142 är siffran som ändrar börshösten

Amerikanska jobbdata satte nog punkt för FED:s önskan att höja räntan i år. Nu verkar centralbanken få finna sig i att andra styr när ekonomin normaliseras. Det är den stora händelsen.

Svaga siffror och nedreviderat bakåt

Det var inte många rätt i senaste jobbdatan från USA, här rapporterade av Wsj. Antalet nya jobb sjönk och julisiffrorna reviderades ned. Runt 140 tusen nya jobb lever inte upp till vad ekonomins krav. Runt 200 tusen nya jobb var dels marknadens förväntan dels en bra gissning på vad FED ser som en hälsosam tillväxttakt.

Problemen stannade dock inte där. Arbetslösheten ligger i och för sig still på den sunda nivån på 5,1 procent. Flera andra indikatorer gick dock i fel riktning. Exempelvis sjönk lönebetalningarna och arbetskraftsdeltagandet. Särskilt dåligt var utfallet inom råvaru- och energisektorerna, dvs bland annat gruv och oljebolag.

Global klyfta i ekonomin

En annan global trend var också tydlig i siffrorna. Det är offentlig, bland annat hälsovård, och privat, bland annat detaljhandeln, som håller uppe siffrorna. Samma trend som i Kina alltså. Det blir allt tydligare att världsekonomin just nu är farligt kluven av ett skifte i tillväxtländerna och billigt kapital på de mogna marknaderna. Egentligen är det tillväxtländerna som behöver stimulera sina ekonomier men de har inte råd, därför brassar de mogna ekonomierna på så gott det kan. Det gör obalansen allt större.

Det finns å ena sidan ett globalt sänke på industriproduktion och en farlig skuldbubbla i många länder och för råvarusektorn. Det finns å andra sidan konsumenter med gott om pengar och tillgångspriser som pressas av ultralåga räntor. Här är det lätt att se det lilla i det stora. För precis så här ser det ut exempelvis på bostadsmarknaden i Sverige. Billiga krediter höjer huspriserna och förbättrar konsumenternas ekonomi.

Nu vek trenden 

Källa: Trading Economics 

Ovanstående bild visar hur antalet jobb utvecklats före, under och efter finanskrisen samt hur inköpschefernas förtroende inom tillverkningssektorn utvecklats de senaste åren i USA. Notera att siffror över 50 indikerar en växande efterfrågan. Ingen kan med den bästa vilja i världen oroa sig för den här patienten. Det är i ett längre perspektiv obetydliga svängningar kring en stabil trend för nya jobb. Tillverkningssektorns tillväxt har tappat fart men den växer trots allt stabilt. 

I det perspektivet kan man ju undra vad problemet är.

Den hårda tillvaron utomlands

Källa: FED St Louis

En av de intressantaste förändringarna de senaste åren är hur FED steg för steg förlorat kontrollen över sin egen styrränta. Tittar man före finanskrisen så hade USA stabila långsiktiga inflationsförväntningar, mätt med måttet vilken inflationsförväntan som finns om fem år för det därpå följande fem åren. 

En tioårig statsobligation gav en rimlig realränta någon procent över inflationen. När finanskrisen kom försvarade sig USA skickligt med räntesänkningar och kvantitativa lättnader. Det stärkte utländska valutor som euron mot dollarn. Summan var importerad inflation och en starkt stödjande penningpolitik.  Tittar man vidare händer något. Från det att finanskrisen börjar följer amerikansk lång ränta växelkurserna istället för inflationsförväntningarna. Det blir relativt sett viktigare vad som händer i resten av världen. Titta exempelvis på perioden under eurokrisen 2012. Under en lång period ligger långräntan under den långsiktiga inflationen. Ett tecken på att investerarna kände sig tvungna att gömma pengarna i USA. 

När sedan tecken kom på en global återhämtning under 2013 och början på 2014 steg långräntorna igen. Under den här perioden var ju även diskussionen om minskade amerikanska kvantitativa lättnader det som dominerade diskussionen. Då som nu var det framför allt övriga världens förmåga att klara förändringen som stod i centrum. 

Sedan har det dock vänt nedåt ännu en gång. Euron har, liksom många andra valutor, i det närmaste kollapsat mot dollarn. Därtill har råvarupriserna fallit ihop, styrt både av för stort utbud och svag efterfrågan. Det här har eskalerat och de långsiktiga inflationsförväntningarna faller i USA. Nu ligger de under 2 procent mot över 3 procent när de kvantitativa lättnaderna drogs tillbaka.

FED har tappat greppet 

Det här ger en tydlig bild av att FED nu tappat greppet på inflationen. Det är knappast ett alternativ att mer seriöst ge sig in i valutakriget. För USA, med en stark ekonomi, varken kan eller vill knappast, vinna mot en omgivning som har stora svårigheter att få fast mark under sin ekonomi. Det här var ju mer eller mindre det Janet Yellen sa efter förra FED-mötet där hon hänvisade till osäkerhet om den globala tillväxten, särskilt tillväxtländernas, samt oro på de finansiella marknaderna som skäl att inte höja räntan. 

Det är här reaktionen på den senaste jobbsiffran kommer in. Med ett tydligt trendbrott nedåt på jobbsiffrorna ser (minst) hela den ekonomiska hösten annorlunda ut. Det enda som skulle kunnat ändra ekvationen från sommarens Kinaoro är om USA gått så bra att det blev omöjligt att inte höja räntan. Så är det inte. Nu har världen kopplat av tillväxtloket USA. Istället är det en halvt ok europeisk ekonomi och en högst osäker kinesisk som ska dra världen framåt. Det känns sådär.

Min bedömning

Jag försöker ta varje nyhet som en blipp på radarn. Världsekonomin består av många signaler. Just den här var ovanligt stark och den säger att:

• FED höjer inte i höst och långräntorna förblir låga mycket längre än väntat
• Industri och cykliskt ser mycket osäkert ut, de låga aktiepriserna känns berättigade. Investeringar här ska göras med stor försiktighet och så långt från råvaror och Kina som det går.
• Konsumtion, både privat och offentlig, ser fortfarande spännande ut. Det gäller USA, Europa och Kina
• Någon näraliggande genomklappning i tillgångspriser är svår att se (exempelvis den Carl Icahn pratat länge om)
• Nya kvantitativa lättnader från ECB känns nu nära förestående. 

Andra om läget

Som vanligt är jag inte särskilt unik i mina resonemang. Här är ett citat av John Authers ur "Market signals mean investors must start to question assumptions" (FT)

"We are now at a point where bad news on growth simply reveals that monetary policy has become impotent in the minds of investors. Economic growth is a concern, and enough of a concern to swamp any relief at countermanding easy monetary policy."

Authers konstaterar att antagandet att FED kan stödja aktiekurserna har brutits under sommaren. Nu är det andra faktorer som styr. Han konstaterar också att nu är det dessa andra faktorer som styr FED:s beslut. Det troligaste är nu en räntehöjning tidigast i mars. Konkurrenten om titeln världens tyngsta ekonomijournalist är John Hilsenrath på WSJ. Han ser snarast en slumpmässig variation i USA:s starka tillväxtmönster, ungefär som första kvartalet i år. Med en marknad som nu prisar in allt senare höjningar ligger trots allt överraskningen i det motsatta.

Fed officials thus likely will be reluctant to drop their plan to raise interest rates this year without more evidence of a fundamental shift in the U.S. outlook.

Har Hilsenrath rätt är det fortfarande amerikanska data som styr börsen. Jag tvivlar och tror denna gång att Authers är närmare sanningen.

Här kommer avslutningsvis några andra talande rubriker ur reaktionen på den svaga jobbsiffran.

"Stocks Turn Higher, Erasing Losses That Followed Release of U.S. Jobs Report" (Wsj) är trots allt en indikation på att kopplingen mellan billiga pengar och dopad börs fortfarande gäller. Det samma gäller för "Gold Prices Jump After Weak U.S. Jobs Data" (Wsj). I den artikel var en intressant detalj att priset på platina sjunker som en effekt av VW-skandalen. Det i sin tur säger något om förväntan på bilindustrin. En rimlig reaktion var också att "Dollar retreats after soft US jobs data - Treasuries rise while stocks recoup losses" (FT).

Det sistnämnda sved i vår egen portfölj - vi har ju investerat helt tvärtom. Starkare världsekonomi, starkare dollar och högre ränta. Man har bra dagar och man har dåliga dagar...