. En viktigare förklaring var dock det paket med stöd till bankers upplåning som ECB lanserade vid sitt marsmöte. En rimlig slutsats är därför att många euroepiska banker för närvarande inte kan finansieras baserat på sin egen affär. Risken för en genomklappning är låg, ECB finns ju i bakgrunden, men hållbarheten i affärsmodellen är högst tveksam. Helt klart är åtminstone att låg värdering av eget kapital i banker vars kunder inte är på obestånd inte längre i sig självt är en stark köpsignal. En av de mest klassiska värdeinvesteringarna – att köpa den billiga banken som inte går i konkurs – är därmed i gungning.

Regleringens vinnare

En intressant sidoaspekt av alla regleringar är att efterfrågan trycks någon annanstans. Var tar då lånen vägen? Svaret är in i skuggbanksektorn, dvs. till företag som utan att vara banker tillhandahåller liknande tjänster. De har varit de stora vinnarna över hela världen efter finanskrisen – från Kinas statliga bolag som använder sina egna lån till att låna vidare ut i ekonomin till hedgefonder och förmögenhetsförvaltare i väst som tar över där bankerna inte längre erbjuder lån eller likviditet på marknaden. Andra exempel är lån mellan privatpersoner, som Lending Club, eller specialister på att ta över portföljer av problemkrediter som Intrum Justitia.

Storleken på tillgångarna hos skuggbankerna har passerat 100 procent av världens BNP. På många marknader står det för hela eller till och med mer än den kreditexpansion som skett de senaste åren. Är det bra eller dåligt? Svaret är inte självklart. Å ena sidan, vilket bland annat IMF pekat på, är det svårare att garantera likviditeten och undvika en bankrusning när garanten för den som köper en sparprodukt inte är en bank.

Å andra sidan är frågan om det kanske, på vissa marknader, är ett rimligt sätt att minska risken i banksystemet och samhällets ansvar. Om Intrum Justitia köper dåliga lån från en bank som faller inom regelverket, så lämnar det balansräkningen med en förlust banken kan ta direkt. Samtidigt försvinner skulderna från statens ansvar, för det Intrum Justitia inte får in är det inte tal om att staten ska lösa ut.

Skuggbankerna kan också lösa en del av de problem som låneransoneringen medför. Ett exempel. En möjlig produkt vore att din bank, mot provision, förmedlade ”amorteringslån” åt en skuggbank. Det kunde exempelvis vara lån mellan privatpersoner som LendingClub. Systemrisken av höga bolån skulle minska, eftersom kreditförlusterna på amorteringslånen skulle delas mellan många små icke-finansiella långivare. Dessutom skulle en efterfrågan som finns i ekonomin fortfarande kunna mötas.

Samtidigt visar exemplet vad det är som skaver i skuggbankernas verksamhet. Målet var ju att minska hushållens skulder, inte att flytta dem. Dessutom blir det en uppdelning mellan de som agerar inom systemet och de utanför. För att ta ett exempel till – är det bra eller dåligt att personer som banken inte vill låna ut till istället kan vända sig till andra kreditinstitut som erbjuder lånet men till betydligt högre ränta?



Oavsett om för- eller nackdelarna överväger för samhället är antagligen skuggbanker inte något dåligt för bankerna. Regleringen begränsar bankerna men den marknad skuggbankerna i första hand verkar ta är inte delar som bankerna erbjuder utan snarare de som de inte längre kan erbjuda (exemplet med amorteringslånet) eller vill bli av med (exemplet med Intrum Justitia). Är målet att få ut högre lönsamhet ur en mindre balansräkning kan skuggbankerna vara ett sätt att koncentrera bankens balansräkning på de lönsammaste delarna.

Dessutom skapar skuggbankerna nya affärsmöjligheter för bankerna. De behöver finansiera sin verksamhet och sprida riskerna. Paketering och kvalitetssäkring av lån för vidareförsäljning i obligationer är en typisk bankprodukt. Det är också banken som sitter på mest kunddata så, som i exemplet ovan, kan bankerna sälja data eller förmedla kunder till skuggbankerna. Bankerna kan därmed få in nya lönsamma tjänster i sin verksamhet, som inte kräver något kapital.

Banker är bara data

Digitaliseringen skär genom alla delar av samhället i ett tempo som om man zoomar ut från vardagen måste beskrivas som rasande snabbt. All musik är tillgänglig för alla överallt och när som helst, bilar parkerar sig själva, en betydande del av befolkningen har träffat sin partner via nätet, den äldsta personen du känner har antagligen Instagram och de första testen med drönare som levererar pizza är igång. I spel som schack, go och Jeopardy kan en dator numera slå de bästa människorna. Hur kommer det sig då att en verksamhet som i sin renaste form, redovisningen, varit matematiskt beskriven i århundranden inte kommit längre i digitaliseringen?

En viktig förklaring är att banker är garanter för överföringen av resurser mellan avsändare och mottagare i ekonomin. Du skulle kunna söka ditt bolån via din dator, få det beviljat genom en sökning på din sökbara digitala historik och finansierat via en crowdfunding bland personer som litar på datorns kontroller. Så här långt har dock det mänskliga omdömet placerat på en oberoende tredje part varit sättet som finansiella transaktioner mellan människor hanteras.

Vidden av de möjliga förändringarna är dock stor och verkar närma sig. En del har redan hänt, som att bankkontoren försvunnit och att mäklare trängs med robotar på börsgolvet. Mycket annat pågår eller återstår. Konsultbolaget Deloitte har skrivit en rapport som beskriver bankmarknadens utveckling de kommande tio åren. Det är en del som förväntas hända. För i grunden är banker trots allt bara data.

Blockchain – kontroll genom uppdelning

Den enskilt största tekniska förändringen som pågår i finansindustrin är möjligheten att hålla ordning på data inte genom att samla det på en plats, i bankens böcker, utan genom att dela den på många platser och kontinuerligt stämma av att den stämmer. Det som gör det här så speciellt är att det, i någon mening, tar bort behovet av mellanhanden. Ett extremt exempel, som också visar bristerna, är valutan bitcoin. Det är en valuta utan både centralbanker och kommersiella banker. Clearingen görs i systemet kontinuerligt och överallt. Den valutan saknar trots allt det förtroende som överföringar av resurser mellan främlingar kräver. 

Tänk dig istället att själva systemet ägdes av en trovärdig part, som Apple, som i sin tur stod under myndigheternas tillsyn. Om både digitala och fysiska butiker accepterar ApplePay, då skulle det kunna vara ditt lönekonto och plånbok. Fast det kunde lika gärna centralbanken stå för. Istället för kontanter ger centralbankerna ut sin egen valuta i digital form och håller den uppdaterad i en blockchain. Fortfarande har dock staten förtroende för bankerna som de som upprätthåller ordningen i det finansiella systemet.

Digitaliserad analys och sociala möten

När uppgiften att uppdatera böckerna och ansvarsfullt utbyta information med andra bokhållare digitaliseras och kanske delas upp genom blockchain. Vad blir då kvar? När allt mer data fritt kan delas går det att direkt räkna fram allt som låter sig räknas. Kvantitativa modeller för aktieanalys finns redan och en stor del av handeln sköts av robotar.

Bland yngre kundgrupper syns redan en distansering från banken som mittpunkt i finansiella förehavanden. Det är en kanal bland andra för att kommunicera. Om butiken tog betalt via Facebook, skulle den här gruppen inte har någon synpunkt på det. Det är en förklaring till att många banker bygger sociala modeller kring sin verksamhet. Shareville är ett exempel – istället för att erbjuda bankens analyser så är erbjudandet tillgång till alla proffs och amatörer som vill nå ut med sina analyser. En variant på det är att erbjuda kunderna värdefulla data om den egna ekonomin eller att dela den med andra. Ett enkelt exempel är kontrolluppgifterna banken lämnar till skattemyndigheten.

Reklam: kom igång med ett smartare sparande - tillsammans

Vem vinner och vem förlorar på förändringen?

Bankerna står inför ett dilemma i den tekniska utvecklingen. Det är att inte bli reducerade till rena nyttighetsbolag, som tillhandahåller en infrastruktur där andra står för innehållet. Det saknas inte exempel på att andra spelare introducerar de nya tjänsterna – Klarna är ett.

Däremot är det fortfarande de traditionella bankerna som sitter på de helt överlägset tyngsta flödena och kundkontakterna. Det finns alltså inget som säger att digitaliseringen av finansindustrin, samlad under namnet fintech, sänker de traditionella bankernas lönsamhet, tvärtom passar det bra in i en värld där de antagligen måste krympa sin riskexponering.

Bankens roll förändras dock i grunden. En beskrivning skulle kunna vara att banken går från att vara datan till att vara reglerna och äga datan. Framtidens bank kanske inte ansvarar för din insättning utan för att inför andra, inklusive statsmakterna, garantera att du är en hederlig motpart.

En annan möjlighet är att acceptera att bankmarknaden splittras men sedan direkt genomföra en vertikal integration in på de nya marknaderna. Istället för att bara använda befintlig verksamhet i Handelsbanken Finans för att möta Klarna, så valde banken nyligen att lansera en egen konkurrent Ecster. En annan nyhet i liknande riktning var att Nordnet satsar på att investera i start ups inom fintech.

Priset för det förlorade förtroendet

Investeraren som läser diskussionen både i Sverige och internationellt slås av att bankernas största förlust efter finanskrisen kan vara att de förlorat statens och medborgarnas tilltro. Svenska banker imponerar sällan i kundundersökningar. Länge var det inget större problem, för relationen byggdes genom strukturen. Betalningar, fonder, bolån med mera. Det var tillgången, ofta rent fysiskt via bankkontoret som styrde kundens val. En annan faktor var att traditionella bankval ofta styrdes av vilken bank du fick som ung och det i sin tur styrdes ofta av faktorer som var din lön hamnade, vem som hade kontor på orten eller var dina föräldrar hade sina bankaffärer.

Nu är det ofta andra som har kontakten med och får förtroendet av kunderna. För om du litar mer på Google, Apple eller Facebook vad är det då som håller dig kvar vid banken. Bankerna dominerar fortfarande många viktiga infrastruktursystem, som betalningsförmedlingen. Det bygger dock bland annat på det särskilda förtroende som lagstiftarna haft för bankerna som garant för trygga transaktioner på många marknader.

Problemet är att banker inte längre förknippas med högt förtroende. I efterdyningarna av finanskrisen har det framkommit att banker misslett eller i vissa fall till och med bedragit omgivningen om innehållet i sina finansiella produkter och den egna verksamhetens risker. Lägg till det, internationellt sett, närmast oräkneliga skandaler kopplade till att banker haft karteller, bidragit till skattefusk eller haft så stora brister i sina interna system att myndigheterna övervägt att stänga dem eller framtvingat kostsamma förändringar. Det sistnämnda har t.ex. varit att tillsynsmyndigheten i New York bland mycket annat tvingade Deutsche Bank att byta IT-system och anställa betydligt fler personer för internkontroll.

Ett exempel på omfattningen är att brittiska banker betalade knappt 39 miljarder pund (460 miljarder kronor) i böter mellan 2011 och 2014. Det är 60 procent av branschens vinster samma period.

Sverige har inte haft bankskandaler lika löpande som andra länder. Takten i omregleringen har varit lika hög här som annorstädes medan de mer etiska och rent legala aspekterna kommit i skymundan. Det kan bero på att de högre vinstnivåerna minskat behoven att gena för mycket i kurvorna. Det kan också bero på de nära relationer svenska banker har med tillsynsmyndigheterna med löpande avstämningar. Sverige har egentligen inte haft något riktigt stort, negativt, ingripande från myndigheterna riktat mot en större bank. Det sagt har Sverige haft två finanskriser. Nyligen har Swedbanks ledning varit i blåsväder och Nordeas får försvara bankens affärer i Panama.

Sverige – i en egen värld

Beskrivningen så här långt känns avlägsen för den som följer svenska banker, där rubrikerna ofta handlar om rekordvinster i stabila utdelningsmaskiner. Ovanstående data är i ett internationellt perspektiv en utopi just nu.

Välkapitaliserade brukar vara den vanligaste beskrivningen av svenska banker. Det som avses är då bankernas av dem själva riskvägda kapital. Ser man till soliditeten rakt av är siffrorna på en mer modest nivå. Mininivåerna för bruttosolideten som diskuteras inom Baselsamarbetet ligger på 3 procent men Riksbanken ser framför sig en start på 4 procent som successivt höjs till 5 procent. Det ska dock noteras att bruttosoliditeten baseras på bankens primärkapital där ingår förutom det egna kapitalet även upparbetad vinst samt vissa tillåtna hybridkapitalinstrument. Det vill säga bland annat CoCo:s som nämnts ovan.

Något större utrymme för att öka hävstången i affärsmodellen finns dock inte, särskilt inte om det skulle tillstöta större kreditförluster. Med en avkastning på eget kapital på 12-13 procent kanske inte det framstår som något större problem. Det borde väl finnas förutsättningar att behålla en hög utdelning, bara genom att rulla vidare befintliga affärer. Varför inte se på svenska banker som ett slags säkra företagsobligationer med ovanligt hög kupong? Det är en linje Nordeas styrelseordförande Björn Wahlroos driver i ”Reglering är jättebra för aktieägarna” (Dagens Industri, 9 dec 2015). Med det resonemanget och jämfört med avkastningen på andra obligationer skulle bankaktierna kunna värderas upp ordentligt.

Wahlroos menar också att regleringarna gynnar nuvarande banker. Det kan vara ett rimligt resonemang att standardisering och andra begränsningar stärker den befintliga strukturen på en marknad. En skillnad mellan övriga Europa och Sverige är att där cementeras en marknad med många aktörer och låg lönsamhet medan det här hemma istället blir högre barriärer på en höglönsam oligopolmarknad.

Hur kommer det sig då att svenska banker kunnat behålla sin lönsamhet? En första förklaring är förstås att kostnader kunnat pressas utan att det funnits ett tillräckligt konkurrenstryck för att föra besparingarna vidare till kunderna. En annan förklaring är de banker som haft det svårast att anpassa sig till de nya kraven är de största (vilket varit myndigheternas uttalade avsikt) och de minsta. Svenska banker är, undantaget Nordea, helt enkelt lagom stora.

Det kan alltså vara så att svenska storbanker har bra förutsättningar att möta myndigheternas krav även framöver. Däremot är en reflektion är att om samhällsdebatten har någon effekt på samhället, så borde åtminstone tillväxttakten i kreditexpansionen avta. Exempelvis bör väl lånen till svenska hushåll bromsa in vid någon punkt. För berörda banker innebär det att antingen krympa på ett effektivt sätt eller att klara av att driva lönsamhet utan försäljningstillväxt.

Olika konjunkturer har nordiska banker erfarenhet av att hantera men om det kom en strukturell förändring i efterfrågan är det inte lika säkert hur väl rustade de är. Erfarenheten från andra branscher är att det gått sämst för de som legat nischade mot problemsektorerna, som pappersbruk som varit inriktade på tidningspapper. Dåligt har det också gått för de som är stora breda spelare, senast illustrerat av Tata Steels nedläggning av stålverk i England. Bäst har de gått för de som specialiserat sig på någon lönsam del, som SCA:s omvandling från skogs- till hygienbolag.

Tillämpat på banksektorn och exemplet med en långsiktig trend med hushåll som amorterar mer än de tar nya lån skulle Swedbank kunna vara en bank som låg fel medan Nordea skulle kunna vara exemplet på den stora spelaren som hamnar fel.

Detta alltså bara som exempel för varje scenario har sina vinnare och förlorare.

Spelar storleken någon roll?

Staten gör alltså numera sitt bästa för att krympa bankernas verksamhet. När det gäller de stora bankerna, dit endast Nordea kan räknas i norden, finns det som framgår ovan ett samlat tryck mot ”to big to fail”. Särskilt de europeiska storbankerna har haft svårt att få en hög avkastning med de nya förutsättningarna.

De minsta traditionella bankerna har istället svårt att möta kostnaderna för alla regler. De har också blivit svårare att differentiera produkterna, eftersom graden av standardisering vuxit i takt med regelverken. Det kan, i teorin, gynna konkurrensen men det leder ofta till mer fokus på skalfördelar i kostnader när tjänsterna ser likadana ut vart man än vänder sig. Särskilt i södra Europa finns även många mindre banker med svaga balansräkningar. Deras situation hjälps inte av att efterfrågan på banktjänster eventuellt är på väg ned.

Ytligt sett är det därför de medelstora bankerna som klarar sig bäst. Bilden behöver dock nyanseras. För i mångt och mycket är det en fråga om vilken del av banksystemet som är bäst lämpad att anpassa sig till förändringar. Ett exempel är att med krympande balansräkningar blir kvalitet och marginaler på befintlig kundstock viktigare. Likaså blir det viktigare med stabil inlåning och starkt eget kapital. Förtroende hos kunder och myndigheter stiger också i värde just nu. Det är inte en faktor som fullt ut kopplar till storlek. Det pågår också både utförsäljningar från större banker och konsolidering av mindre. Det ger nya spelare möjligheter och skapar tillfälliga aktievinnare i olika aktier när förändringen sker. Slutligen blir frågan hur väl respektive bank finner sin roll i teknikomvandlingen. I den matchen har både stor och liten sina respektive fördelar.

Det är alltså förhastat att per automatik skriva banksektorn som investeringsobjekt. Det som däremot går att fråga sig är om den cirkulära historien verkligen rullar på ett varv till för banksektorn. Mojnar de här förändringsvindarna såsom föregångarna gjort? Antagligen inte. Troligare är att banksektorn är inne i en mer bestående förändring.

Det är inget hinder för att göra klassiska värdeinvesteringar men det kräver en del eftertanke och vilja att förstå hur de banker man väljer klarar sig i en utdragen nedgång eller en längre period av förändringar. Det kräver också en blick för vad som numera är värdet i banken.

Jacob Henriksson, alias Gottodix, som du kan följa på Facebook, Shareville här eller på Twitter @gottodix om du vill följa det jag läser

Åsikterna som presenteras i denna blogg ska inte ses som investeringsrådgivning. Alla mina egna aktieinnehav redovisas i portföljen på Shareville. Vill du veta mer om mig hittar du det här

Missa inte att följa mina dagliga inlägg på Youtube och Facebook!